Operation Mimer - Fredrik Brounéus

Kocken stack ner handen i fickan, tog upp en liten glasflaska och ställde den på bänken. Burken var smal som ett lillfinger och till hälften fylld med vitt pulver.
  "Vad är det där?" sa Timo.
  "Du känner mig. Jag vill inte veta", sa kocken och stirrade bedrövad på burken. "Men jag har fått order om att hälla den i doktorns portvin." 

Ett undervattensäventyr i en framtida värld på brinken till världskrig över kolonierna på havsbotten. Skeppspojken Timo tvingas fly från piraterna han jobbar för och hittar en oväntad bundsförvant i tångflickan Ira. Men intrigerna från skeppet tätnar under vattenytan och allting verkar leda till kolonin Nya Stockholm och Operation Mimer...

Omdöme: Här får man verkligen det som utlovas i form av ett fartfyllt och roligt äventyr, intressant världsbygge och fina karaktärer. Brounéus undervattensvärld är fascinerande och genomtänkt, med tångfolk, gruvkolonier och nomadiska kelpfarmare, samtidigt som den har en väldigt fantasifull känsla som passar mellanåldern. Jag gillar att äventyr och allvar blandas, ena sekunden pratar man om hur skepp dras av valar och nästa om fördrivningen av tångfolk. Boken innehåller en hel del samhällskritik och även om allt kanske inte fångas upp av yngre läsare tror jag det kan ge tillfälle för fina diskussioner, särskilt om man läser den tillsammans med en vuxen.

Timo och Ira är motvilliga protagonister som till en början helst av allt vill hitta sina syskon snarare än att ta reda på vad Operation Mimer egentligen handlar om. Båda får möta egna utmaningar, frestelser om besvikelser under resans gång. Jag gillar Iras vilja att bevisa sig själv inför sin bror och sin pappa, samt hennes förmåga att på något sätt reda ut allting efter att ha tagit sig vatten över huvudet. Timos resa är mer ensam och stundtals sorglig, vilket skapar en fin balans till kraftfullheten hos Ira och hennes haj.

Jag läser Operation Mimer som kritik mot exploatering av utvecklingsländer och jordens resurser, parallelliserat i kolonier i en undervattensvärld. Det finns säkert många andra sätt att läsa den på, men ett stort fokus ligger på orättvisor, människosyn och vad resursbrist betyder för olika människor. En nio till tolvårig läsare lär kanske inte tänka lika mycket på teman (varför analysera om man istället kan dras med i äventyret?) men det viktiga är ju inte frågorna boken tar upp, utan hur man knyter an till dem. Poängen är att man som läsare ska kunna känna identifiera sig med och känna empati för karaktärerna och deras situation. Där tycker jag att Brounéus har lyckats bra.

Betyg: Spännande underhavsäventyr med piratkänsla, inflätad samhällskritik och en helt ny värld att upptäcka. Viker inte från de mindre fina delarna av den fiktiva verkligheten men lämnar en med en tro på goda människor i massan. Passar för barn från cirka nio och upp!

Länk till: Bokus & Adlibris

Röd drottning - Victoria Aveyard

“It's nice to hear that I'm not completely alone in feeling out of place."
  "That's something you should know about us Silvers. We're always alone. In here, and here," he says, pointing between his head and his heart.
  "It keeps you strong.”

Mare är en röd som lever i Norta under silvrarnas styre. Hennes dagar som ficktjuv är snart räknade - utan jobb skickas hon till armén när hon fyller arton. Där ska hon, som alla andra röda, kämpa och dö i ett meningslöst krig för silvrarna - de kalla, mäktiga människorna med dödliga krafter, rikedomar och resurser. Men förändring är nära: en hemlig upprorsrörelse lurar in Mare i silvrarnas intrigspel, där hon måste låtsas vara "röd i huvudet och silver i hjärtat".

Omdöme: Hypen för den här boken har varit ENORM. Just därför blev jag väldigt otaggad på att läsa den, vilket gjorde att jag blev hooked (och överlycklig) två kapitel in. Första tredjedelen är verkligen grym. Den har ett otroligt driv, fina karaktärer, lovande story... allt man kan tänkas vilja ha för det klassiska "jag ska bara läsa ett kapitel... vänta va, har det gått fem timmar redan?!"-scenariot. Det höll visserligen inte i sig hela vägen, men som helhet var boken väldigt, väldigt bra.

Något väldigt stort boken lyckades med? Att få mig, som hatar triangeldrama, att läsa och tycka om en bok med just det. Och aldrig lägga ifrån mig den med en UUGH! känsla. Den kändes på något sätt ganska naturlig, med tanke på vad de båda stod för vid olika tillfällen och hur förvirrad Mare var (till skillnad från t ex Hungergames-triangeln...) vilket jag verkligen uppskattade.

