Lola and the Boy Next Door - Stephanie Perkins

Cricket Bell grins. "Hi, Lola."

Handling: Lola Nolan lever ett underbart liv med sina två härliga pappor, sin underbara bästa kompis och sin coola pojkvän. Eller nästan i alla fall. Hennes biologiska mamma kanske ställer till med lite trubbel ibland, och pojkvännen och papporna kanske inte riktigt går ihop... men allt är bra. Åtminstone fram tills familjen Bell flyttar tillbaka in i huset bredvid och Lola tvingas konfronteras med begravna minnen från tiden då Cricket Bell var en del av hennes liv.

Omdöme: Om ni har läst min rant om den här boken tror ni kanske att jag inte tyckte om den alls och fick kämpa mig igenom den, men det är inte alls sant. För det första kan vi väl alla komma överens om att Perkins är oändligt bra på att skriva swooniga tonårsböcker? Killarna är urgulliga, miljöbeskrivningarna får en att vilja köpa en biljett till Paris/San Fransisco med detsamma, dialogerna kan man nästan dö för.... jättebra med andra ord. För det andra så ändrade boken riktning åt hållet jag ville kapitlet efter att jag klagat så mycket. Jag vet inte om det var meningen, men jag tänker helt klart ta det som ett tecken på skickligt författarskap, för när vändningen kom tyckte jag att den var helt fantastisk. Det hade jag inte tyckt utan att ha spenderat flera kapitel av ilsket knorrande över Lolas omdöme.

Om man bortser från det där med omdömet tycker jag om Lola som karaktär. Att hon vågar stå ut och har så fenomenala outfits gör henne till en dröm som huvudperson. Sedan älskar jag hennes familj också, både de supermysiga papporna och hennes något instabila mamma. Främst av allt gillar jag förstås tvillingarna Bell (ja, båda två faktiskt) och det kommer antagligen inte som en överraskning att Cricket är hur underbar som helst. Jag tycker till och med bättre om honom än St. Clair tror jag.

Apropå honom var det så mysigt att "träffa" Anna och han igen. Älskar verkligen när författare låter sina karaktärer mötas över bokgränserna, så det blir som en familjär liten bokvärld. Vinnande koncept, säger jag bara!

Betyg: Swoon, swoon, swoon, undrar om Stephanie Perkins kan skriva ut sina underbara killkaraktärer ur böckerna? Skulle definitivt inte ha något emot att träffa Cricket i verkligheten. Letar ni efter en serie med söta YA-romanser rekommenderar jag definitivt den här.

Lola and the Boy Next Door

Frustration. (vadgörhonegentligen?!)

Okej, jag tänkte bara berätta att jag läser Lola and the Boy Next Door av Stephanie Perkins just nu. Precis som med Anna and the French Kiss så tycker jag jättemycket om alla detaljer, schargongen, dialogerna, romansen, karaktärerna.... eller nej, vänta nu, hur var det? Just det. JAG AVSKYR (ogillar starkt) MYCKET MED DEN HÄR BOKEN. För den har allt det som skulle kunna göra den perfekt. Men det är den inte.

 

Bilden kommer här ifrån.

 

Jag kan ju säga så här: jag hatar-hatar-hatar-HATAR triangeldraman. Och otrogenhet. Och folk som förnekar sina känslor fastän de är hur uppenbara som helst. Gäller det verkliga livet tänker jag verkligen inte döma någon, men i böcker är det bara för mycket. Jag hatar det.

Det är anledningen till att jag inte plockat upp den här boken förrän nu. Jag läste baksidestexten, fattade att det inte var något för mig, och lät bli den. Tills nu. 

 

Vad är grejen med att man ska låtsas som om man inte känner något för en kille? Är det inte så himla obvious att man gillar honom om man A) mår illa vid tanken på honom och en annan tjej B) tänker på honom hela tiden C) nästan brinner upp så fort man rör honom D) varit kär i honom förut och uppenbarligen inte kunnat släppa taget? Varför förneka men ändå söka sig nära fastän man vet att det dessutom skadar honom? Jag håller med Calliope här: Lola är en bitch. Finns inga ursäkter för det.

 

Det finns så himla många böcker där just det här händer och jag hatar dem mer eller mindre allihop. Det är bara så dumt. I Annas fall tyckte jag inte att det var irriterande alls att det tog dem så lång tid att bli tillsammans trots att de älskade varandra hela tiden (eller okej, jag störde mig lite på St. Clair) eftersom hon i alla fall inte förnekade sina känslor. Bara tvivlade på hans. Helt okej. Lola håller bara på och ljuger för sig själv och förstör för andra. Avgå, tack :/

(I övrigt tycker jag dock verkligen om boken; önskar bara att problemen blir lösta i kapitel 23 där jag är nu, och att de sista hundra sidorna spenderas på hur deras liv blir tillsammans eller något i den stilen. Snälla?)