Jag, En - David Levithan

Handling: Lång, kort, smal, tjock, vacker, ful, sjuk, frisk, hetero eller homo. En har varit allt, för varje dag är han någon annan, samtidigt som han är sig själv. Han har aldrig riktigt synts tidigare, aldrig lämnat något riktigt avtryck. Men när han träffar Rhiannon för första gången förändras allt - hon ser honom. Eller är det bara han som vill att hon ska se honom?

Omdöme: Jag var osäker på om jag skulle gilla den här boken när den blev en sån snackis för jag har lite hatkärlek till David Levithan, äskar vissa av hans böcker, tycker inte alls om andra. Men Jag, En eller Everyday som den heter på engelska, ser ju så cool ut, så jag kunde inte låta bli att läsa den när jag såg den på biblioteket.

Hela upplägget till boken är väldigt intressant och ger plats för så många olika teman (och då menar jag inte som att man bara prackas på med onödiga små budskap). Det är inte bara det att En tar del av så många olika personligheter med en sådan självklarhet, utan också kontrasten när man också ser Rhiannon som inte kan låta bli att påverkas av och döma utsidan.

En vaknar visserligen upp som allt möjligt; deprimerade tonåringar, tonåringar med självmordstankar, missbrukare, sjuka... allt det där en tonåring kan vara. (Han vaknar alltid upp i någon med samma ålder.) Men det största temat i boken är helt klart homosexuella, bisexuella, transvestiter och allt som finns däremellan. Speciellt bögar är något som återkommer mycket i Levithans böcker men jag tycker att det diskuteras på ett särskilt bra sätt här. Många gånger när En vaknar upp får man höra om den där underbara pojkvännen och man tänker automatiskt att En är en flicka just den dagen, men det visar sig att det är en kille. Likaså kan han vakna upp i Vic, som är av kvinnligt kön men manligt genus. Inget konstigt med det.

Något annat som är lite intressant i den här boken är det stora kyrkliga temat. Det här är något man inte får höra om särskilt mycket i Sverige, för det är inte del av den amerikanska populärkulturen vi får se på t. ex. TV. Hör vi USA tänker vi väl på High School, hamburgare och amerikansk fotboll. Men stora delar av USA är ett väldigt kristet land på ett sätt som vi i Sverige, som lutar mer åt det sekulariserade hållet, kanske har svårt att riktigt förstå till fullo. Vi "tror" liksom på Gud, fast ändå inte, kyrkan är absolut inget tvång och på konfirmationen nuförtiden får man veta att man inte måste tro på Gud för att  vara med. I USA (beroende på i vilken delstat du är) kan "God bless you" o.s.v. vara vanliga uttryck och hälsningar och många tonåringar kan vara aktivt involverade och försöker sprida Guds budskap.

Skillnaden man märker på det här, för en gångs skull, är hur när Nathan i boken försöker sprida att han blivit besatt av djävulen för en dag, blir riktigt uppmärksammad. Och inte bara för att det låter galet. Nej, genom att använda namnet djävulen blir alla de kristna intresserade. Det hela blir uppblåst till vad vi i Sverige skulle kalla en löjlig nivå - ingen här skulle på allvar tro på djävulen. Därför verkade det ganska orealistiskt i boken. Men sanningen är den att det finns väldigt många församlingar som utan tvekan skulle göra det.

Betyg: En vacker men udda berättelse som många unga människor borde läsa och sedan ta sig en tankeställare om hur de behandlar och dömer andra. Jag tycker väldigt mycket om den, för den är väldigt intressant, men Rhiannon och slutet gjorde att den inte blev någon favorit - både karaktären och delen var bra, men bidrog till att det är en bok jag inte genast känner att jag vill läsa om. Någon dag blir det nog av, dock. 4.3 av 5.

Jag, En

Duktiga flickor faller för dåliga pojkar...

