Book Haul: Böcker för höstmys/rys

Nu är vi inne i oktober igen, den bästa månaden på året (i min mening) för att krypa upp i soffan med en bra bok. Så vad passar bättre än en book haul?

Det här paketet möttes jag av i torsdags, så då kom jag riktigt i höststämning! Riktigt mysrysig inslagning. "Höstens ruskigaste bok" låter också väldigt lovande, så jag tror att det ska bli min läsning runt Halloween :)

Inuti låg boken till höger, Blodvittring av Staffan Cederborg (som också skrivit Kickar). Som jag förstår det är det en skräckhistoria som utspelar sig i en gotländsk fyr - och som halvgotlänning kan jag inte tycka annat än att det låter lovande!

Boken till vänster är från Modernista, en blandning av text och serieformat för mellanåldern. Verkar vara en snabb och rolig läsning :)

Sen kommer den andra boken från Opal, Marie-Chantal Longs Det är bara jag som är så fucking dålig (hon har också skrivit Den blomstertid nu kommer). Jag har tjuvkikat i den lite, och den verkar skriven på ett väldigt originellt sätt för att framhäva hur huvudpersonen Vladi tänker. Ser definitivt fram emot att läsa den!

Till höger är en annan bok för mellanåldern från Langenskiölds förlag, Leonora och Osmo 2 av Helen Johansson. Det är en illustrerad rymdäventyrsbok.

Sist men inte minst: Morgan Mattsons Sedan du försvann från Modernista och Moïra Fowley-Doyles Olyckornas tid (Modernista respektive Natur&Kultur). 

Den första har varit väldigt stor på den amerikanska YA-scenen och är väldigt hyllad. Som jag förstår det inkluderar det en dare-lista från en försvunnen bästa vän, så vi får väl se vart det barkar!

Sedan kommer Olyckornas tid som jag personligen är mest nyfiken på den här hösten (The Accident Season på engelska). Författaren är delvis irländsk och det verkar vara en lite kuslig folktro-fantasy i irländsk miljö, hur underbart låter inte det? Plus att omslaget är hur fint som helst!

Tala är guld - Cammie McGovern

"Man betalar inte människor för att vara ens vän, Amy. Jag gillar inte tanken."
  Amy drev på hårdare. "UNGDOMAR BEHÖVER JOBB. JAG HAR ETT SOM DE KAN GÖRA."

Amy har cerebral pares, vilket bland annat betyder att hon inte kan prata utan en Pathway-maskin. Hon har aldrig haft jämnåriga vänner, så sista året i High School bestämmer hon sig för att helt enkelt anlita några. Matthew är en av dem. Han har tvångssyndrom, men vill inte erkänna det för sig själv. Det här är historian om deras osannolika men fantastiska vänskap.


Omdöme: Alltså WOW VILKEN BOK!!! är allt jag kan säga. Den golvade mig totalt, från första till sista mening. Matthews och Amys röster (och mejlkonversationer) sitter så jäkla bra och jag ville bara prata om dem med alla jag träffade, vilket antagligen var irriterande för mina vänner och min familj, men den liknar faktiskt inte någon annan YA-bok jag läst.

Utifrån premissen kände jag mest att så mycket kunde gå fel. Att det skulle bli ytligt, eller för Hollywood. Men McGovern låter både Amy och Matthew bli riktiga personer med både stora och små problem, och skapar en historia som är grundad i tonårslivet, inte i deras respektive funktionsnedsättningar. Faktiskt gör det mig lite nyfiken på varför McGovern valt att skriva just den här berättelsen, för hon lyckades verkligen SÅ BRA.

Det mest fantastiska med den här boken (och sortens bok i allmänhet, när de träffar rätt) är att de verkligen öppnar ens ögon och vidgar vyerna. Det kanske inte är den bästa bok man läst, men helt klart minnesvärd. Jag kunde inte sluta tänka på Matthew och Amy mellan lässtunder, och ja - historien tog verkligen inte alltid vägen dit jag trodde, utan överraskade och höll en på tårna.

Betyg: Det kommer väl inte som någon överraskning, men LÄS LÄS LÄS! räcker nog för att sammanfatta. Ni behöver inte älska (även om jag förstås hoppas att ni gör det) men läs i alla fall! Riktigt häftig bok.

Tala är guld

Allt är precis som vanligt - Kristina Murray Brodin & Maija Hurme

Jag drömmer och i drömmen försvinner jag. Helt osynlig blir jag. Och jag hörs inte heller. Är det sant, blir mamma och pappa ledsnast i världen, blir de ledsna så de dör?

Åh vilken otroligt fin bilderbok! Jag bara mös när jag läste den. Hurmes bilder har så otroligt mycket färg och liv och Murray Brodins språk är underbart enkelt poetiskt.

Boken handlar om ett litet berättarjag som känner sig bortglömd mitt i vardagshetsen. Trots att föräldrarna lovar att de skulle bli så ledsna att de dör om jaget försvann, så stressar de vidare som vanligt direkt efter: "Allt är precis som vanligt".

Då händer något fantastiskt - ett inslag av magisk realism där jaget kliver in i en dröm och inte finns längre. Jag tror att vi alla någon gång i livet har funderat över just det. Hur reagerar ens nära och kära, fortsätter livet som vanligt eller stannar det helt upp?  Hur viktig är man egentligen?

När jaget tittar ner på sina föräldrar och vänner från sin dröm är det svårt att inte känna igen sig. Bilderna och texten är också briljanta tillsammans. Texten visar grubblarhjärnan och oroligheten medan bilderna verkligen får fram känslan av utanförskap blandat med längtan. Så fint!

Book Haul: Sveriges yngsta författare tillbaka!

Den här damp ner i brevlådan för någon dag sen! Det är Maj Lundgrens andra bok, som ska bli jätteintressant att läsa. När hon debuterade 2013 med Hjärtat fortsätter att slå så var det en lättläst bok för ungdomar av en ungdom. Nu tre år senare är det inte lättläst som gäller längre (vilket jag på sätt och vis tycker är synd också!) men det sistnämnda gäller nog fortfarande! Blir superspännande att se hur Maj utvecklats som författare sedan sist :) 

Du, bara - Anna Ahlund

"Du spelar Nick Drake", säger jag och vänder mig mot disken.
  Det glittrar till i Franks ögon. Jag drar händerna över armarna, försöker torka av dem, men det gör bara att jag blir blöt om handflatorna också.
  Frank lägger huvudet på sned.
  "Var det därför du kom in? För att berätta att jag spelar Nick Drake?"