Det enda stora minuset med boken har mitten, det var där den droppade från fem till fyra stjärnor för mig. I slutändan handlade det om originalitet. Röd drottning jämförs med andra serier i samma genre (Hungergames, Divergent, Den unga Eliten, etc.) eftersom det är lätt att dra paralleller. Det i sig har jag inget emot, inget är helt unikt, ingen av de sistnämnda heller. Men i mitten föll den mycket på stereotyper för genren, och blev lite platt för mig. Det känns lite som om Aveyard gjorde det bekvämt och lätt för sig själv i den delen, Mare blev typiskt "heroine", killarna typiska drömprinsar, andra bifigurer smälte bort... etc, etc. De var alla så otroligt utbytbara i hela den delen.

Lyckligtvis landade slutet i samma anda som början - jag tycker verkligen om vad Aveyard gjorde med sina karaktärer och sin story där. Fina plot-twists, personutvecklingar och tankar, action, spänning, det var suveränt. Och borta var (tack och lov!) den Mare som ville se allt (och då speciellt killarna i boken) så svart och vitt och aldrig tänkte sig för.

Betyg: Förväntningarna på nästa del är STORA just nu, och jag längtar efter att Glass Sword ska komma ut. En stark rekommendation för alla som har abstinensbesvär efter Divergent och Hungerspelen (speciellt om man gillar när personer har "unika förmågor" á la X-men!).

Röd drottning

Den unga eliten - Marie Lu

Jag är Adelina Amouteru, viskade vålnaderna till min far och en korus av röster formulerade mina fulaste och mest hatiska tankar. Mitt hat. Jag tillhör ingen. I natt svär jag att jag kommer sätta mig över allt som du någonsin har försökt lära mig. Jag kommer att bli en kraft som den här världen hittills aldrig har skådat. Jag kommer att få så stor makt att ingen kommer att våga skada mig igen.

Adelina tillhör den unga eliten, de som överlevt blodfebern och utvecklat övernaturliga förmågor. Men hennes kraft är dödlig och inuti gömmer sig ett stort mörker som kan komma att avgöra om hon får leva eller inte. Fångad emellan Teren Santoro som svär på att utrota alla elitärer, och Enzo Valenziano, som vill åt rikets tron måste hon göra allt för att skydda sig själv och sin syster.

Omdöme: Jag var ju inte helsåld på Lus hajpade Legend-serie, men nu med Den unga eliten har jag helt klart hoppat på tåget! Berättelsen är spännande, karaktärerna fängslande och man ville hela tiden verkligen (och ibland VERKLIGEN INTE) veta vad som skulle hända näst.

Valet av berättarperspektiv, som växlade mellan Adelinas första person och korta inblickar i övriga karaktärers liv genom tredje person tyckte jag verkligen om. Det kändes fräscht, gjorde att man slapp förvirring, och gav bättre inblick och förståelse.

Det enda jag egentligen inte gillade med Den unga eliten är på samma gång det som gjorde att jag verkligen tyckte om den: det är en sådan där bok där allting som kan gå fel faktiskt går outhärdligt fel. Kändes det som. En sådan bok fungerar bara om man verkligen bryr sig om karaktärerna, och med tanke på hur många gånger jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken och tänka "nej, nej, nej, nej!" så har Lu verkligen lyckats.

Slutet innehöll också en minnesvärd twist och cliffhanger inför nästa bok. Summan på kardemumman var väl egentligen att jag nu längtar tills den släpps, det känns som om jag måste få veta om det som hintas faktiskt kommer att hända, och hur det i så fall kommer bli!

Betyg: Verkligen rekommenderat - Den unga eliten har verkligen allt jag skulle kunna önska av en dystopi/fantasy och jag känner på mig att serien kommer att bli en ny favorit. Läs den!

Den unga eliten 

Som om jag vore fantastisk - Sofia Nordin

Från och med nu ska jag aldrig mer tänka på den sista kvällen. Inte på mamma eller pappa eller min bästis Feray när de var döda. Inte på den krypande tomheten när man tittar på någon man älskar, och plötsligt fattar att livet har försvunnit och att det bara är kroppen kvar. Inte på veckorna efteråt när jag irrade runt och inte fattade vad jag skulle ta mig till. När jag inte ens visste om jag var ensam kvar.
  Jag ska bara ha kvar de bra minnena. Från när alla levde. Som ett fotoalbum. Vem skulle lägga upp bilder på hemska och sjuka saker? Det är de fina minnena man sparar. 