...åtminstone i de här två böckerna av Cherrie Lynn och Jay Crownover. Jag fick de som gratis e-böcker genom en sida för just sådana (även om formatet inte var någon favorit direkt) och har inte orkat skriva någon ordentlig recension. Men sen kom jag att tänka på de kusligt lika handlingarna, om man får uttrycka sig så och tänkte göra ett till inlägg i stil med "Varning! Dejta aldrig en popstjärna!" Hittade dock inte någon lika klatschig tagline, vilket som var lite synd.

Kan ju börja med att avslöja att inget av omslagen imponerar mig direkt, men... I både Rock Me och Rule får man följa historian genom de båda huvudkaraktärernas perspektiv. I den ena är det Brian och Candace, i den andra är det Rule och Shaw. Båda tjejerna har pressade familjeförhållanden och kommer från rika och "fina" kretsar med en påfrestande mamma. De känner sedan tidigare också killen, han som är så långt bort ifrån svärmorsdrömmen man kan komma och ja... det var kärlek vid första ögonkastet. 

Men något ser till att de inte kan vara tillsammans och sen efter en lång tid har passerat, så händer något och helt plötsligt påminns/upptäcker badboy:en att hon är sjukt het och att han vill ha henne. Vilket som ganska snart övergår till kärlek. Det här är grundhandlingen till hälften av alla badboy-good girl böckerna, annars kanske karaktärerna av någon anledning kanske tvingas vara tillsammans eller så blir det insta-love från killens sida. Jag funderade ett tag på att ta Underbara Helvete eller Rules of Attraction som exempel också, men de här två böckerna har många fler likheter.

Både Rule och Brian inte bara jobbar på utan råkar också äga ett tatueringsställe. Båda ger också tjejen en tatuering vid minst ett tillfälle. De råkar också ha liknande problem inom familjen - föräldrar som inte riktigt kan acceptera deras utseende, brorsan som var mycket bättre... Jag behöver kanske inte rabbla upp mer? 

Den här sortens bok är trots allt ganska vanlig och jag tror nog inte att den någonsin kommer bli helt ute, för det kommer alltid att växa upp nya tjejer som vill läsa om hur en "vanlig" tjej kan lyckas fånga en sån kille. Men eftersom det också råkar vara ett perfekt tillfälle till en massa smoking hot-romance scener, så lär väl kvalitén variera.

På Goodreads är båda böckerna (nästan) med på topp tio listan av good-girl-bad-boy-böcker. Rock Me förstår jag faktiskt för den är väl lite kliché på sina ställen men fortfarande bra. Ärligt talat tror jag att det är precis den sortens bok man letar efter ifall man är sugen på den här kategorin. (Om man inte vill ha en snällare variant, då rekommenderar jag Simone Elkes Perfect Chemistry böcker istället). Rule, däremot... nja. Jag vet, återigen råkade jag hitta en bok jag gillade och en jag inte gillade, men jag tycker verkligen inte att berättarrösten eller grammatiken i Rule är särskilt bra. Dialogerna var en plåga. I Rock Me finns det en del klichéartade teman - i Rule är allt kliché på ett störande, överdrivet sätt. Tyvärr.

“Too many people around plus I think kicking his ass would only encourage him.  The guy has a whole tool box of screws loose.  It isn’t even about Shaw it’s all about how it looks that she dumped him and is hanging out with me.  His ego is out of this world I seriously don’t know what we’re going to do about it because he’s right about his dad being able to cover for him, he already proved it once.”

Men hm, ja, det räcker lite nu. Det var helt okej i början, överkomligt och så där, men framemot slutet ville man helst spy över det. Ärligt talat fick jag kämpa mig igenom klimax-dialogen, så irriterad blev jag på den. Jag menar, okej som talspråk, men i en bok? Snälla?

Lite snabb info om båda böckerna:

Rule: Shaw har varit kär i den bångstyriga och tatuerade Rule sedan hon var tretton. Men hela hans familj har alltid trott hon är ihop med hans tvilling Remy och Rule verkar inte tycka om henne alls. När allt börjar förändras efter en natts festande vågar Shaw nästan börja tro att lyckan finns inom räckhåll. Men problem kommer från både hennes och Rules familj och hennes ex verkar ha svårt att förstå att det är slut mellan dem. Som om inte det vore nog börjar Rule också bete sig underligt. Älskar han henne verkligen tillbaka?