John och hans syster Caroline spenderar sommaren själva i lägenheten inne i stan. Caroline jobbar, John väntar ut lovet och antagningsbeskedet från fotbollsgymnasiet. Allt är lugnt, tills Caroline kommer hem med Frank från butiken bredvid hennes, Frank med mörkt hår och elektriska ögon. Som båda syskonen vill ha.

Omdöme: Åååh vilken fin och härlig bok! Jag har velat läsa Du, bara ända sen Anna Ahlund blev en av 2016:s debutantbloggare, så när jag väl fick tag på den läste jag den i en enda sittning. (Med lite lyckorusch-fnitter-pauser ibland för att allt bara var så tonårskärlekshärligt).

Boken är verkligen fylld med kärlek och allt det som fyller ett tonårsliv. Orosmoment, osäkerhet, oövervinnerlighet, tårar och skratt, närhet och kärlek. Jag blir lite glad bara av att hålla i den. Framförallt älskar jag att allt är så vardagligt, både karaktärerna och situationen, och att det är det som gör det så himla bra. Kanske känner jag mig så nära personerna just för att boken utspelar sig i Uppsala (där jag går i skolan), eller så var det Ahlunds skrivsätt, för det kändes verkligen som om John och Frank var verkliga personer.

När jag några dagar efter att ha läst boken hörde någon prata om en Frank på ett kafé var min första tanke att det var den Frank, för jag glömde bort att han var en bokkaraktär och inte en kompis kompis eller liknande. (Och visst måste väl Frank gå på Katte? Han känns verkligen som en Katedralist, ända ut i fingertopparna!)

Nu skulle jag kunna tjata om hur fantastiskt enkla dialogerna är (faktiskt skriver jag kanske något separat om det) men det jag verkligen vill lyfta är bokens syn på kärlek. Ahlund har sagt att hon skrivit en berättelse där kärlekens rätt att existera inte ska vara konflikten, dvs. där ingen behöver "komma ut" eller ifrågasättas för sin kärlek till någon annan, oavsett kön eller situation. Och jag fattade inte hur välbehövligt det var förrän jag läste Du, bara. För jag har läst en hel del "komma ut"-böcker där allting slutar i acceptans osv... men det har gjort mig lite låst till strävan efter just acceptans, som ju egentligen ska vara förutsättningslös. Och jag insåg medan jag läste att jag hela tiden satt och spände mig inför den där konflikten när Johns syster skulle inse att han hade känslor för Frank. Eller när Franks mamma skulle inse att han hade känslor för John. Men det kom aldrig. Och det var en otrolig lättnad.

Betyg: Läs, läs, läs! En otroligt fin berättelse både för hyllan och hjärtat som är en mer än värdig hängmattekompanjon i sommar. Hälsa John, Elli och Frank från mig!

Jag lever, tror jag - Christine Lundgren

"Du borde studera vidare", säger Stig när jag kommer till kyrkogården och berättar om den ljusnande framtid som är vår. 
  "Du menar att jag har pluggat i mer än halva mitt liv och att jag ska fortsätta? Är du säker på att du inte fått en hjärnblödning?"
  Stig rycker på axlarna.
  "Kanske. Jag tillbringar trots allt mina nätter på en kyrkogård, så nåt fel i huvudet har jag väl."
  Jag önskar att du var min morfar, tänker jag. 

Moa och Amanda var en självklarhet i Kims liv. De var en trio som var starkare än allt annat. Men när Moa en dag kör in i ett träd och slutar att finnas, är inget längre självklart i Kims liv. Vem är hon utan sin bästa vän?


Omdöme: Ännu en utav Rabén & Sjögrens unga ungdomsboksdebutanter! Precis som Petra Backström har Lundgren en vass ton och en huvudperson med egen stil som vägrar att be om ursäkt för den hon är. Men jag har faktiskt lättare att knyta an till Kim och hennes raserade värld, än Majs privilegierade vardag.

Kim går igenom sorg. Sådan där tung och absolut sorg som tar över allt annat och låser in en i ett privat sorts fängelse, en sådan sorg som inte kunde komma vid ett sämre tillfälle - Kim ska sluta gymnasiet, ska ut i livet, men hon vill inte längre. Hur kan hon göra det utan Moa? Och vad jag framförallt gillar med sorgearbetet (även om jag ibland bara vill ruska om henne i frustration) är att Kim får vara arg. Och elak. Alla de där fula sidorna man annars kanske inte visar om sorg.

Hon får vara taskig mot sina föräldrar, orättvis mot storebrodern till hennes döda bästa vän, oförstående inför sin enda kvarvarande kompis... och samtidigt också svag. Det finns något otroligt fint i hur hon hittar stöd hos en annan sörjande i formen av en gammal änkeman, på en kyrkogård mitt i natten. Just att Lundgren pusslar ihop bitar som först inte verkar passa ihop, men sedan visar sig göra precis det.

Betyg: Kanske inte den mest spännande eller minnesvärda boken, men jag uppskattar verkligen sorgeskildringen. Ungdomslitteraturen mår bra av lite ilska tror jag! Och självklart också av förlåtelse och fina kramar i slutet.

Jag lever, tror jag

Book Haul: En antologi

Den här dök upp i brevlådan idag, och den är verkligen galet fin! Jag älskar verkligen hur nedtonad den är samt hur färgerna smälter samman och hur titeln (när den inte fångas av min mobilkamera) har en bleknande effekt allteftersom. 

Det är Skurups skrivarlinjes 2016 antologi, den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig. Jag har ingen aning om vad jag kan förvänta mig, så det ska bli spännande!

Atrium förlag lottar ut bokpaket!

Ett litet kort tips inför sommarlov/ledighet och läsning! Atrium förlag lottar ut ett bokpaket på fem böcker ur deras utgivning till en boktipsare den första juni.

Allt du behöver göra är att tipsa om en bok från deras förlag på Facebook eller Instagram någon gång nu i maj och tagga bilden #atriumförlag. Sedan är du med och tävlar! Själv skulle jag väl tipsa om mellanåldersfantasyn Landet bortom brunnen av Douglas Foley (författaren bakom Habib-böckerna) eller kanske förläggaren Annika Nasiells skrivhanbok Skriva barnbok? 

Lycka till!

Just nu läser jag... Landet bortom brunnen

Det här kommer som en liten rip-off till "Smakebit på söndag"-konceptet, men då jag är värdelös på veckodagsspecifika inlägg lägger jag upp något nu istället. Anledningen var att jag precis fått hem ett rec-ex av Douglas Foleys Landet bortom brunnen (mellanåldersfantasy med omslaget ATT DÖ FÖR, på riktigt, det är så snyggt!) och fick en lite road meme-association på första sidan...

