Smaragdgrön - Kerstin Gier

"Jag behöver helt enkelt mer tid."

"Ja, vem gör gör inte det?" 

Handling: Ädelstenstrilogin börjar nå en mycket spännande - och kanske lite knepig - upplösning där tiden plötsligt inte alls är en rak linje längre utan snarare som ett rent tunnelbanesystem utav tidsresenärers påhitt och planer. Plötsligt kan man inte lita på någon, oavsett tidsperiod.

Gwendolyn har egentligen mycket att tänka på, till exempel Grevens mycket oklara motiv, en påstådd förrädare inom logen och en morfar som väntar på besök i ett rum med en grön soffa många år i det förflutna. Men det hon egentligen tänker på är förstås oftast Gideon, som även han har en massa viktiga göromål att reda ut. Vad har han egentligen i kikaren när han ber Gwendolyn att de ska vara vänner?!

Omdöme: Som jag har längtat efter den här boken! Ädelstenstrilogin är en serie som jag faktiskt tycker passar som en trilogi. Ingen utav böckerna känns som en filler/transportsträcka som i så många YA/Paranormal Romance/Fantasy-böcker. Istället är jag nästan imponerad över hur hon lyckades trycka in så pass mycket i sina böcker. Även om hela serien bara utspelar sig på några veckor.

I Smaragdgrön var det en hel del mer snurrande än i de tidigare två, i och med att Gwendolyn själv bekantar sig lite närmare med sin tidsresegen och tillsammans med olika bundsförvanter i det förflutna gör upp planer både framåt och bakåt i tiden. Men för det mesta tyckte jag att det gick bra att följa med och det var absolut inget som störde.

Jag tror inte att det introduceras någon större ny karaktär i hela boken, men däremot får man se lite nya sidor av de redan existerande. Xemerius är förstås lika charmigt demonisk som tidigare, Gideon börjar äntligen bli lite mer älskvärd, Leslie och Raphael leker små deckare vid sidan av... och mycket mer. Man sätts direkt in i en trevlig och välbekant Rubinröd-atmosfär där man kan känna igen sig från tidigare böcker, väldigt mysigt. Sen gäller det ju att kunna läsa lite mellan raderna i den här serien för det finns en massa som gömmer sig där. Ni som har läst boken (Spoiler, markera för att läsa) vad tycker ni om hinten att Mr Bernhard är nära släkt med Gwendolyn? Han syskonbarnsbarn eller något? Eller var det bara jag som fattade det så? Och herregud, att greven faktiskt var Mr Whitman... den hade jag faktiskt inte gissat! (Slut på spoiler)

Betyg: Ett jättebra avslut på en jättebra serie som definitivt kommer läsas om vid tillfälle. Roligt med en serie som inte är av en brittisk eller amerikansk författare. 5 av 5.

Smaragdgrön

Safirblå - Kerstin Gier

 

Handling: Gwendolyn Shepherd är tillbaka igen! Efter tre minst sagt omtumlande dagar som tidsresenär hoppas hon nu få bättre kontroll på situationen, men saker och ting går inte riktigt som hon tänkt sig. Begreppen nutid, dåtid och framtid blir hopplöst ihopblandade, folk från orden beter sig minst sagt underligt, Gideon har väldiga humörsvängningar och till råga på allt har en knäpp gargoyle börjat förfölja henne. För att inte tala om personen hon råkar träffa nere i ett källarrum 1948...

Omdöme: Jag känner egentligen för att diskutera saker som inte har med bokens handling att göra först och främst, så det blir vad jag gör. För det första är det om det omtalade omslaget. Och visst, den gamla (till höger) är snygg och speciell, men för att vara ärlig har jag inget emot det nya. Det ser faktiskt rätt läckert ut i bokhyllan, MEN. Men, men, men, då hade jag velat ha samma omslag på båda (och förhoppningsvis alla tre) böckerna. Just nu ser det inte så vidare fint ut, tyvärr. Så det var lite negativt, dags för det positiva. Bonnier Carlsen valde att använda sig av olika bokbloggares recensioner till de små "Om Rubinröd" utdragen på omslaget, totalt tre stycken, jätte snyggt tycker jag! 

Och nu, handlingen. Gwendolyn är lika rolig som i förra boken, tempot är jättebra, bikaraktärerna roliga och intressanta (säger man bikaraktärer? jag har tyvärr tappat bort ordet just nu och hittar det inte.) Xemerius är underbar och Gideon... ja, jag har lite utav ett hat/kärleksförhållande till honom. Eller typ, ogilla/kärleksförhållande. Han kan ju vara riktigt gullig, men han väljer ofta att inte vara det. Fast det är skönt med en kille som inte är stereotypad som antingen perfekt eller värsta badboy:n. Och att Gwendolyn kan kalla honom vidrig när hon känner för det.