Rock Me: Candace har varit kär i sin kusins pojkvän Brian sen första gången hon träffade honom. Med sin humor, coola attityd och många tatueringar är han inte direkt välkommen i familjen, men varken hon eller kusinen bryr sig. Nästan ett år efter att paret gjort slut bestämmer sig Candace för att trotsa sin mamma - och skaffa en tatuering hos Brian. Väl där inser både hon och Brian att de saknat varandra mer än de trott. Men är det verkligen tillräckligt för att hålla dem tillsammans?

Kommer jag läsa en till sån här bok om jag får tillfälle? Jag tänker inte säga nej, för jag lär läsa någon mer någon gång (de är ändå ganska populära) men det är inte som om jag tänker kasta mig över dem. Fast det där är lite av en lögn, för jag tänker beställa hem Walking Disaster vilken dag som helst nu...

Några sista funderingar... är det en oskriven regel att tjejen måste vara oskuld och har sparat den i väntan på "den rätta"? Eller som i de här fallen, på den där "dåliga" killen? Och vad är det med sådana hära böcker som gör att killen och hans många bröder måste ha namn som börjar på samma bokstav? Travis, Thomas, Trenton och Rule, Remy, Rome... är det med flit, månne?

Sandor slash Ida - Sara Kadefors

"Tänk att det är så svårt att leva sig in i andra människor."

Handling: När allting verkar gå fel, när kompisarna inte är vad man vill att de ska vara och man bara mår skit finns det ett lätt sätt att hitta andra med samma problem: chatter på internet. (Eller i boken säger de "chatten" men det var 2001, nu är det ju lite större än så) Där träffar Sandor Ida och trots att de båda är totala motsatser så fattar de genast tycke för varandra, går och längtar på meddelanden hela tiden... men kan man verkligen "gilla" någon man aldrig träffat? Och hur vet man om det som sägs på nätet faktiskt är sant?

Omdöme: Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här boken. Jag har läst den totalt en och en halv gång (en gång bläddrade jag frivilligt igenom den och nu senast läste vi den i skolan.) Och jag förstår verkligen varför den är så populär, varför den vann Augustpris när den kom ut i 2001, varför lärare älskar att snacka om den och dess budskap... men riktigt så bra är den väl inte? Eller?

Den här boken läses utav tusentals svenska skolelever varje år och tillsammans med Tusen gånger starkare verkar det vara en av de mest populära svenska ungdomsböckerna som ingår i undervisningen. Både är, enligt mig, ganska utdaterade, uttjatade, ut...något. Har vi inte en massa andra bra svenska författare? En av anledningarna till Sandor slash Idas framgångar är temat den diskuterar - ungdomar som möts över internet. Idag är världen så pass globaliserad att detta är en daglig företeelse för väldigt många och jag tycker inte att det borde göra en bok så unik längre. Man får höra sen barnsben att man inte ska lämna ut personliga uppgifter på nätet, att man inte ska träffas hursomhelst osv av sina föräldrar. Själv lär man sig snabbt de bästa och roligaste sidorna för sin ålder. Jag tycker inte det finns så mycket att lära av det längre.

Sen är det det här med att de extremt utåt sett stereotypade karaktärerna visar sig vara så annorlunda på insidan, till slut vågar bryta sig ut ur grupptrycket och allas förväntningar och vågar vara sig själva. Jaha. Det är ju bra och så och jag menar, Kadefors lyckas klämma in en hel del alkohol, mobbning, grupptryck, hemma-vid-problem, dominerande mammor, internet, bögar, invandrare, fördomar, självmord, anorexia, sex, vänskap.... osv. Jaha. Det är ju bra men... Har vi ingen annan som kan skriva en nyare, lite fräschare bok vi kan få läsa istället? Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck? Har inte typ Katarina von Bredow skrivit en massa lärorika böcker? Eller någon annan?

