Friday, April 12, 2013

Safirblå - Kerstin Gier

 

Handling: Gwendolyn Shepherd är tillbaka igen! Efter tre minst sagt omtumlande dagar som tidsresenär hoppas hon nu få bättre kontroll på situationen, men saker och ting går inte riktigt som hon tänkt sig. Begreppen nutid, dåtid och framtid blir hopplöst ihopblandade, folk från orden beter sig minst sagt underligt, Gideon har väldiga humörsvängningar och till råga på allt har en knäpp gargoyle börjat förfölja henne. För att inte tala om personen hon råkar träffa nere i ett källarrum 1948...

Omdöme: Jag känner egentligen för att diskutera saker som inte har med bokens handling att göra först och främst, så det blir vad jag gör. För det första är det om det omtalade omslaget. Och visst, den gamla (till höger) är snygg och speciell, men för att vara ärlig har jag inget emot det nya. Det ser faktiskt rätt läckert ut i bokhyllan, MEN. Men, men, men, då hade jag velat ha samma omslag på båda (och förhoppningsvis alla tre) böckerna. Just nu ser det inte så vidare fint ut, tyvärr. Så det var lite negativt, dags för det positiva. Bonnier Carlsen valde att använda sig av olika bokbloggares recensioner till de små "Om Rubinröd" utdragen på omslaget, totalt tre stycken, jätte snyggt tycker jag! 

Och nu, handlingen. Gwendolyn är lika rolig som i förra boken, tempot är jättebra, bikaraktärerna roliga och intressanta (säger man bikaraktärer? jag har tyvärr tappat bort ordet just nu och hittar det inte.) Xemerius är underbar och Gideon... ja, jag har lite utav ett hat/kärleksförhållande till honom. Eller typ, ogilla/kärleksförhållande. Han kan ju vara riktigt gullig, men han väljer ofta att inte vara det. Fast det är skönt med en kille som inte är stereotypad som antingen perfekt eller värsta badboy:n. Och att Gwendolyn kan kalla honom vidrig när hon känner för det.

Något jag förvånades över när jag började läsa Safirblå var tidspannet de båda böckerna utspelar sig över. Rubinröd var bara typ fyra dagar av Gwendolyns liv! Safirblå är bara slutet på samma vecka... herregud, vad mycket som hinner hända på ett par dagar! Väldigt stor skillnad på Gwendolyns häkt med skola, etikettlektioner, familjeliv och supéer hos diverse lordar och mitt eget lufsiga lilla bokliv. 

Det viktigaste jag vill diskutera om när det gäller den här boken (kanske inte viktigaste, men mest angelägna i alla fall) är slutet. Usch, usch, usch, slutet. Jag vet inte riktigt  om jag kan kalla det cliffhanger, för det tycker jag inte direkt att det var, men roligt är det inte. Till skillnad från Rubinröd som var: åååh, jag vill läsa andra boken nuuu! så är slutet på Safirblå mer: men gud, så där kunde det väl inte sluta? inte där väl? kan jag inte få lite till, kanske ett ynka litet futtig kapitel? det kan ju inte sluta nu, heller! Jag kan lugnt säga att jag ångrar att jag inte väntade lite innan jag läste den så att trean skulle ligga närmare till hands. (Fast det menar jag inte egentligen inte, det var verkligen värt att läsa den ändå, det borde alla andra göra. Kanske läsa om Rubinröd också? Inte läst nån av dem? Nähä, men vad väntar du på då!)

Betyg: Det här var ett fartfyllt, roligt, smart och något omtumlande äventyr. Längtar tills jag kommer tillbaka till "Tidlös Kärlek" och får veta vad som verkligen är på gång med greven och "den gröne riddaren". Någon annan än jag som är nyfiken på Rafael förresten? 4,9 av 5. 


En sista tanke: Varför heter serien "Tidlös Kärlek" i första boken och "Ädelstens-trilogin" i andra boken? Jag menar okej om man byter omslag, men serienamn?

No comments:

Post a Comment