Book Haul

Jag har fått recensions-ex från tre olika förlag den här månaden och tänkte därför (för en gångs skull) göra en book haul. I skrivande stund har jag läst alla utom två, så recensionerna lär väl droppa in snart.

Från Rabén & Sjögren:

• Allt och lite till av Sarah Dessen - har man läst min blogg flitigt kanske man vet att jag hatar kärlekstrianglar och karaktärer som är otrogna mot varandra. Baksidan av den här boken utlovar precis en sådan roman, men eftersom det är Dessen tror (hoppas) jag att jag kommer tycka om den ändå. 
• Inte vem som helst av Nina Lacour - den här är redan utläst, kommer recensera den så snart som möjligt. Tyckte det var rätt roligt att huvudpersonen i den här heter samma som staden i Dessen-boken.

Från Harlequin:

• Prata omkull mig, Kom och ta mig och Förför mig, förgör mig! av Victoria Dahl - samtliga utlästa, recension på väg. Lite för erotiska för min smak, men de kom på köpet, så det gjorde ingenting. Favoriten var den sista. Har inte Harlequin-böckerna blivit väldigt fina förresten? Mina är urgulliga i jämförelse med mammas gamla.
• Min så kallade kärlek av Shannon Stacey - det här är boken jag frågade efter, och den var faktiskt precis som jag trodde! Nöjd, med andra ord. 

Sist men inte minst, från Semic:

• Eldhäxan av Peter Bergting - den visade sig vara för lite yngre barn än vad jag först trott, men den otroligt gulliga förstasidan gjorde upp för det. Blev barnsligt förtjust över hur de valde att skriva "detta dokument är ett bevis på att XX antagits till Trollkarlsakademien i Morwhayle" på "denna bok tillhör"-sidan man hittar i kapitelböcker för yngre. 

Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar

Bokbloggande är fortfarande klassat som ett relativt nytt fenomen och bloggarnas roll är ännu svårplacerad.  Bokbloggare ska skriva om böcker, och därmed göra reklam för böcker, men även ge kritik (inklusive konstruktiv) till sagda böcker och beskriva åsikter kring dem. Vi är amatörkritiker som också får kritik för vad vi gör, och jag tänkte skriva lite om vad jag tycker och känner inför ämnet. (OBS! Personliga åsikter, bara mina egna tankar och erfarenheter kring frågorna. Väldigt mycket jag inblandat)

• För några månader sedan läste jag det här på Boktjuvens blogg, samt andra bloggars följdinlägg som finns länkade. Det är en intervju med Margareta Rönnberg som bl. a. skriver att bokbloggarna har en klubb för inbördesbeundran och att de är dåliga på att ge kritik. Dvs att de är för snälla när de recenserar böcker och bara väljer att skriva om böcker de gillar.

Jag tänker inte skriva alltför mycket om det här, då många andra redan bemött ämnet på ett sätt som får mig att imponerat vilja säga "det hon sa!". Kolla det här inlägget från Janina Kasteviks blogg till exempel. Själv vet jag att jag inte alltid håller med alla andra bokbloggare, att jag inte bara recenserar böcker som jag gillar, och att jag vågar ställa frågor om andra bloggares recensioner. Samtidigt håller jag helt med om att jag är en amatörkritiker. Jag läser inte böcker för att skriva om dem, utan jag skriver om böcker jag läst. För att jag tycker det är roligt. Jag tänker absolut inte påstå att jag är på nivån att analysera verk på ett professionellt sätt och sedan skriva intellektuella recensioner om det. Jag bloggar bara om mina tankar kring böcker jag läst - och sprider förhoppningsvis läsglädje.

• En stor fråga kring bokbloggande är recensionsexemplaren bokbloggare får, av både förlag och författare. Vad betyder det egentligen att tacka ja till ett recensionsexemplar? Innebär det några skyldigheter? Det här finns skrivet om på många olika ställen och är lätt att leta upp.