Nu gick jag ju tyvärr in med inställningen att jag inte skulle gilla den när jag började läsa och alltså, så dålig är den inte. Vissa delar är faktiskt riktigt bra skrivna och jag gillar ändå att det finns en massa bra teman i det hela, även om jag klagat lite på det. Hade den varit lite mindre omskriven hade recensionen nog blivit mer positiv. Men nu blir jag snarare irriterad på att den har fått mer uppmärksamhet än vad den förtjänar, Sandor slash Ida planen borde ha lagts ner för minst fem år sedan. Är det skolornas budget som gör att alla fortfarande måste läsa den, för att de inte har råd att köpa in klassuppsättningar av någon annan bok? Vi har i och för sig läst Ondvinter av Anders Björkelid också, har någon annan läst någon annan bok med klassen? Är lite nyfiken, faktiskt.

Åter till boken, då så kan jag väl diskutera lite karaktärer. Är inte helsåld på varken Sandor eller Ida, men gillar henne bättre än honom i alla fall. Sandor blir lite för överlägsen, lite för utdömande och fördomsfull och lite för dryg för min smak. Blygspåret tappar han bort direkt, istället verkar han lite hänsynslös som kanske blir orättvist bemött men ändå... Ida är ju inte heller direkt älskvärd, men hon är så vilsen att jag tycker jag kan förlåta henne. Babak, Sandors mobbare, undrar jag om han inte själv är lite homosexuell och därför så rädd för det. Men när det gäller karaktärer: ja, Idas mamma och Vanja faktiskt. De är ganska raka och trevliga, även om Idas mamma gör en massa misstag hela tiden.

Betyg: 3.5 av 5. Alltså inte så illa, för trots att jag är emot en massa saker boken står för så betyder inte det att den är dålig. 

Det är så logiskt alla fattar utom du - Lisa Bjärbo

Handling: Johan och Ester har varit bästa kompisar sen lågstadiet. Suttit bredvid varandra på nästan alla lektioner, haft filmkvällar, gått på varandras födelsedagsmiddagar, allt möjligt. De trodde att de inte hade några hemligheter mellan varandra - ja, förutom det faktum att Johan varit kär i Ester sen sexan. När Ester börjar umgås med coola rockaren Adam och Johan upptäcker att hans pappa beter sig underligt börjar saker och ting hända som ingen är riktigt med på. Klarar deras vänskap av att sättas på prov?

Omdöme: För det mesta läser jag inte så mycket böcker av svenska författare, men jag har läst Lisa Bjärbos blogg ganska länge så när jag såg Det är så logiskt att alla fattar utom du på biblioteket tänkte jag; varför inte? Namnet är riktigt coolt och smart, förresten.

Jag vet inte om det är för att i princip alla “svensk-svenska”-böcker jag läser är av samma genre och typ (Katarina Bredow, Johanna Lindbäck och nu Lisa Bjärbo, t. ex) men den känns lite typisk svensk kärleksbok i själva stilen. Inte för att det är något negativt direkt. Johan och Ester är båda mitt uppe i tonåren med en massa viktiga frågor på gång - vem är jag? är jag kär? tycker han/hon om mig också? vad ska jag ha på mig på den där festen? vem kan jag prata med?

Jag tycker att misstagen karaktärerna gör i boken är vad som gör den bäst. Till och med en väldigt liten sak, som något man råkar säga till en kompis eller när man råkar glömma att ringa kan göra en jättestor skillnad. Ibland kan saker och ting gå väldigt, väldigt fel utan att man egentligen vill det. Men det går också att fixa det igen. Inget kan bli ogjort, men det går att göra bättre.Det här är något både Johan och Ester går igenom och upptäcker.

Annars tycker jag att Johan är väldigt, väldigt modig när han ringer till sin pappa och tar tag i situationen på egen hand. Likaså tycker jag att Ester på sätt och vis är modig när hon vågar resa sig igen efter att en massa saker gått snett och hon insett att hon kanske inte är den där tjejen hon trodde att hon var.