"Det var själva spetsen på kniven som fyllde henne med skräck. Stålet kändes kallt mot den mjuka huden vid halsgropen. Om hon lutade sig en endaste centimeter framåt skulle den penetrera halsen."

via GIPHY

(Ja, jag erkänner, jag och mina kompisar har inte den bästa humorn alla gånger).

Men men, skämt åsido, den här boken trängs nu med flera andra i rec-ex högen och jag ser fram emot att läsa den! Det var längesedan jag läste en svensk fantasy, och jag upprepar, det här omslaget är sjukt snyggt. Tror att det är samma formgivare som till Ajvides nysläppta?

Förlaget har även en fanfiction-tävling  för mellanstadieelever i samband med släppet. Tips, tips!

M - Varken mer eller mindre av Petra Backström

Vi har exet som jag fortfarande ligger med
vi har stalkern som aldrig ger sig
vi har kompisens pappa som stöter på mig
och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för
Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i dom andra tre?
Men man vet ju så lite innan allt har hänt.

Maj är 19 år och tycker om när saker är lättkategoriserade och logiska. När man efter en kort överläggning kan komma fram till ett klockrent beslut genom att väga fördelar mot nackdelar. Då är kärleken en svår nöt att knäcka. Nu har Maj trasslat in sig i fyra kärlekshistorier samtidigt. För att lösa situationen uppfinner hon ett känsloexperiment. Hur vore det att helt enkelt testa att bara gå på känsla ett tag och se vad som händer?

Omdöme: En av två ung vuxen-debuter jag läst från Rabén & Sjögren i år! Gillar verkligen att de lyfter fram böcker av unga författare med lite vassare toner och kaxigare karaktärer som känns autentiska. 

Maj är kaotisk samtidigt som hon vill ha allting helt och hållet under kontroll. Även om hennes väldigt privilegierade tillvaro där hon driver runt i Stockholm utan att egentligen bry sig om jobb och framtid är lite främmande för mig (inte det privilegierade, men det ekonomiskt säkra driftandet) så tror jag att just det där kaotiska vilsna är väldigt lätt att känna igen sig i under de övre tonåren. Vem har egentligen en plan? Och hur vet man vem man vill vara och hur man ska vara sådan?

Majs personlighet och ton som berättare beskrivs ofta som unik och lite taggig, enligt förlaget "en huvudperson som är omöjlig att värja sig för och ett språk som slår knockout". Just därför var jag till att börja med orolig för att det skulle ta för mycket plats och bli tjatigt, speciellt eftersom Majs tillvaro egentligen är ganska enformig. Det är bara från en kille till en annan, runt runt, mellan de där fyra.

Men för att vara ärlig så växte både språket, personerna och storyn för mig ju längre in i boken jag kom (vilket var motsatsen till vad jag trodde) och i slutet var jag helt full av myskänslor. Allra härligast tror jag dock boken är för stockholmare, för den droppar en hel del geografiska markörer som säkert är menade att skapa igenkänning. Insiderklubb ungefär?

Betyg: Fin, rapp och lättläst ungvuxen-bok med härligt kaxig huvudperson! En tripp in i Majs huvud sitter inte helt fel så här på våren när man behöver lite energi, och jag fäste mig överraskande mycket för flera av bipersonerna (det finns något sympativänligt i det ofrivilligt patetiska som människa, känner jag). Ser fram emot mer av Bakström!

M - Varken mer eller mindre

Fripassageraren - Christina Wahldén

Tre tropikhjälmar senare, en till oss var, var det så dags för fars begravning.

Omdöme: Den första svenska steampunkboken jag läst! Visserligen utspelar den sig inte i Sverige, utan tar avstamp i det mer klassiska England, men ändå härligt att subgenren kommit hit. Visst kan vi väl ta några sekunder till att dregla över den mekaniska hästen på omslaget också? Och klänningen... Tillbaka till ämnet: Jag har både positiva och negativa känslor för den här boken. Den var verkligen både lätt och rolig att läsa, huvudkaraktären Nell hade en underhållande röst, och jag uppskattade verkligen äventyrs- och steampunkelementen.


Men jag vet inte vad jag tycker om uppdelningen som duologi rent handlingsmässigt. Å ena sidan hände det saker hela tiden och alla enskilda spänningskurvor (i England, på skeppet, etc.) fungerade riktigt bra, men å andra sidan höll inte dramaturgin för hela boken i slutändan. Den känns mest som en tv-serie säsong som ges ut i två halvor - man kom aldrig till "säsongsfinalen", utan snuvades på ett ordentligt klimax i slutet.

Fripassagerarens slut består (istället för upptrappad spänning)  av att dubbla antalet obesvarade frågor till nästa bok, trots att inte en enda utav dem som presenterades i början avslutades. Det var knappt man fick någon ledtråd. För vad håll trädgårdsmästaren på med och varför är alla ute efter dem egentligen? Jag kan fortfarande knappt gissa. Och alla nya frågor hjälpte inte direkt.

Men för att saxa tillbaka till det positiva så tycker jag om hur Wahldén utnyttjar det spekulativa i steampunk. Under bokens gång leker hon t.ex. med det som spåddes omöjligt på den tiden (kvinnors rösträtt och människans förmåga att flyga) och även med sådant som Nell var övertygad om skulle försvinna "inom hundra år" (tvångsgifte av unga flickor). Hon lyckades dessutom (lite makabert) få in Sweeney Todd!

På sådant sätt togs många dagsaktuella frågor upp i romanen, men Wahldén öppnade även upp för reflektion om historiska sammahang, så som slavkultur och kolonisering. Mitt enda problem där var att det togs upp alltför många saker alldeles för spretigt så att ingen riktigt fördjupades. Det ledde i sin tur till att Nell blev en lite orealistisk karaktär som helt på egen hand lade märke till det märkliga eller inhumana i saker som andra i hennes samtid såg helt naturligt. Vissa saker, ja visst, men allt?

Sist men inte minst är jag lite tveksam till att placera en mörkhyad kvinna som Joy i rollen som antagonist där hon porträtteras som grym mot sina "vita slavar" och rent brutal i allmänhet, till skillnad från (t.ex.) Nell och Nicks vita mor.