Ella och Nova ska lämna tryggheten på gården och ge sig ut på en road trip till Umeå, med hopp att det finns andra överlevare där. Ella längtar också efter en häftig födelsedagsfest, men riskerar att bara finna mer död och sjukdom...

Omdöme: Min första reaktion på Som om jag vore fantastisk var egentligen "wow, vilket språk!". Inte för att Sofia Nordin skriver fint eller utstickande, men det är koncentrerat och har bra flyt, och framförallt kan jag inte hitta ett enda ställe i hela boken där det skarvar. Och då tycker jag ändå att svenska är ett språk som har lätt för att just skarva.

Första halvan av boken älskade jag. Ella som karaktär, representationen för mänsklighetens kanske mindre älskliga drag, i kombination med Nora på en ganska hemsk men ändå exalterande road trip - me like! Men sen fick historien en vändning (hint för de som läst boken: från och med motorcyklarna) och därefter tappade jag kontakten känslomässigt med både Ella och hela situationen.

Eftersom jag tyckte om språket och Nordins värld, med smittan och tonåringar och svenskheten, är jag väldigt nyfiken på de första två böckerna i serien. Faktiskt ångrar jag att jag inte tog mig tid att läsa allihop på rad som jag först tänkt (även om det gått bra att läsa boken bara så där också), men men... nu har jag ju det bästa framför mig!

Betyg: Högklassig svensk ungdomsroman! Jag tycker verkligen om att Nordin kan skildra det lite fula hos människor på ett sätt man kan känna igen sig i och att något rakt och enkelt kan bli fint.

Som om jag vore fantastisk

Vivian versus America - Katie Coyle

Harp jumps back at the sound. She looks around, panicked eyes searching for a reaction, but there's only silence up and down the hall. Behind the door, too. I raise my hand to knock again and Harp grabs me to keep me from doing it, and that's how we're standung – my arm in the air, Harp clutching my wrist desperately – when the door finally opens.

OBS! SPOILERS FRÅN TIDIGARE DELAR!
Vivian och Harp har precis tagit sig till San Fransisco, utmattade och något förvirrade, men beslutsamma. De ska ta sig an Church of America en gång för alla och tvinga organisationen erkänna sina vidriga lögner. Men kyrkan är inte beredd att ge upp så lätt - de tänker göra allt för att stoppa tjejerna, och vid sin sida har de ett hemligt vapen.


Omdöme: Det här är verkligen en trevlig serie! Den har allt man kan leta efter för nöjesläsning - tempot, karaktärerna, handlingen och berättarstilen är verkligen precis som det ska vara. Trots att det händer en hel del hemska och jobbiga saker i böckerna får jag en varm och glad känsla när jag tänker tillbaka på helheten. Speciellt roligt är att det är en duologi, vilket kändes precis lagom.

Den största styrkan med serien är, som jag ser det, de starka kvinnliga karaktärerna. Inte bara styrkan, utan också den personliga utvecklingen genom apokalypsen.Vivian går från tyst och blyg följeslagerska till stark och okompromissbar upprorskrigare; Harp går från gapig och otillräcknelig festprisse till smart och ansvarsfull rebell. Resan är dubbelt så bra eftersom den har både upp och nergångar och jag gillar verkligen den girl power-känsla jag får när jag läser böckerna. Den lite unika Edie var en särskilt intressant karaktär!

Samhällsuppbyggnaden i romanen har mer eller mindre allt jag kan önska mig. Allt från de diverse rebellgrupperna till The Church of America känns genomtänkt och trovärdigt. Speciellt tycker jag om hur man verkligen kan se hur kyrkan lyckats greppa tag om Amerika med hjälp av bl. a. massmedia. Kupperna som planeras i boken och tvisterna på vägen dit är också spännande, och precis lagom komplicerade för att det inte ska kännas för uppenbart och enkelt eller för tillgjort och krångligt.

Betyg: Definitivt en läsvärd serie, och jag är säker på att jag kommer läsa om den någon gång i framtiden. Den är full med skratt och rappa repliker, känslosamma scener, massor av girl power, och en intressant samhällsskildring.

Vivian versus America

Uppstigandet - Karen Bao

"Jag kunde inte sova. Jag borde ha slagits mot Jupiter... Det var fullkomligt hänsynslöst av honom att klubba ner någon som inte ens har hälften av hans massa." Fastän han ser bestört ut höjer han inte rösten utan viskar. Kanske vill han ändå dölja vårt samtal från tjuvlyssnare. "Håll dig borta från honom... Snälla?"
- Wes till Phaet

När Phaets mamma blir bortförd under mystiska omständigheter blir hon som äldsta barnet ansvarig för sina två syskons överlevnad. För att hålla dem utanför det fruktansvärda Härberget tar hon värvning i Milisen, där hon utsätts för flera test.