Karaktärerna känns trovärdiga, både huvudpersonerna och de i deras närhet. Jag gillar också sättet skolan blir beskriven, man får en tydlig bild och känsla i huvudet varje gång de är där. Bra, bra!

Betyg: En varm historia som kanske blir lite deppig emellanåt om hur allting ibland rasar samman - och hur man bygger upp det igen, sakta men säkert. Rekommenderas till de flesta tonåringar, tror att många killar också  skulle kunna tycka den är bra. 3.5 av 5.

Det är så logiskt att alla fattar utom du

"Den här" och "Denna"

Det här är något jag tänkt på väldigt länge (i flera år till och med) och som jag kanske klagat om för mina vänner någon gång, men inte fått någon vidare respons på. Nu när jag ändå har en blogg om böcker tänkte jag skriva lite om det här också.

Egentligen är det inte något jättestort, men det är något som jag allt som oftast stör mig på när jag läser en bok på svenska. Problemet dyker inte upp så ofta när jag läser översättningar, men när det kommer till svenska författare är en del av dem hopplösa (bör dock tilläggas att det inte är ett grammatiskt fel alls, utan egentligen säkert korrekt.) Alla har väl nån liten grej de stör sig på när de läser, vare sig det är översatta namn från ett språk till ett annat, talstreck eller citattecken eller: "den här" och "denna".

Nu läser jag sorgligt nog inte så många böcker av svenska författare (jag har trots allt lite förkärlek för fantasy och av svenska författare läser jag mest "vanliga" kärleksböcker som kommer längre ner på min prio-lista) men jag läste Lisa Bjärbos Det är så logiskt att alla fattar utom du (som det kommer en recension på snart) och då stötte jag på det här vid något tillfälle. Därav det här inlägget.

Jag kan verkligen inte låta bli att störa mig på när folk i allmänhet använder ordet "denna". När det gäller äldre verk har jag inte större problem med det, men i nyare böcker ser det bara inte bra ut. Det stoppar liksom upp ordflödet genom mig, för oftast är texten skriven på väldigt modern svenska och så kommer det där lilla "denna". Säjer någon "denna" när de pratar? Det kanske de gör, men ingen jag känner i alla fall.

Och nu kommer någon kanske och säger att, jamen, det är ju skillnad på talspråk och hur man skriver. "Den här" är talspråk och "denna" är motsvarigheten i skrift. Men språk utvecklas ju och jag tycker att "den här" klarar sig utmärkt i både skrift och tal. Orden är snarare synonymer vid det här laget, enligt mig. Det jag verkligen stör mig på är dock inte något litet denna här och var i texten, utan när det används just i dialog. För då är det faktiskt talspråk och jag förstår om man vill ha lite variation i texten, som t. ex här från Sandor slash Ida:

"Är den här ball, Ida? Sitter denna snyggt?"

Nu råkar det ju vara så att Sandor slash Ida skrevs 2001, så det var ju inget bra exempel men det var den enda boken jag hade hemma. En riktig diss på användningen av denna i dialoger från min sida alltså. Men nu till det absolut mest jobbigaste: när ungdomar idag använder "denna" i texter de skriver (speciellt om det är på facebook etc.) Jag förstår att det är kortare att skriva och att man tror att svenskaläraren tycker det ser bättre ut, men när folk skriver "Det jag tyckte bäst om med denna boken..." eller "vad jag tycker om denna karaktären..." Usch. För mig är det lite som när folk skriver jag på engelska med litet i. Men det är bara jag alltså.

(Och det faktum att Sandor slash Ida och Det är så logiskt att alla fattar utom du står omnämnda i ett sånt här negativt inlägg har ingenting med själva böckerna att göra. Det var bara de två böckerna av svenska författare jag läst senast och därför hade i färskast minne.)