Ja, vad är det egentligen som händer när man får/ber om/tackar ja till ett recensionsexemplar? Betyder det att man är skyldig att läsa klart boken, eller åtminstone recensera den på bloggen? Det här är en fråga jag har lite svårt för. I dagsläget har jag två recensionsexemplar hemma som jag inte läst/recenserat, har haft relativt länge, och själv bett om. Det tror jag inte jag är ensam om. Samtidigt tycker jag att man ska recensera en bok om man bett om den, oavsett om man känner för att läsa den eller ej. Har man däremot fått boken oombett tycker jag inte man kan kräva någonting alls, då stressen när man får (oönskade) recensionsexemplar kan bli stor.

En annan fråga är vad man får skriva om boken. Vissa anser att bokbloggare skriver enbart berömmande och positiva recensioner för att fortsätta få gratis böcker. Som om man inte får skriva något negativt om boken bara för att man fått exemplaret gratis av förlaget eller författaren. Jag håller absolut inte med om det, och tvekar inte att kritisera det jag tycker är dåligt, oavsett var jag fått boken ifrån. 

• Nu återkommer vi till ämnet kritik. Det är så svårt! Margareta Rönnberg i första inlägget tyckte det bloggades för lite kritik. Simona Ahrnstedt (Sveriges romancedrottning) skriver här om den andra sidan av kritiken. När det blir för mycket och för elakt. 

Det är alltså en hårfin gräns där, som handlar om att ge bra kritik. På ett bra sätt. Det här har de flesta bloggande författarna nämnt någon gång, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo till exempel. Jag har själv svårt att veta om jag skriver elaka recensioner, men vet att det förekommit. Särskilt då Lögnen  på femte våningen (som var ett recensionsexemplar). I efterhand kände jag mig tvungen att lägga till en varningstext om att ta recensionen med en nypa salt. Som en personlig blogg finns det trots allt en del känslor inblandade i recensionerna, och den boken stod för mycket jag inte tycker om, och därmed irriterade mig både när jag läste och skrev om den. Det händer ibland.

Jag tycker kritik är något viktigt (trots att jag är amatörkritiker) och det finns nästan alltid någon negativ aspekt omnämnd i mina recensioner. Men det finns å andra sidan få heltigenom negativa recensioner på Bokpandan, precis som Rönnberg menade när hon säger att hon måste leta efter en "Böcker jag avskyr och skälen till varför"-blogg. Som bokbloggare skriver man mest om böcker man tycker om - helt enkelt för att det är de böckerna man faktiskt läser.

Att jag dessutom har som regel att aldrig recensera böcker jag inte läst ut (dvs: inte gillat och gett upp) eftersom jag tycker det är orättvist att säga en bok helt om man struntar i hälften av dem. Nästan alla hatobjekt hinner försvinna på den vägen; men är det intressant kan man väl för all del börja lista böcker man aldrig orkat läsa färdigt?

Gällande kritik har jag också tänkt på vad Simona Ahrnstedt skrev om att man kanske inte räknar med "att det [kritiken] kommer att läsas av den det handlar om". Jag tänkte mycket på det faktiskt. Dels på formuleringen, då jag aldrig försöker såga författare (har aldrig skrivit "hen kan inte skriva" eller "hen kan ge upp författarkarriären") utan bara boken i sig. Ibland händer det att jag inte tycker om böcker av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag inte tycker om dem, bara boken. Samtidigt förstår jag vad hon menar, och för ett tag sedan fick jag själv en tankeställare gällande just detta. Jag hade recenserat Från Holmes till Sherlock och fick några dagar senare veta att författaren skrivit om detta på hans författarplattform (facebook). Han skrev att han "gladdes åt de positiva orden och tog till [sig] av de negativa bitarna" och jag fick en liten chock. En författare läste vad jag skrev om hans bok!

Det där med de "negativa bitarna" blev plötsligt tydligare. Hade jag total sågat någon? Eftersom blogginlägg generellt ska vara kortare, och därmed mer läsvänliga, utgör ett stycke en väldigt stor procent av hela recensionen. Så även om helhetsomdömet var positivt kan en fjärdedel av recensionen ha blivit negativ, vilket genast ger det sämre klang. Dessutom skriver man ofta mer detaljerat om kritik eftersom man inte vill bli missförstådd, så det står ut desto mer.