Betyg: Trots de blandade omdömena ovan är jag helt klart positivt inställd till boken och serien överlag! Vill verkligen (äntligen!) få svar på alla frågor. Vem är Nells och Nick bror? Kan det (SNÄLLA) få bli en romans mellan Nell och Noggs? Osv. Osv.

Fripassageraren

Medea på Uppsala Stadsteater

Okej, hur lång blev inte den här pausen nu då?! Ibland känns det som om jag börjar varje månad med ett "NU KÖR VI!" och sen glömmer bort det helt. Men varför bryta en vana? Här kommer aprils första inlägg, ett litet annorlunda sådant: en "teaterrecension". 

Jag läser ju ämnet "Swedish A Literature" på IB-programmet (jag vet, det är lite fånigt att det heter något engelskt, moving on) och vi läser i princip bara klassiker av olika slag. En av dem var Euripides antika drama Medea. (Som var ungefär 100x "bättre" än Kung Oidipus som vi läste förra året, mycket tack vare att Euripides karaktärer är mer komplexa - Medea brukar faktiskt kallas världens första psykologiska drama!)

För dem som inte vet vad dramat handlar om så kan jag kort säga att det innehåller A) två "flyktingar" i den grekiska stadsstaten Korint (Jason är dock grek, Medea "barbar"), B) en man, Jason, som lämnar sin fru och sina barn för kungadottern i Korint, C) en stundande landsförvisning av Medea och barnen då Medea nästan drivs till vansinne i sin sorg och kräver hämnd, och slutligen D) fyra mord.

I sin samtid tog dramat upp många samhällsproblem, så som en kvinnas sårbarhet i ett äktenskap, utanförskap och flyktingskap, för att inte tala om vikten av att inte ta med sig kvinnor från Korint hem till Aten i det stundande kriget dem emellan.
Men det som gör dramat aktuellt idag (förutom chockfaktorn med att Medea SPOILER ALERT! dödar sina barn, vilket för övrigt är en ganska svårrelaterad hämndlösning på Jasons svek) är förstås utanförskapet och flyktingskapet.

Vi har vänt och vridit, diskuterat och analyserat, skrivit uppsatser och tolkat dramat många vändor tillsammans i klassrummet. Så där så att vi började känna oss väldigt nära bekanta med det. Sedan hade vi också turen att få se den på Uppsala Stadsteater (<-- den fantastiska och fenomenala, rekommenderas alla dagar i veckan!).

Jag var lite (läs: VÄLDIGT) orolig över hur Stadsteatern skulle välja att sätta upp pjäsen. I ungefär't originalskick med grekiska konventioner skulle antagligen bli ganska tråkigt, och för nytolkat och för långt ifrån originalet skulle kännas meningslöst. Men de gjorde det så otroligt, otroligt bra.

Dels var det otroligt snyggt och smart utfört, med allt från scenografi och kostym till ljud och ljus. Dels lyckades de lyfta fram flyktingfrågan (och körens passivitet!) utan att för den delens skull ta fokuset ifrån själva Medeas historia. De lyckades också med konststycket att blanda humor med Medeas inre kaos och sorg, på bästa möjliga sätt!

Det finns väldigt mycket jag älskar med den här uppsättningen; från skådespelarinsatserna till omtolkningen av kören (#detärsyndomMedea kan ju vara det bästa någonsin!), från hur körens drycker och podiehöjd lyckas spegla tid på dagen och "avstånd" till Medea till användandet av varmt och kallt ljus/slocknande neonskylt, osv. osv. Det var så smart alltihop! Och så många detaljer!

Sättet de löste antalet skådespelare/roll var också otroligt elegant. Enkelt, men elegant. Det summerar nog hela pjäsen? Och jag måste säga att jag älskar hur de lyckades knyta ihop allt med en cirkelkomposition.

Avslutningsvis tror jag att pjäsen är som allra bäst om man läst dramat nyligen. Då får man verkligen fram det roliga i olika lösningar och omtolkningar, och jag tror det är lättare att fundera kring de olika elementen i den. (Vad var kuddarna till exempel? Vad betydde det när Medea pratade i micken? Varför lade sig "kropparna" i mitten? Vi hade superkul när vi diskuterade det!)

Men som sagt: aktuellt, roligt, intelligent och ganska mindblowing. Tummen upp, från hela klassen!

(Bilderna är tagna från Stadsteaterns hemsida här.)

Enkel biljett till nattens ände - Johan Frick

Käraste barn, sa min fader, du har fått en gåva och den ska du förvalta. Bege dig till Nouveau Versailles, gå rymdfartsakademin och ta examen så får du snart ett bra jobb och kan skicka hem pengar till dina fattiga föräldrar. Käraste barn, sa min moder, lyssna inte på din dumme far. Nouveau Versailles kommer att äta upp dig och spotta ut benen. Nej, du ska bege dig till Nueva Tortuga, som vissa kallar piraternas stad, och där ska du söka din lycka. Där kan en ensam kvinna vara fri och leva efter eget sinne. 
  (...)
  Jag borde ha lyssnat på henne, men det gjorde jag inte. Jag litade på min dumme far.

- Ur Det stora svarta


Omdöme: När förlaget skickade Enkel biljett till nattens ände till mig beskrev dem den som en "blivande klassiker". Det kan man ju aldrig veta säkert, men jag är helt övertygad att Johan Frick hade det i sig att skriva en, och när den sista berättelsen tog slut kändes det väldigt sorgligt att han inte fick möjlighet att utvidga sitt fantastiska rymdnoir-universum längre än med Enkel biljett till nattens ände.

Just världsbildningen var jag otroligt imponerad av, vilket förstås är poängen när det kommer till science fiction. Det finns så mycket stämning laddad i miljöerna och personerna som bor i "den nya världen" som stämmer an med saker från vår egen värld men samtidigt är något helt eget. Jag älskar också hur Frick skriver så att man riktigt kan känna musiken i berättelserna. För att inte tala om bilderna som väcks - "tusenskönor och skuggpojkar", gulskjortor, privatdetektiver och gangsters... Allt i jazzig rymdnoir!

När jag läste början av den allra första novellen/delen i samlingen var jag inte helt fast. Jag hade lite svårt att sätta mig in i den nya världen med xenotech och allt vad det innebar, och just de karaktärerna var inte mina favoriter. Men allteftersom vidgades Fricks värld, med nya karaktärer, miljöer och scenarion, och jag blev helt kär. I novellerna nystas Nouvea Versailles historia upp baklänges och öppnar upp världen för läsaren på ett otroligt skickligt sätt som får en att hela tiden längta efter mer, mer, mer! De var också väldigt emotionellt fina på sina ställen.