Safirblå - Kerstin Gier

 

Handling: Gwendolyn Shepherd är tillbaka igen! Efter tre minst sagt omtumlande dagar som tidsresenär hoppas hon nu få bättre kontroll på situationen, men saker och ting går inte riktigt som hon tänkt sig. Begreppen nutid, dåtid och framtid blir hopplöst ihopblandade, folk från orden beter sig minst sagt underligt, Gideon har väldiga humörsvängningar och till råga på allt har en knäpp gargoyle börjat förfölja henne. För att inte tala om personen hon råkar träffa nere i ett källarrum 1948...

Omdöme: Jag känner egentligen för att diskutera saker som inte har med bokens handling att göra först och främst, så det blir vad jag gör. För det första är det om det omtalade omslaget. Och visst, den gamla (till höger) är snygg och speciell, men för att vara ärlig har jag inget emot det nya. Det ser faktiskt rätt läckert ut i bokhyllan, MEN. Men, men, men, då hade jag velat ha samma omslag på båda (och förhoppningsvis alla tre) böckerna. Just nu ser det inte så vidare fint ut, tyvärr. Så det var lite negativt, dags för det positiva. Bonnier Carlsen valde att använda sig av olika bokbloggares recensioner till de små "Om Rubinröd" utdragen på omslaget, totalt tre stycken, jätte snyggt tycker jag! 

Och nu, handlingen. Gwendolyn är lika rolig som i förra boken, tempot är jättebra, bikaraktärerna roliga och intressanta (säger man bikaraktärer? jag har tyvärr tappat bort ordet just nu och hittar det inte.) Xemerius är underbar och Gideon... ja, jag har lite utav ett hat/kärleksförhållande till honom. Eller typ, ogilla/kärleksförhållande. Han kan ju vara riktigt gullig, men han väljer ofta att inte vara det. Fast det är skönt med en kille som inte är stereotypad som antingen perfekt eller värsta badboy:n. Och att Gwendolyn kan kalla honom vidrig när hon känner för det.

Något jag förvånades över när jag började läsa Safirblå var tidspannet de båda böckerna utspelar sig över. Rubinröd var bara typ fyra dagar av Gwendolyns liv! Safirblå är bara slutet på samma vecka... herregud, vad mycket som hinner hända på ett par dagar! Väldigt stor skillnad på Gwendolyns häkt med skola, etikettlektioner, familjeliv och supéer hos diverse lordar och mitt eget lufsiga lilla bokliv. 

Det viktigaste jag vill diskutera om när det gäller den här boken (kanske inte viktigaste, men mest angelägna i alla fall) är slutet. Usch, usch, usch, slutet. Jag vet inte riktigt  om jag kan kalla det cliffhanger, för det tycker jag inte direkt att det var, men roligt är det inte. Till skillnad från Rubinröd som var: åååh, jag vill läsa andra boken nuuu! så är slutet på Safirblå mer: men gud, så där kunde det väl inte sluta? inte där väl? kan jag inte få lite till, kanske ett ynka litet futtig kapitel? det kan ju inte sluta nu, heller! Jag kan lugnt säga att jag ångrar att jag inte väntade lite innan jag läste den så att trean skulle ligga närmare till hands. (Fast det menar jag inte egentligen inte, det var verkligen värt att läsa den ändå, det borde alla andra göra. Kanske läsa om Rubinröd också? Inte läst nån av dem? Nähä, men vad väntar du på då!)

Betyg: Det här var ett fartfyllt, roligt, smart och något omtumlande äventyr. Längtar tills jag kommer tillbaka till "Tidlös Kärlek" och får veta vad som verkligen är på gång med greven och "den gröne riddaren". Någon annan än jag som är nyfiken på Rafael förresten? 4,9 av 5. 

En sista tanke: Varför heter serien "Tidlös Kärlek" i första boken och "Ädelstens-trilogin" i andra boken? Jag menar okej om man byter omslag, men serienamn?

Safirblå

Beautiful Disaster på svenska

Eftersom jag ärligt talat inte hunnit läsa någon bok (med undantag för omläsningar) den senaste veckan har jag lite svårt att skriva en ordentlig recension. Tänkte därför bjuda er på den här nyheten istället:

Jamie McGuires Beautiful Disaster kommer i Maj att släppas av Kalla Kulor Förlag som Underbara Helvete. 