Insatserna höjs hela tiden, faror och mysterier hopar sig, och mycket snart visar det sig att ingenting är som Phaet tidigare trott.

Omdömet: En glad överraskning! För det mesta är jag inte överdrivet förtjust i böcker som utspelar sig på stationer i yttre rymden (Enders Spel av Orson Scott undantaget) och Uppstigandet kombinerar just rymdstation med YA dystopi, vilket börjar bli uttjatat. Ändå tyckte jag tyckte jag bara att den blev bättre och bättre ju mer jag läste.

Första halvan av boken påminner väldigt, väldigt mycket om Divergent-serien. Det är väl oundvikligt med det liknande upplägget, men faktiskt inte något negativt. Tvärtom tyckte jag om att återfå känslan från Divergent i ny miljö med nya förutsättningar. Sista halvan är också helt och hållet Baos och väldigt spännande - det bygger upp för en storslagen serie som jag redan har höga förhoppningar på.

Språket är enkelt och rakt på sak och jag uppskattar hur Bao sprängt in vetenskapliga tankar och resonemang för att fånga Phaets röst och vardag på månen. Persongalleriet är omfångsrikt med många karaktärer man fastnar för, och jag tycker verkligen om den interna konflikten mellan gamla och nya relationer. Phaet slits mellan personen hon var hemma med sina syskon och vännen Umbriel, och den Strimma hon tvingas utvecklas till inom milisen. Uppfräschande var också att allt fick lov att ta sin tid, vilket annars ofta glöms bort i Young Adult-sammanhang.

Världsuppbyggnaden var väldigt intressant även om jag till att börja med blev väldigt avskräckt av hela rymdstationsstämningen. Sättet månen och jorden samexisterar på (nätt och jämt) och folket hålls bakom ljuset var typiskt dystopiskt, men inte kvävande att läsa om. Det ska bli väldigt intressant att se vart allt leder i följande böcker.

Betyg: Definitivt något jag kommer rekommendera till kompisar när de frågar om böcker som liknar Divergent! Med komplex världsuppbyggnad, fascinerande karaktärer och ett rappt tempo (för att inte tala om en riktigt spännande upplösning) är serien på god väg att kunna bli en framtida favorit.

Uppstigandet

KoMo - Pontus J. Olofsson

"Om du bara kunde se vad jag sett med dina ögon."

Handling: Kattarina Krasznapolskis liv har följt ett invant mönster de senaste fyra åren. Varje dag den andra lik har hon stigit upp, åkt tåg till sitt jobb som psykiatriker på en klinik och sedan åkt hem igen. Tåg, jobb, tåg, jobb, tåg, jobb. Det har varit det enda hon gjort - fram tills en dag, när inkonsekvenser börjar dyka upp i mönstret och Kattarina börjar få svårt att få grepp om sig själv och om tiden. Är hon verkligen psykiatriker? Och vad gör hon egentligen på kliniken?

Omdöme: Det här är en bok om att hitta sig själv i en värld av lögner, som också innehåller ett populärt tema: minnesförlust. När Kattarina börjar leta efter ett försvunnet liv bortom kliniken är det nämligen sig själv hon letar efter. Vad hon hittar är däremot en hel del annat.

Berättarstilen i den här boken är bara wow!  Så imponerad, verkligen. Det är en sådan poetisk ton i boken att man bara myser, alla meningar blir så himla fina. Sedan är allt så abstrakt i och med det virrvarriga hoppandet i Kattarinas huvud att väldigt mycket handlar om att skaffa sig en egen uppfattning av omvärlden, människorna, händelserna och Kattarina själv. Finns säkert hundratals olika tolkningar om vad som egentligen händer.

Rent spänningsmässigt är det kanske inte den bästa boken, mittpartiet handlade inte så mycket om action utan mer om att sätta ihop pusselbitar. Jag kan tänka mig att vissa tycker det blir rätt tråkigt. Framemot slutet däremot börjar det hetta till lite. Jag tror dock den här boken passar bäst till de som tycker om tänkvärda böcker där man får tänka och tolka mycket själv - det finns så himla mycket utrymme för egen fantasi att blandas med Olofssons ord!

Betyg: Svenska böcker när de är som språkligt bäst - en njutning. För att inte tala om det ursnygga omslaget. Bra jobbat!

KoMo