Betyg: Jag fick rec-ex:et som e-bok men köpte sedan även hem den i fysiskt format. Det är något med stämningen och känsloladdningen i samlingen som gör den svår att lägga ifrån sig, till och med när man läst färdigt den. Jag har en känsla av att jag kommer bläddra i den många gånger, nu när jag har den i bokhyllan.

Alla borde vara feminister - Chimamanda Ngozi Adichie

Whoops! Laddade upp en helt annan recension för en halvtimme sedan, innan jag kom på att det är internationella kvinnodagen idag och att det ju så klart vore roligt och passande att skriva om något mer feministiskt. Så det blir en helomvändning.

I min skola (Katedralskolan i Uppsala, underbar!) finns det ett fantastiskt engagemang för feminism och jämställdhet. Hela den här veckan anordnar till exempel föreningarna Feminister på Katte och People of Colour Katedral en Feministfestival. 

Just idag har elevkåren även haft visning av Fröken Frimans krig, det har funnits frågesporter och en mindre utställning i glasentrén. Så dagen har spenderats till att hylla kvinnor och icke-män, men även till att titta tillbaka på feminismens (och kvinnornas) historia.

Men det är (förstås) inte bara min skola som har gjort suveräna satsningar på den fronten. Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, TCO, LO, Teskedsorden, Unizon, Gertrud Åström och Albert Bonniers Förlag tog även ett superinitiativ i vintras:

De delade ut Alla borde vara feminister gratis till ALLA åk 2 elever på gymnasiet i hela Sverige. 

Hur fantastiskt är inte det? Jag hoppas att det öppnade upp till många intressanta klassamtal landet över. 

Boken är väldigt liten och kort (56 sidor ungefär) och baserad på ett TED-talk-föredrag Chimamanda Ngozi Adichie höll 2012 om feminism. Den handlar om hennes egna erfarenhet kring feminism (när hon var liten och det förknippades med terrorism, eller när hon är på restaurang i sitt hemland och inte blir tilltalad ifall det finns en man med i sällskapet, till exempel) på ett intelligent, intressant och varmt sätt. Rekommenderas!

Den här dagen får mig även att tänka på En bön för de stulna som jag precis läst färdigt, om Ladydi som växer upp i Mexiko, där flickor "görs fula" för att de inte ska stjälas som sexslavar. Den var otroligt, otroligt bra. Recension kommer förhoppningsvis snart.

Dikt från "Salt." av Nayyirah Waheed

Med (ungefär) det här inlägget hade jag tänkt hoppa på "smakebit på söndag"-trenden och ge er ett smakprov ur en av böckerna jag läser just nu. Men sedan spontanbokade min mamma en resa till Rom på fredagkväll, vi åkte på lördagen, och jag hade därför varken bok eller internet på söndagen.

Oavsett så vill jag dela med mig av en av alla pärlorna i Nayyirah Waheeds diktbok Salt. 
Så det bjuds ni på!

För lite bakgrundsinfo (vilket är svårt att hitta om henne) så är Nayyirah Waheed en poet med två diktsamlingar ute. Hon är en ung kvinna som är "US based" och self-professed black poet. Hennes dikter i Salt. handlar om feminism, självkänsla, Afrika, kärlek, familj, svarta och vita, sociala strukturer med mera.

Recension kommer förhoppningsvis inom kort.

i will crawl for white beauty.
eat my arms.
barter my legs (make my thighs into altars of
grief).
for
skin that does not drink night.
hair that is not angry.
body that is not soil.
i place curses on my flesh
call them diets.
tell my ancestors
they are ugly.
howl at my nose until it bleeds.
run my heart across my teeth, repeatedly.
i am dying.
to be
beautiful.
but
beautiful.
is
something.
i
will never
be.


-- by the time we are seven

Röd drottning - Victoria Aveyard

“It's nice to hear that I'm not completely alone in feeling out of place."
  "That's something you should know about us Silvers. We're always alone. In here, and here," he says, pointing between his head and his heart.
  "It keeps you strong.”

Mare är en röd som lever i Norta under silvrarnas styre. Hennes dagar som ficktjuv är snart räknade - utan jobb skickas hon till armén när hon fyller arton. Där ska hon, som alla andra röda, kämpa och dö i ett meningslöst krig för silvrarna - de kalla, mäktiga människorna med dödliga krafter, rikedomar och resurser. Men förändring är nära: en hemlig upprorsrörelse lurar in Mare i silvrarnas intrigspel, där hon måste låtsas vara "röd i huvudet och silver i hjärtat".

Omdöme: Hypen för den här boken har varit ENORM. Just därför blev jag väldigt otaggad på att läsa den, vilket gjorde att jag blev hooked (och överlycklig) två kapitel in. Första tredjedelen är verkligen grym. Den har ett otroligt driv, fina karaktärer, lovande story... allt man kan tänkas vilja ha för det klassiska "jag ska bara läsa ett kapitel... vänta va, har det gått fem timmar redan?!"-scenariot. Det höll visserligen inte i sig hela vägen, men som helhet var boken väldigt, väldigt bra.

Något väldigt stort boken lyckades med? Att få mig, som hatar triangeldrama, att läsa och tycka om en bok med just det. Och aldrig lägga ifrån mig den med en UUGH! känsla. Den kändes på något sätt ganska naturlig, med tanke på vad de båda stod för vid olika tillfällen och hur förvirrad Mare var (till skillnad från t ex Hungergames-triangeln...) vilket jag verkligen uppskattade.

Det enda stora minuset med boken har mitten, det var där den droppade från fem till fyra stjärnor för mig. I slutändan handlade det om originalitet. Röd drottning jämförs med andra serier i samma genre (Hungergames, Divergent, Den unga Eliten, etc.) eftersom det är lätt att dra paralleller. Det i sig har jag inget emot, inget är helt unikt, ingen av de sistnämnda heller. Men i mitten föll den mycket på stereotyper för genren, och blev lite platt för mig. Det känns lite som om Aveyard gjorde det bekvämt och lätt för sig själv i den delen, Mare blev typiskt "heroine", killarna typiska drömprinsar, andra bifigurer smälte bort... etc, etc. De var alla så otroligt utbytbara i hela den delen.

Lyckligtvis landade slutet i samma anda som början - jag tycker verkligen om vad Aveyard gjorde med sina karaktärer och sin story där. Fina plot-twists, personutvecklingar och tankar, action, spänning, det var suveränt. Och borta var (tack och lov!) den Mare som ville se allt (och då speciellt killarna i boken) så svart och vitt och aldrig tänkte sig för.