I Sherlock Holmes-bokens fall var linjen mellan att kritisera boken och författaren väldigt tunn, då det jag ogillade handlade just om vad Boström skrev om sig själv. Självbiografiska böcker måste därför vara oerhört svåra att recensera! Nuförtiden försöker jag tänka mig för när jag  skriver kritiskt så att ingen råkar ta åt sig i onödan. (Inte för att Mattias Boström gjorde det, han var väldigt "cool".)

• För någon dag sedan gästbloggade Richard Beer på Debutantbloggen med det här inlägget om "hårt arbetande debutanter" och hur de ofta får förlita sig på bokbloggare när det gäller recensioner. Debutanter har ofta inte råd att ge bort flera gratis-exemplar av böckerna, utan får använda sig av e-böcker - något många bokbloggare motsätter sig till.

Det här har också en liten baksideshistoria om hur jag själv är relaterad till frågan. Jag är nämligen en av dem som Richard mejlade och erbjöd e-boks exemplar av Niemeyerfaktorn. Jag är också en av dem som mejlade tillbaka och undrade om det var möjligt att få den som fysisk bok istället.

Däremot är jag inte en person som automatiskt motsätter mig e-böcker "bara för att". För mig handlar det om en personlig avvägning mellan huruvida jag har tålamodet att läsa boken som e-bok eller inte. Är så fallet skriver jag i regel till förlaget att formatet inte spelar någon roll. I just det här fallet råkar Niemeyerfaktorn inte tillhöra de genrer jag vanligtvis läser. (Det är också något jag tänkt på: när folk ber mig att läsa böcker bara för att jag har en bokblogg, utan att bry sig om att kolla vad för sorts böcker jag skriver om.) Jag brukar inte ta emot sådana böcker eftersom jag oftast inte ens tror jag skulle orka läsa dem.

Ifall att boken inte passar mig perfekt skulle jag vilja ha den som fysisk bok, då är det lättare att ströläsa och sega sig igenom den, jämfört med en e-bok. För mig  kräver e-böcker väldigt stort intresse för att bli utlästa och jag var inte 100% säker på om det gällde Niemeyerfaktorn. Jag tror att det där med e-böcker kontra fysiska böcker är väldigt individuellt. En del förlag skickar nuförtiden endast ut e-böcker som rec-ex till bloggar. Något många är helt emot och nästan förtvivlade över. För mig beror det mer på boken än formatet.

• Jag tänkte avsluta med det jag stör mig mest på när det kommer till vad bokbloggare ska och inte ska göra. Saker som det här: "Det vore därför en naturlig uppgift för bokbloggare att lyfta fram eller anmäla nya författare, vilket inte verkar vara faller för alla idag." Exemplet kommer från ett mejl jag fick av Richard Beer i samband med inlägget på Debutantbloggen.

Jag fullkomligt avskyr den här bilden av att bokbloggare ska ha massor av skyldigheter bara för att vi skriver om böcker, och författare och förlag tjänar på det som reklam, som en sorts "second best"-till kritikerna i tidningarnas kultursidor. Nu har jag mejlväxlat med Richard och vet att han inte menade något illa med meningen ovan, men det påminde mig starkt om andra mindre trevligare uppmaningar till bokbloggare.

Som bokbloggare har jag faktiskt ingen skyldighet alls att göra si eller så. Det kommer inga krav, skyldigheter eller naturliga uppgifter i och med att blogga om böcker. Jag förstår om man kan bli besviken på vad som skrivs eller inte skrivs, görs eller inte görs, men det gör det inte rätt att bossa runt med andra människor. Bokbloggande är en fritidsaktivitet till för att roa; det ska inte finnas några krav. 

Varma Kroppar - Isaac Marion

Handling: Zombier har inga känslor - om de inte äter av din hjärna. 

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem. Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv. Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever. Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.

Omdöme: Så där ja, nu var det gjort. Jag har läst min första "riktiga" zombiebok. Och även om vissa detaljer med zombieutstyrelsen var lite osmickrande (kändes till exempel trevligt att veta att de flestas läppar ruttnat bort) så var det faktiskt en ganska mysig bok. Inte ens det faktum att huvudpersonen var en zombie själv förstörde känslan, för medan R bara kunde säga enstaka ord så tänkte han desto mer.

