Fundering kring OLIKA förlag, Isporten-serien och diversifiering/mångfald

Jag har läst Jonna Berggrens Isporten-serie nu i oktober (recension kommer i veckan!) och har funderat lite kring OLIKA förlag och deras normkritiska och normkreativa koncept. De arbetar ju för jämställdhet och jämlikhet och försöker trotsa fördomar och stereotyper samt homogenitet i barn och ungdomslitteraturen.

Innan jag läste Spionen på spökskolan (som jag verkligen gillar!) och Isporten-böckerna har jag mest varit bekant med OLIKA:s böcker för yngre åldrar. De har många häftiga bilderböcker som genom text, karaktärsbygge och illustrationer verkar för mångfald och acceptans på det där självklara sättet - barnen i berättelserna bara är och det är inget konstigt med det, även om de inte följer samhällsnormer till punkt och pricka. Att barns kanske första möte med personer som är olika de själva (eller precis som de själva!) sker genom litteraturen på det sättet tycker jag känns tryggt och fint just för att det låter bli att värdera och därför är självklart accepterande.

Fantastiska Kroppens ABC, som föddes ur frågan "hur pratar man med 

små barn om mens?" är ett fint exempel på OLIKA:s normkreativa utgivning.

Men när det kommer till mellanåldern kan jag känna att jag kanske skulle vilja se lite mer av det där "normkreativa" arbetet, där litteraturen används för att bekämpa stereotyper och främja mångfald och acceptans. Ett förlag vars hela idé går ut på att sticka ut genom att genomgående lyfta fram de som annars inte får så mycket utrymme i offentligheten (i våras släppte de till exempel böcker om kvinnliga proffsfotbollsspelare som barn och en bok om Timmy Kent med Downs syndrom) tycker jag faktiskt bör ha något "annorlunda" som man kan sätta fingret på i sina böcker.

Men inte "bara för att". Jag kan tycka att det är jobbigt när man upplever att huvudpersonens bästa kompis är homosexuell "bara för att" till exempel, så att de blir en diversifieringspoäng snarare än en egen person med ett personligt djup. Och jag gillar kanske att Silas i Spionen på spökskolan har två mammor och det bara ÄR så, de är hans föräldrar som nämns ibland, men inte mer än så, för det är ju inget konstigt att ha två mammor. Men finns de där två mammorna egentligen där bara för att öka mångfalden lite?

OLIKA:s motivering kring Spionen på spökskolans styrkor

I fallet med Isporten tycker jag att det är intressant hur serien getts ut en gång tidigare av OLIKA förlag (och i första bokens fall, även författaren själv) men nu ges ut i en omarbetad version. Jag har inte läst originalversionen, så jag vet inte hur mycket som omarbetats, men en väldigt tydlig detalj är karaktärernas namn. Från Johanna, Mads och klassmorfar Ingvar har vi nu Jamila, Milo och klassmorfar Ismail.  

Jaha? kan jag tycka. Visst är det bra med mångfald i litteraturen där alla inte behöver vara vita och blonda och heta Kalle eller Lisa. Men att bara byta namn på karaktärerna utan att också ge dem tyngd i t.ex. kulturella skillnader i hemmiljön så att allt inte behöver kännas 100% svensson-svensson (ni vet den sortens familj som säger "nu ska vi äta thaimat!" när de gör wok utav en färdig FINDUS-grönsaksmix ungefär) känns mest billigt. Släpper man egentligen fram de här personerna och deras perspektiv i det offentliga rummet eller gör man sig bara en poäng av att "diversifiera" sin text?

Jag vill så klart inte ha en massa karaktärer som är överdrivet framställda, som bara äter aloo gobi och tvångsmässigt vinklar allting utifrån sin bakgrund som hindu/buddist eller whatever BARA FÖR ATT. Att be vita svenska cis-människor göra research för att skriva en karaktär trovärdigt och genuint snarare än att  faktiskt öka litterär mångfald genom att bjuda in författare med olika bakgrunder är ju också till viss del problematiskt, men det är ju en helt annan debatt.

Det jag skulle önska av Isporten-serien är att komma ifrån "bara för att"-känslan i diversifieringen, eller den där känslan av att "ja det här är ju normkreativt!" för saker som faktiskt är eller börjar bli vanliga inom b&u-litteraturen redan. 

Vi har massvis med exempel på ondskefullhet, mod och omsorg som finns hos både kvinnliga och manliga karaktärer i böcker. Faktiskt så mycket att det inte är något man aktivt lyfter fram särskilt ofta, det ska liksom vara så. Finnas en Voldemort och en Umbridge, en Katniss och en Percy Jackson. 

Att byta namn som Johanna, Mads och Ingvar mot Jamina, Milo och Ismail gör varken till eller från för mig. Varför har alla tre plötsligt bytt namn? Vad gör det för storyn? (Ingenting, tycker jag i det här fallet). I Spionen på spökskolan är Silas mammor latinas, och den delen av hans identitet tycker jag känns i texten. Den skyltas inte med, lyfts inte fram, värderas inte jämfört med eller över hans svenska identitet, men den finns där, i de små detaljerna. Det hade jag mycket hellre velat se i Isporten. Inget "bara för att". Fantasy i sig handlar mycket om att vara annorlunda, det är en del av vad som gör genren fantastisk (badum tshh!) men skyltar man med normkritik och normkreativitet vill jag gärna se ä n n u lite mer. Inte mer mångfald nödvändigtvis, utan ett mer genomtänkt och genuint genomförande. 

Blev en ganska lång fundering det här, men så är mångfald och diversifiering i b&u-litteraturen också ett stort och ibland knepigt ämne. Summan av kardemumman är väl att jag gillar OLIKA förlag men är lite tveksam till "normkreativitet!"s-skyltningen i 9-12 års-kategorin. Vad tycker ni?