Betyg: Förväntningarna på nästa del är STORA just nu, och jag längtar efter att Glass Sword ska komma ut. En stark rekommendation för alla som har abstinensbesvär efter Divergent och Hungerspelen (speciellt om man gillar när personer har "unika förmågor" á la X-men!).

Röd drottning

Lollo - Linna Johansson

Det var jag och det var Lidija och det var Aspy. Ja, det var naturligtvis fler också men framförallt var det vi. Ni tror kanske att ni vet något om oss för att ni läst om oss. Det gör ni inte. I tidningarna påstod man till exempel att jag var "den oerfarna" och Lidija "den pådrivande". Det var inte sant. Mycket lite av det som skrevs om oss var sant. Därför ska jag berätta om oss, om vad vi gjorde, och vad som egentligen hände.

Lollo och hennes bästa vän Lidija håller till i ett sorts paus-läge. De har lämnat gymnasiet bakom sig, men inte sökt sig till något nytt. Inget plugg, inga stadiga jobb, ingenting. Bara ett permanent tillstånd av alkohol och promenader i förorten Aspy. Men ju fler månader som går, desto mer börjar de leta efter något... annat.

Omdöme: Jag har en egen liten backstory kring den här boken, som går tillbaka till december 2013. Då var jag PRAO-elev hos Modernista en vecka och fick prova på allt möjligt på förlaget, samt träffa de som jobbade där. Och vid ett skrivbord satt faktiskt Linna och jobbade på sin bok. Är inte det ganska häftigt? Där satt hon och skrev (och, har jag för mig, sa att karaktärerna inte alls samarbetade med henne den dagen) och två år senare stod jag här med just den boken i handen!

Lollo jobbar väldigt mycket med stämning och ton. Det är egentligen kanske det som driver berättelsen framåt, snarare än intrigen, även om det förstås finns sådan också. I början står man med ett stort frågetecken till vad som hänt och vad det är jag-et (Lollo) hela tiden refererar till, och det hakar fast i en och får en att vilja fortsätta läsa. Men efter ett tag, när man lärt känna Lollo och Lidija och börjar förstå vart allt barkar, så är det nog just stämningen som håller fast i en. Den rör sig långsamt, men effektfullt och det är svårt att inte dras med.

Boken tog inte alls den riktning jag förväntat mig. Faktiskt känner jag mig nästan förvirrad när jag går tillbaka och läser de allra första kapitlen i efterhand, för pilarna där pekar åt ett helt annat håll än berättelsens slutstation. Och lite utav ett antiklimax är det kanske också, men inte direkt den sorten som gör en besviken, utan snarare en som får en att fundera.

I början av Lollo är det trots allt medias synvinkel man får smakprov på, inte Lollos egen. När man sedan får se allt som hon själv har att berätta (om man nu kan lita på just allt) är det många andra vinklar som kommer fram i ljuset. Och det "onda" i historien visar sig inte vara det man trott. Man får en helt annan bild på hennes situation, och på hur det är att vara ung, utan plan, trött på samhällets förväntningar av en.

Betyg: Åh, jag har svårt att sätta fingret på exakt vad jag tyckte om den här boken! Men har man inte något emot att tempot är litet långsamt, och tycker om romaner med genomarbetat språk och stämning, som dessutom är smarta och faktiskt säger något, så kan Lollo vara något för dig!

Lollo

Bokbloggskväll på Knivsta bibliotek!

Eftersom jag är fenomenal på framförhållning tänkte jag nu, två dagar innan, tipsa er om något roligt som händer i Uppsala-området på tisdag! (Knivsta, närmare bestämt, som ligger mellan Uppsala och Stockholm, så alla som bor åt det hållet är förstås också supervälkomna)

Biblioteket anordnar nämligen en bokbloggskväll kl 18 på tisdag!

Kvällen kommer hållas av Johanna från Sincerely Johanna, men jag och personen bakom Bokmolnet kommer också att finnas där. Det kommer snackas om bloggar och boktips i en salig blandning och jag tror att det kan bli jättetrevligt!

Så kom gärna om ni har tid att titta förbi. Och säg hej!
(Om inte annat så som stödpublik? ;))

Bilden kommer från Johannas blogg. 

No Impact Man - Colin Beavan

."We can all change the people around us by changing ourselves."

Colin Beavan är journalisten och New York-mannen som bestämmer sig för att spendera ett helt år utan att göra någon som helst negativ påverkan på miljön. Han tror att det ska bli ett roligt projekt att dokumentera och drar med sin familj (trendig New York-fru på moderedaktion och en liten dotter) på äventyret. Ingen av dem kunde föreställa sig riktigt hur utmanande det skulle bli - och ögonöppnande. Hur mycket slänger vi? Hur mycket utsläpp är vi ansvariga för av ren lathet? Hur mycket är det egentligen vi inte vet? Och HUR ska en familj överleva utan toapapper och pampersblöjor?!


Omdöme: Vi lever i ett minst sagt ohållbart samhälle rent miljömässigt, det kommer väl inte som en överraskning för de flesta människor. Men det problemet handlar också mycket om strukturer, system som vi människor blivit för vana vid för att ifrågasätta eller vilja vänja bort (överdriven köttkonsumtion, triljoner plastkassar i omlopp, etc. etc.). Ibland kan det vara intressant att se de systemen utmanade.

När Colin Beavan påbörjar projektet "No Impact Man" har han ingen aning om vad han ger sig in på. Han är inte påläst om miljöproblem, vet ingenting om varesig det lillas (sitt eget hushålls) eller det storas (New Yorks och till och med världens) del i utsläppsspiralen. Att han inte har någon aning gör det så tacksamt att läsa No Impact Man. Han leder en humoristiskt steg för steg genom processen mot 0% påverkan, precis som han gjorde med sin egen familj och till och med sig själv.

Poängen med boken är inte att man ska leva med 0% påverkan. Det är ett extremt levnadssätt som är orealistiskt för de allra flesta privilegierade människor, och som inte borde vara verkligt för resten. Men genom att ge sig på den överdriften lyckas Beavan komma till en hel del insikter om vårt samhälle idag, och framförallt sätt hur alla människor kan göra skillnad.

Betyg: På ett varmt, roligt och intelligent sätt tar journalisten Beavan med en på en engagerande resa genom soptunnan som är vårt samhälle. Han röjer inte från att berätta både det vackra (närheten och gemenskapen när TV:n åker ut genom fönstret!) eller det fula (frustrationen när man inte bara måste tvätta tygblöjor, utan även måste tvätta dem utan diskmaskin...). En sorts bok ALLA borde läsa. 