Något jag förvånades över när jag började läsa Safirblå var tidspannet de båda böckerna utspelar sig över. Rubinröd var bara typ fyra dagar av Gwendolyns liv! Safirblå är bara slutet på samma vecka... herregud, vad mycket som hinner hända på ett par dagar! Väldigt stor skillnad på Gwendolyns häkt med skola, etikettlektioner, familjeliv och supéer hos diverse lordar och mitt eget lufsiga lilla bokliv. 

Det viktigaste jag vill diskutera om när det gäller den här boken (kanske inte viktigaste, men mest angelägna i alla fall) är slutet. Usch, usch, usch, slutet. Jag vet inte riktigt  om jag kan kalla det cliffhanger, för det tycker jag inte direkt att det var, men roligt är det inte. Till skillnad från Rubinröd som var: åååh, jag vill läsa andra boken nuuu! så är slutet på Safirblå mer: men gud, så där kunde det väl inte sluta? inte där väl? kan jag inte få lite till, kanske ett ynka litet futtig kapitel? det kan ju inte sluta nu, heller! Jag kan lugnt säga att jag ångrar att jag inte väntade lite innan jag läste den så att trean skulle ligga närmare till hands. (Fast det menar jag inte egentligen inte, det var verkligen värt att läsa den ändå, det borde alla andra göra. Kanske läsa om Rubinröd också? Inte läst nån av dem? Nähä, men vad väntar du på då!)

Betyg: Det här var ett fartfyllt, roligt, smart och något omtumlande äventyr. Längtar tills jag kommer tillbaka till "Tidlös Kärlek" och får veta vad som verkligen är på gång med greven och "den gröne riddaren". Någon annan än jag som är nyfiken på Rafael förresten? 4,9 av 5. 

En sista tanke: Varför heter serien "Tidlös Kärlek" i första boken och "Ädelstens-trilogin" i andra boken? Jag menar okej om man byter omslag, men serienamn?

Safirblå

Rubinröd - Kerstin Gier

Handling: Allting börjar med en svindlande känsla i magen, kanske en lätt huvudvärk och sedan kommer Charlotte Montrose att försvinna bakåt i tiden. Gwendolyn Shepherd och hennes familj har väntat på det sedan hennes kusin Charlotte var liten och det fastställdes att hon hade familjens "tidsresegen". Problemet är bara att även om kusinen drabbades av både yrsel och huvudvärk, så är det Gwendolyn som råkar ut för en viss tidsturbulens...

Motvilligt släpps Gwendolyn sedan in i en värld full av hemligheter där ingen verkar säga hela sanningen. Vem kan hon lita på? Vem är hon ens själv? Och vad är den stora hemligheten med hemligheten?

Omdöme: Rubinröd överraskade mig väldigt mycket, på ett positivt sätt. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var nog något mer barnsligt på något sätt. Eller snarare en mildare personlighet, kanske genom tredjepersonsperspektiv. Men nej, Gwendolyn berättar sin historia i jag-form och hon har mycket personlighet, vilket som gör det så mycket roligare att läsa.

Egentligen är tempot i boken nog ganska långsamt - den sträcker sig knappt över en vecka - men det tänker man inte på förrän man läst ut boken. Själv satt jag där ganska snopet och undrade - vad händer sen? för Gier hade byggt upp för värsta äventyret, men jag tror att det mest maxade kommer att ta del i de kommande böckerna, Safirblå och Smaragdgrön. Vilket som i och för sig är positivt, eftersom det lovar att de inte kommer bli någon flopp - vilket som händer ganska ofta med den här typen av trilogi, enligt min erfarenhet.

Karaktärerna: Något jag tycker var väldigt bra i den här boken är just alla karaktärerna. Varesig det är ett pompigt - och lite fjolligt - skolspöke eller en neurotisk moster. Det var liksom väldigt tydliga personlighetsdrag hos varje person, så historien får ett naturligt flyt utan att man behöver stanna upp och försöka komma på vem Mr Falk de Villier är.
     Mina favoritkaraktärer var nog Gwendolyn själv, hon var rolig och ändå ganska verklighetstrogen. Visst, hon hade missat en hel del fäktnings- och fiollektioner men hon klarade sig ändå, utan att plötsligt förvandlas till värsta superhjälten. Spökpojken Robert var också väldigt söt. Gideon som kärleksintresse tyckte jag faktiskt om mer än vad jag trodde. För genom Gwendolyns ögon ser man så tydligt att han inte är perfekt, men dras med i charmen ändå. Min absoluta favorit var dock nog Leslie, Gwendolyns filmberoende, smått galna amatördeckare till bästis. Jag älskar idén med hennes klippbok - pärm? - med saker hon googlat och hon balanserar bra med Gwen och historian.

Vänster: Nya svenska omslaget. Höger: Tänkta, tyska omslaget

Två engelska omslag. Ärligt talat föredrar jag båda de svenska, "Tidlös Kärlek"-serien känns inte riktigt som den sexiga tonårstjejen med svallande klänningar och whatnot. Hon är väldigt långt ifrån min bild av både serien och Gwendolyn, så då tycker jag bättre om den mer anonyma stilen när det är silhouett-tecknat eller helt ansiktslöst.

Rubinröd : tidlös kärlek (2012)