För er som inte vet vad den handlar om alls, eller kanske bara är nyfiken på den, hittar ni min recesion här.

Och så till en annan liten sak jag funderat på. Min pappa och en del av mina kompisar tycker att jag ska skaffa Facebook alternativt Twitter till bloggen. Jag vet inte riktigt, men är det något ni tycker är bra/viktigt? Och vilken tror ni funkar bäst för ändamålet? Tacksam för svar, haha ;)

Usch, jag gillar egentligen inte att göra sånt här.... (obokigt inlägg)

MEN nu hålls det på för fullt att röstas till MTV Award:en för Best Hero. I topp tre ligger Kristen Stewart som Snow White, Martin Freeman som Bilbo och Robert Downey Jr. som Iron Man. Om någon ville vara så gullig att rösta åtminstone en gång genom hashtagen #votebilbo på twitter eller instragram skulle jag bli jätteglad. Tack så mycket <3

http://www.mtv.com/ontv/movieawards/2013/best-hero/

The Other Life - Susanne Winnacker

Handling: Sherry och hennes familj har gömt sig i en bunker de senaste tre åren, ända sedan en ny form av rabies spreds med alarmerande hastighet och myndigheterna bett alla att ta skydd. Men när maten börjar ta slut och kontakten med omvärlden försvunnit helt och hållet tvingas hon och hennes pappa ge sig ut i ovan jord igen. När Sherry blir attackerad av de påstådda rabiessmittade är det knappt att hon undkommer om det inte vore för Joshua, den första främmande människan hon träffat sedan rabiesen började spridas. Hon inser snart att myndigheterna har ljugit om mycket - och att deras liv plötsligt förändrats för alltid.

Omdöme: Okej, jag kan börja med att säga att det här är en sådan där bok som får mig att ifrågasätta min egen medkänsla och mänsklighet och förvandlas till en i tankarna cynisk överlevar maskin. Något som inte hände i t. ex Hungerspelen, fast allt i den handlar om överlevnad. Den stora skillnaden? Valen huvudkaraktären gör. Katniss sätter alltid sin överlevnad främst. Sherry? Inte så mycket.

Det börjar när  Sherry's pappa blir attackerad av "The Weepers", som de rabiessmittade kallas och sedan blir ivägsläpad till någon form av näste. Visst, jag älskar min pappa jätte-jätte-mycket, men jag vet inte om jag skulle riskera mitt liv  flera gånger om för att få tillbaka honom. Om jag var Joshua skulle jag definitivt inte riskera mitt liv för att rädda någon annans pappa. Om jag var Sherry's mamma skulle jag definitivt inte släppa iväg min sextonåriga dotter på monsterjakt när jag precis förlorat min man, speciellt inte som sagda dotter varken kan slåss eller skjuta särskilt bra. När det bara finns några få människor kvar, varför riskera så mycket? Och sedan bara fortsätter och fortsätter det.

I stort sett var boken bra. Inte den mest minnesvärda, men inte heller dålig. Jag antar att om man gillar underdogs osv så kan det dessutom bli rätt spännande och Joshua och Sherry har helt okej kemi tillsammans. Monstrerna i boken, The Weepers, fattade jag inte ens var zombier förrän efter jag läst boken. De är nämligen så o-zombiega man kan bli. De är intelligenta, snabba, täckta med hår och ser mer ut som rovdjursmutanter än "lik". Så jag kallar de helst inte zombiesar.

Sedan har jag hört en del om slutet. Det ska tydligen vara värsta cliffhangern och göra hela boken såååå mycket bättre, så där att man inte kan bärga sig tills man får slita tänderna i tvåan. Här återkommer vi dock till min överlevnadskänsla som tyvärr ofta gör mig kritisk till karaktärernas val. Så för mig blev det inte alls spännande, utan snarare irriterande.