(Finns även som dokumentär! Har inte sett den men tror säkert den är bra!)

No Impact Man

Släppa taget - Katarina von Bredow

Tydligen är jag inte hopplöst bortgjord. Tydligen gillar han mig trots sjukt skrattanfall som nästan blev ett gråtanfall. Tydligen tycker han att det är helt okej att man bär sig lika galet åt som Willy Wonka. Vill jag ens vara med en kille som kan gilla en sådan som jag?
  Ja, det vill jag. Om killen är Elliot. 

Elsa går i nian i samma klass som sin tvillingsyster Stella. De som alltid varit väldigt lika, både när det kommer till utseende, kompisar och skolval (estetiskt). Men medan Stella är en energisk, social skådespelerska är Elsa en tystare målare. Skillnaderna är ingenting de tänkt på, men bara växer när dramaläraren Vincent kommer in i bilden och utmanar dem. Och när Elsa blir kär.


Omdöme: Den här boken riktar sig (skulle jag gissa) till ungdomar mellan 12-15 år, men funkar absolut till både yngre och äldre. Att läsa om kärlek "och sånt" är ju spännande när man är sisådär tio, och jag vet att den kan gå snabbt hem hos de som är lite äldre. Jag råkade nämligen lämna en kompis ensam på rummet med Släppa taget ca tjugo minuter och när jag kom tillbaka låg hon i sängen och läste och ropade "DE ÄR SÅ GULLIGA!". Sedan lånade hon boken och läste ut den redan samma dag.

Släppa taget handlar inte bara om den första fnittriga, halvt besatta förälskelsen (även om jag uppskattade hur gulligt pinsamt men mysigt de delarna var beskrivna!) utan även om andra centrala ungdomsteman, som att hitta sig själv, att våga ta steget ifrån sin familj för att skapa egna värderingar, och förstås att göra en del misstag.

Allt är berättat på det där fina Bredow-sättet, där det inte märks så mycket att man får en historia berättad för sig, utan man snarare kliver rakt in i den. Bredow är inte en utav vår tids mesta ungdomsförfattare för intet. Men just lättheten är vad som gör att den är så lätt att bara plocka upp och sträckläsa, oavsett vilken läsvana man har. Fint!

Betyg: Letar man efter action kanske man får leta vidare, men vill man ha en gullig och varm vardagsberättelse med en hel del kärlek (både till killar, familj och konsten) så rekommenderar jag Släppa taget. En snabb och mysig läsning!

En enda hemlighet - Simona Ahrnstedt

"Pengarna du gav Medpax, de där hundratusen." Hon bet sig i läppen och såg sedan ut att ta sats. "Var kommer de ifrån? Är det vita pengar?"
  Alexander såg länge på henne. Hennes hår föll kring ansiktet, glödde i solljuset.
  "Frågar du mig om jag är kriminell?" sa han långsamt. "Om jag använt Medpax för att tvätta pengar? Bortsett från att jag är rätt säker på att det är omöjligt, hur låga tankar har du om mig egentligen?"

Isobel Sørensen är en fältläkare från ett familjeled av läkare som jobbat för utsatta världen runt. Alexander De la Grip är Sveriges meste badboy, känd för sitt skandalösa festande. När Alexanders stiftelse råkar avsluta donationerna till Isobels ideella organisation Medpax blir det början på en oväntad relation.

Omdöme: Fina, fina Simona Ahrnstedt! Hennes böcker slår aldrig fel, inte heller denna. Jag förstår verkligen inte hur hon kan vara så fantastisk. Men det är väl bara att tacka och ta emot för en läsupplevelse deluxe?

Det jag verkligen älskar med Arhnstedts böcker är nog all research hon gör. Dels har jag förstått sett lite glimtar "behind the scenes" på hennes blogg (det är MASSOR av intervjuer!) dels så framkommer det förstås genom att läsa boken. Det märks av det otvungna, lätta sättet hon bjuder in en i Isobels värld av biståndsarbete (med allt vad det innebär) precis som det märktes när man följde Natalia i finansvärlden. Det är så on point, utan att vara överdrivet informativt eller tråkigt. Man får verkligen en realistisk lucka in i en helt annan persons värld!

Isobel och Alexander var förstås ett charmigt par i sin egen rätt, men i den här boken tyckte jag nog nästan mer om bihandlingen. Vill inte spoila alltför mycket men jag är väldigt imponerad över hur dynamiska Ahrnstedts karaktärer är och hur hon verkligen vågade gå på djupet med sin extra hjältinna och hjälte, och ställa svåra frågor.

Sedan var slutet lite utav en 180 vändning där allt gasades upp till 130 km/h och det kändes väl liiiite Hollywoodfilm, men samtidigt tyckte jag att det var härligt att hon vågade. Och när man har chansen (hur ofta händer det när man skriver realistiska böcker som utspelar sig i Sverige?) ska man nog ta den! Kan ju säga att det är en nagelbitare ni har framför er, de sista kapitlen ;)

Betyg: Har man inte läst en enda Simona Ahrnstedt så är det lite skandal, tycker jag. Romance när den är som bäst! Och så välförtjänt att hon ska ges ut i både USA och Storbritannien nu.

En enda hemlighet

Whoops!

När man ska recensera en bok skriven av ens favoritbloggerska och blir lite för familjär...

Imorgon kommer en recension av Simona Ahrnstedts En enda hemlighet! Jag blev tvungen att gå tillbaka ca en triljon gånger för att ändra alla "Simona gjorde det här perfekt..." och "det jag älskar med Simonas sätt att..." till mer korrekta "Arhnstedt gjorde..."

Det slank bara dit!

Jul- och födelsedagsböcker

Det här är ett så otroligt klassiskt haul-inlägg (att visa vilka böcker osv man fått i present) men jag lyckades faktiskt ändå glömma bort det. Ända tills bästa Gabriella frågade efter det, vilket jag förstås är tacksam för! Så... här kommer böckerna jag fått under vintersäsongen.

Och som en liten sidenote: Jag fyllde arton för snart en månad sedan?! Helt galet!

I alla fall!:

Mina julklappsböcker ovan! 

Carrie Hope Fletchers All I Know Now (älskar henne som bloggare, så varför inte?! har dock tappat bort dustjacketen så den ser lite pyjamasaktig ut)

Simona Ahrnstedts En enda hemlighet - Alltså bästa Simona! Slukade den i ett nafs, så klart. Fattar egentligen inte varför jag väntat nästan ett år sedan den kom ut?

