"Om du bara kunde se vad jag sett med dina ögon."
Handling: Kattarina Krasznapolskis liv har följt ett invant mönster de senaste fyra åren. Varje dag den andra lik har hon stigit upp, åkt tåg till sitt jobb som psykiatriker på en klinik och sedan åkt hem igen. Tåg, jobb, tåg, jobb, tåg, jobb. Det har varit det enda hon gjort - fram tills en dag, när inkonsekvenser börjar dyka upp i mönstret och Kattarina börjar få svårt att få grepp om sig själv och om tiden. Är hon verkligen psykiatriker? Och vad gör hon egentligen på kliniken?
Omdöme: Det här är en bok om att hitta sig själv i en värld av lögner, som också innehåller ett populärt tema: minnesförlust. När Kattarina börjar leta efter ett försvunnet liv bortom kliniken är det nämligen sig själv hon letar efter. Vad hon hittar är däremot en hel del annat.
Berättarstilen i den här boken är bara wow! Så imponerad, verkligen. Det är en sådan poetisk ton i boken att man bara myser, alla meningar blir så himla fina. Sedan är allt så abstrakt i och med det virrvarriga hoppandet i Kattarinas huvud att väldigt mycket handlar om att skaffa sig en egen uppfattning av omvärlden, människorna, händelserna och Kattarina själv. Finns säkert hundratals olika tolkningar om vad som egentligen händer.
Rent spänningsmässigt är det kanske inte den bästa boken, mittpartiet handlade inte så mycket om action utan mer om att sätta ihop pusselbitar. Jag kan tänka mig att vissa tycker det blir rätt tråkigt. Framemot slutet däremot börjar det hetta till lite. Jag tror dock den här boken passar bäst till de som tycker om tänkvärda böcker där man får tänka och tolka mycket själv - det finns så himla mycket utrymme för egen fantasi att blandas med Olofssons ord!
No comments:
Post a Comment