Varma Kroppar är på sätt och vis en paranormal romance för den handlar åtminstone ganska mycket om kärlek och medan Julie är en vanlig tjej är R en zombie. Men det märks verkligen att den är skriven av en kille, Dels får boken ett litet annorlunda fokus där kärleken känns mindre världsstormande men ändå ganska viktig men sedan är det mycket om berättarrösten i allmänhet.

Något jag tycker är roligt med Varma Kroppar är hela "Romeo och Juliet" temat. Några av de är ganska obvious, Julie är Juliet, R är Romeo, M är Mercutio och jag gissar att Nora är "The Nurse" (Jag läste en väldigt förkortad och förenklad variant i sexan så jag är inte expert direkt). Men annat än relations och namnmässigt följer inte Varma Kroppar, vilket som är ganska skönt. Det är helt klart en modern zombieberättelse och inte en tragisk kärlekshistoria man redan vet slutet på.

Min favoritkaraktär var Nora, Juliets kompis, som för det mesta är ganska rolig och lite excentrisk. Sedan kommer R's "barn", som är två barnzombier han ska lära upp och beskydda i början i boken. De är inte med särskilt mycket alls, men jag gillade tanken och hur de på sätt och vis hjälper till att förändra R. Den senare är också bra, han har en (för det mesta) rolig röst och är förvånansvärt gullig för att vara en zombie.

Betyg: En ganska varm bok fylld med lite zombiehumor, halvtorkade hjärnor, döda pojkvänner och hoppet om en bättre  framtid. Spänningen var kanske inte alltid på topp, men det var inget som störde. 3.5-4 av 5.


Varma Kroppar (Mix Förlag) - Tack för boken!

Himlen Börjar Här - Jandy Nelson

Plot: Lennie är sjutton år och lever ett tryggt liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey. Men när Bailey plötsligt dör förändras Lennies liv dramatiskt. Förlamad av sorg drar hon sig undan alla i sin närhet, men vad gör man när man plötsligt drabbas av passionen? 

Opinions: Bara wow, det här är en bok som är så mycket. Det är som om den är fullproppad, fast den egentligen är ganska tunn (eller, min pocketversion ser väldigt liten ut. Den är faktiskt nästan 270 sidor). Den är poesi, den är sorglig, den är rolig, den är knäpp... ja, framsidan passar på sätt och vis väldigt bra, för Lennies liv är egentligen som en enda salig röra. En väldigt underhållande röra.

Om författaren stod det att hon skrev poesi tidigare och det märks på de små meddelandena och dikterna skrivna av Lennie som finns mellan olika kapitel i boken. Jag gillar att de skrivit på vad hon skrivit den och vart den ligger, som t. ex: (På en pappersmugg på stranden vid Rain River.)

Det är en lite annorlunda grej, att lägga lappar lite här och var, men jag tycker om idén. 

I boken finns det en massa olika problem som Lennie redan har och som hon måste lösa och så en massa problem som hon skapar åt sig själv i sorgen. Hon blir ganska inåtvänd när hennes syster dör och slutar umgås lika mycket med sin familj och sina vänner och så är det det där med killar. Hon verkar helt plötsligt ha blivit galen i dem och hon är ganska säker på att man inte ska bete sig så när ens syster dött. Men det är inte riktigt något hon kan göra åt.

I skolan finns den där nya, underbara killen: Joe Fontaine. Han är både amerikansk och fransk, väldigt musikalisk (han tycks kunna spela alla instrument) och hela han lyser när han ler. Den franska delen av honom påminde mig lite om St Clair i Anna and the French Kiss (fast de är inte särskilt lika) och det gjorde att jag genast tyckte att han var mysig. Sen kan man bara inte låta bli att gilla en kille som skriver låtar till en, seriöst. (Så länge de är bra, förstås.)

Betyg: När man läser den här boken så blir man närmast attackerad av en enorm läsupplevelse. Man får skratta, gråta, bli lite irriterad, rörd och ibland riktigt lycklig. Rekommenderas verkligen.