Varför? Jo, (SPOILER! MARKERA FÖR ATT LÄSA!) i slutet upptäcker de genom en massa personer att de är instängda av militären o.s.v med flit och att alla som försöker ta sig över gränsen blir dödade/försöksexpriment för zombie-forskarna. Men Joshua och Sherry upptäcker så klart att det KANSKE finns ett botemedel. Här sitter jag och tänker: stanna där ni är och fortsätt överleva som ni gjort hittills, det går ju bra. Här sitter karaktärerna och tänker: JA! nu går vi ut och riskerar våra liv för något som kanske inte ens finns på riktigt! Och visst, jag fattar ju att i och med att det är en bok så KOMMER det att finnas på riktigt, precis som de faktiskt lyckades rädda Sherry's pappa. Men ändå, jag stör mig mest på det, hade varit bättre om författaren gjorde ett någorlunda hoppfullt och välskrivet slut och lät det vara så, ärligt talat. Och en sista sak; varför reagerade inte resten av världen mer när de stora städerna blev "attackerade" av rabiesviruset? Och vilken sorts forskare/militär väljer att prova ett sådant virus i Los Angeles av alla ställen, där det bor miljontals med folk? Inte särskilt logiskt. (Slut på Spoiler)

Betyg: Boken är egentligen ganska bra, men eftersom jag blir så irriterad på Sherry's beslut hela tiden får jag svårt att tycka om den. Men om man tycker om mer romantiska ideal osv snarare än Katniss-typen så är det här ändå en bok att satsa på. Den har kärlek och spänning och en massa o-zombiega zombiesar. 3.5 av 5.

Wonder - R. J. Palacio

"My name  is August. I won't descibe what I looked like. 

Whatever you're thinking, it's probably  worse."

Handling: August Pullman föddes med ett "deformerat" ansikte, tack vare en viss gen som gick i släkten men som aldrig riktigt trätt i kraft förrän han föddes. Det är inget märkvärdig direkt, bara det att han knappt har några öron, en stor och konstig näsa, ögon som hänger för långt ner... och ja, han får en att tänka "zombie!" vid första ögonkastet (och troligtvis också andra, kanske till och med tredje.) Men August är en rolig, smart och snäll kille innerst inne, precis som alla andra. Wonder följer hans första år i en riktig skola efter flera år av hemskolning.

Omdöme: Min kompis har tjatat om hur underbar den här boken är i evigheter, så när hon kom ner från Tyskland fick jag låna den. Jag hade ingen aning om vad den handlade om men omslaget var rätt fint, så jag tänkte "varför inte?". Den enda beskrivning jag egentligen fick var "Den handlar om en kille som är mobbad. Slut." Och visst, Wonder handlar om hur August möter på många svårigheter tack vare sitt ansikte men den är också mycket mer.

Auggie är verkligen en riktigt gullig unge, men det som gör boken så speciellt är hur den berättar historien ur så många olika synvinklar. För August ser sig själv på ett sätt, men det är också viktigt att se honom ur andras synvinklar för att verkligen kunna känna med honom. Det finns så många olika sätt att bete sig och tänka på och Wonder skulle inte vara lika bra om det inte vore för att man verkligen får se hur det är med någon som ser annorlunda ut eller är annorlunda. Vad tänker egentligen hans nya kompisar, hans syster och hennes kompisar osv om honom och vad ligger bakom olika val och handlingar de gör?

Jag tycker att den här boken berättar ett viktigt budskap och är dessutom väldigt mysig, så den var ganska bra. Däremot är det här kanske inte riktigt min typ av bok, så jag kommer inte direkt leta efter liknande böcker. Inte heller är det någon favorit. Men den var, som sagt, bra. Ett annat plus var de korta kapitlena, som gjorde läsningen lätt och rolig. Det är så jobbigt med tradiga, långa kapitel på trettio sidor om boken inte är i klass med Harry Potter eller Sagan om Ringen.

Betyg: Jag tror man kan lära sig mycket av Auggie och alla hans vänner. Wonder är en rolig och varm berättelse om en väldigt speciell liten kille med ett stort hjärta. 3.5 av 5.