Från Holmes till Sherlock - Mattias Boström

Ständigt denna Sherlock Holmes.

Jag har aldrig varit särskilt mycket för faktaböcker (med undantag för en manisk hundperiod när jag slukade i princip hela Hundhyllan på biblioteket och några böcker om grekisk mytologi) men nu när jag fyllde år fick jag en jättejättefin bok av min bror. Den omtalade svenska Sherlock Holmes-boken (som på sätt och vis inte har särskilt mycket med Holmes själv att göra, utan omgivningens syn på honom genom olika tidsperioder.) En riktigt bra present, om jag får säga det själv.

För egen del har jag både varit ett stort fan av böckerna själv (Sir Arthur Conan Doyle skriver trots allt mästerligt) och ett ännu större fan av TV-serien på BBC med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. Jag trodde mitt intresse låg i Sherlock Holmes delen av Sherlock Holmes. Men tydligen går det hur bra som helst att läsa och förkovra mig om vad som pågick "bakom kulisserna", före och efter Sir Conan Doyle skapat sin folkkära detektiv.

Ett stort plus till Boström: att lyckas skriva en faktabok som är spännande (så att man vill fortsätta läsa för att se med Sherlock Holmes-franchisen så väl som människorna som arbetar kring ämnet) och intressant är en viktig egenskap som gör en bra bok. På vissa ställen tänkte jag knappt på att det inte var en skönlitterär bok jag läste och ändå lärde jag mig en hel del.

Personerna i boken framhävdes och blev levande, men förskönades inte på något sätt. Stundtals tyckte man väldigt mycket om någon, bara för att sedan tycka att han eller hon är dum i huvudet. Det är verkliga människor man läser om. Bäst gillade jag vad som hände under Sir Arthurs levnadstid, bröderna Conan Doyle var stundtals olidliga att läsa om, så dumma de kunde vara. Fast mysigast i boken verkade ändå Nigel Bruce vara!

På minussidan har jag bara två klagomål, det ena hade jag egentligen inget problem med utan märkte bara av en enda gång. Det var hoppandet mellan personer, som fungerade, men när de hoppade från en liten kille som kallades Kit till en Chris tjugo år senare fick jag fundera över vem det var en stund. För någon som inte läser boken i ett svep (eller nästan i alla fall) blir det nog jobbigt. Men jag tyckte om mångfalden av karaktärer, så det tycker jag inte man ska bry sig om. En lista med viktiga personer hade dock kunnat hjälpa!

Men framförallt fick jag problem med den allra sista delen i boken. I den övergick Boström från det objektiva tredjepersonsperspektivet till en massa "jag" och "vi". Alla sammanhang där Sherlockianer ingick förvandlades till ett "vi" - vilket som för mig gjorde att det upplevdes som hans personliga åsikter snarare än efterforskningar. Det blev lite utav en biografi om Mattias Boström. Eller snarare: som ett väldigt långt blogginlägg. Jag förstår förstås att han är en av världens ledare Sherlock Holmes-experter (kolla bara på all research, herrejösses!) men det är inte honom jag är intresserad av att läsa om. Jag bryr mig inte om hur hans "nördiga jag fick leva ut i excesser" och han har inte beskrivit någon annan person med det språket, varför sig själv?

Och precis i slutet blev det nästan drygt att läsa när han skulle rada upp hur dagens Sherlockianer visar sin uppskattning till detektiven. Det blev en himla massa fanart, fanvids, fanfics vilket jag upplevde som onödigt med svengelska. Som "uppväxt" med de här begreppen tyckte jag det var onödigt och det kändes som om författaren mest ville briljera med sina kunskaper i ämnet, dvs hur modern han är. För äldre Holmesianer blir det nog istället bara förvirrade. Varför inte bara skriva att de knåpade ihop egna videor och ritade bilder till detektivens ära?

Betyg: Allt som allt är det här en riktigt, riktigt bra faktabok. Den är intressant och rymmer så otroligt många detaljer, jag är jätteimponerad! Läsvärd, helt klart. (Speciellt om man är en s.k. "sherlockian" eller tycker om att läsa om människor från hundra år sedan. Sir Conan Doyle kände enormt många viktiga människor från sin tid.)

Från Holmes till Sherlock

PSST! Får ni chansen att titta på den inbundna boken under dustcovern - gör det! Så himla fin!