Sorg är ett hus

som försvinner

så fort någon knackar på dörren

eller ringer på

ett hus som flyger i luften

vid minsta vindpust

som begraver sig djupt i marken

medan alla sover

Okej, jag blev lite kär i några av dikterna. Jag erkänner. Jag blev också kär / tyckte mycket om några av uttrycken i boken som unfreakingbelievable och Quel Dork. Mina vänner har redan börjat använda dem, haha.

Himlen börjar här av Jandy Nelson (Gilla Böcker, 2012)

Chanslös - Gail Carriger

Ville bara börja med att berätta att jag gillar den här boken äckligt mycket. Jag är så glad att jag har Alexia och Lord Maccon i min bokhylla. De är så riktigt mysiga och jag tar ner båda böckerna och ströläser i dem ibland.

Plot: Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt.

På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda! 

Opinions: Gail Carriger har en så speciell "röst" när hon skriver: den är vitsig, smart, charmig och fängslande. Och hennes karaktärer kan bara beskrivas som underbara, beskrivna som de är ur Alexias synpunkt. Med många författare försvinner den där förälskningen till karaktärerna lätt i andra boken, men så är inte fallet med Parasollprotetktoratet.

Alexia och Lord Maccons förhållande är precis lika underbart charmerande som i första boken, de är nästan mysigare som gifta. Sedan får vi också lära känna Miss Ivy Hisselpenny och Tunstell lite närmare - fast man ser ganska lite av Lord Akeldama, vilket som kanske är lite sorgligt. Jag hoppas han kommer tillbaka mer i tredje boken. 

Man lär känna flertalet nya personer i den här boken också. Gammahannen till Woolsey-flocken kommer hem från Indien, Lord Maccons gamla flock i Skottland och så den mystiska hattmakaren Madame Lefoux. Men främst så får man en liten fördjupning i de äldre karaktärerna och speciellt paret Maccon.

Något annat jag gillar med böckerna är de små mysterierna i dem. Det är lite deckarstuk i det hela, men främst skvaller och detaljer från den viktorianska societeten och massvis med humor. Blandningen är väldigt lyckad. 

Madame Lefoux är förresten en ganska intressant karaktär, speciellt fascinerad blev jag av hennes klädstil. Jag tänkte mig det som en väldigt elegant version av Õji-lolite, med kläder lite som de här:

Och sedan, något riktigt viktigt,

Cliffhangern: Gud, jag kände mig ändå ganska trygg när det började närma sig slutet av boken. I Själlös (minor spoiler) så slutar allt på ett trevligt och mättande sätt. Man längtar självklart efter tvåan redan då, eftersom boken var så sjuhundransbra men det var inte en alltför galen längtan. Jag kan dock avslöja att tvåan definitivt har en cliffhanger i slutet. Den kom väldigt överraskande, var ganska hjärtslitande och jag håller på att dö i väntan på trean. Vilket som sort-of suger, eftersom jag bestämt mig för att vänta tills den kommer ut på svenska, vilket som lär ta månader. Åh gud.

Betyg: Jag kan  inte göra något annat än älska den, Alexia är fortfarande så otroligt fyndig och kvick och hennes Lord Maccon är helt underbar. Trots att en stor del av boken utspelar sig på ett flygskepp så blir det inte trist någon gång. Rekommenderas till alla, så fantastisk är den (och Själlös).

Chanslös av Gail Carriger (Styxx fantasy, 2012)

Recensionsexemplar

Jag har haft en extremt påfrestande vecka (eller ja, tre dar hittils) av PRAO med åtta timmar per dag av rent slit. Så jag har ärligt talat inte orkat läsa särskilt mycket, utan har knappt klarat att skriva till Nano (vilket som, om man följt min andra blogg, är ganska katastrofalt eftersom jag började en ny berättelse dag 17) Men nu känner jag att jag fått en riktig boost, för när jag kom hem så låg det inte bara ett, utan två bokpaket i brevlådan. Har redan börjat läsa en av böckerna lite smått, den verkar jättebra :)

Böckerna är alltså: "Spela för livet" av Michael Williams och "En vampyr föds" av Darren Shan från Berghs förlag och "Himlen börjar här" av Jandy Nelson från Gilla Böcker.

Tack så hemskt mycket för böckerna!