Tove Janssons Sommarboken - hört så mycket fint om denna! Och älskar ju Tove Jansson, så blev glad när jag hittade den under omslagspappret. 

Sedan födelsedag!:

Rainbow Rowells Carry On

Maggie Stiefvaters Blue Lily, Lily Blue

Salla Simukkas Svart som ebenholts (äntligen!)

En anteckningsbok med Mårran på, och matchande, supergulligt

Muminfamiljs bokmärke (vi var i Finland över nyår, haha).

Extra plus: Miniatyrmakaren, som jag fick som rec-ex! 

Supertaggad på den.

Ännu en liten sidenote? Kan tänka mig att de flesta bokälskare inte är jättestora fans av ishockey (det finns ju inte någon direkt koppling) men jag råkar vara född i en solklar hockeyfamilj och klassar nog hockeytittande och läsning som nästan jämbördiga intressen, så vill bara commemorate ett av årets toppögonblick på bloggen.

Jag var nämligen i Helsingfors och såg två JVM-matcher över nyår. Så galet härligt!

Djupa ro - Lisa Bjärbo

Ludde sjönk ner bredvid mig på sängkanten.
  "Jonte är död."
  Hans röst bröts.
  "De hittade honom igår. Vi måste åka hem."

De var ett kompisgäng på fem stycken, i en liten småstad. Precis som de flesta småstadsbor ville de ingenting hellre än att få komma därifrån. David följer med Ludde till Norge för att rensa fisk och tjäna pengar, tjejerna åt varsitt håll... bara Jonathan blir kvar, han som är ett år yngre. När han dör skakar det om deras gemenskap i grundvalarna och väcker många frågor. Kände någon av dem honom egentligen? Hur ska de fortsätta vara kompisar nu när en är borta? Och sorgligt nog - är det egentligen så mycket som har förändrats?


Omdöme: Lisa Bjärbos nya bok. Peppen jag hade?! Tyvärr är för mycket hajp kanske inte alltid bra, för hos just mig nådde den inte riktigt upp till ribban. Språket är förstås fantastiskt på Bjärbo-vis, likaså dialogerna och jag älskar ju de detaljer hon väljer att lyfta fram hos sina karaktärer.

Men Djupa Ro handlar om sorg, att tackla ett dödsfall inom ett kompisgäng i en liten småstadshåla alla andra lämnat bakom sig. Och i alla recensioner jag läst om boken satt folk och grinade med den i händerna. Men jag, som gråter till nästan ALLT (Disney, dokumentärer, korta youtubeklipp från serier jag aldrig tittat på...) blev knappt tårögd någonstans. Vilket var en liten sorg i sig självt?

Det var något som inte riktigt berörde, helt enkelt. Antagligen hade det något att göra med att Jonathan, till skillnad från de andra, aldrig blev en riktig person för mig. Mer en schablonbild av den lite stela som är halvt utanför gänget och sen ingenting mer. Alla personer är väl "lite mer"? Annas hamnar de liksom inte i sådana kompisgäng.

Men bortsett från den lilla detaljen så är det förstås en riktigt, riktigt bra bok. Jag älskade väldigt många utav de klockrena stunderna mellan barndomskamraterna, och kemin de hade. David och Ludde på studsmattan, skämten om ketchup... på den punkten gick typ allt hem.

Betyg: Den blev kanske en fyra av fem för mig, men en sexa på många andras skala. Oavsett vilket så är en fyra aldrig dåligt och jag rekommenderar den verkligen. Fint, svenskt och så otroligt superskriven dialog!

Djupa Ro

Arytmi - Fredrik Frängsmyr

Doktorns blick vilade tungt på Vincent.
  "Så vad är det du säger egentligen? Vad är din diagnos?"
  "Du är döende."
  Surrealistiskt. Det overkligaste med att höra overkliga saker är att de låter precis som allting man hör.
  "Vad får dig att bli upphetsad?"

Vincent är på toppen av allt. Han har drömkarriären, drömfamiljen, ska snart flytta till ett nytt drömhus... så har det alltid varit. Ända tills han får höra av en dyr doktor att hans hjärta håller på att stanna. Då får Vincent för första gången uppleva hur det är att falla istället för att stiga. Och det går snabbt.

Omdöme: Den här recensionen har varit flera månader in the making (förlåt Fredrik! förlåt boken!) men nu kommer den, till sist. För lite bakgrundsinfo var Fredrik Frängsmyr en av fem bloggare på Debutantbloggen 2015. Om ni är nyfikna på honom kan ni klicka er in dit och läsa alla hans inlägg (hela 52 stycken). Jag följer Debutantbloggen sedan något år tillbaka, så jag kände igen omslaget därifrån... och blev nyfiken på själva boken.

Nu är vuxenthrillers inte något jag brukar läsa (än mindre svenska) men det fanns en hel del jag gillade här. Kanske inte nödvändigtvis den supersnygga förföriska och livsfarliga skurkkvinnan (och allt sex som kom med henne) eller alla actionscener, ni vet det där man förväntar sig i Bond-stuk.

Men jag tyckte om hur familjen fanns med i bilden. Även om (eller kanske till och med för att?) den ibland blev försummad. Jag gillade även verkligen utgångsläget, med en dalande puls som måste höjas - och definitivt frågorna om livet. Vad lever man för? Vad händer om man kliver ur maskineriet och går sin egen väg? Vad är egentligen viktigast?

Faktiskt tyckte jag om storyn väldigt mycket. Problemet var väl bara att Arytmi på sina ställen blev som en fyra timmar lång actionfilm (där regissören lämnat kameran på av misstag, ungefär) och en del partier blev alldeles för utdragna och sänkte tempot för mycket. Kanske hade man inte behövt följa med Vincent på allt det nya (med allt det gamla vid sidan av) i så mycket detalj. Helhetsintrycket drogs nog tyvärr ner på grund av det, och jag tycker det är synd på storyn att det blev så. Tänk om det bara kortats lite, lite!

Jag tänkte sluta på en positiv punkt, för det finns nämligen något jag verkligen älskade med Arytmi. Nämligen hur Frängsmyr tog vår värld och gjorde om den till sin egen. Hundravåningshus, palmer, nattklubbar och organiserad brottslighet i Hollywood-klass? Klart det finns i Stockholm! Han lyckades väldigt, väldigt bra med det och alla de partierna kändes så otroligt fantasifulla och färgglada. Älsk!

Betyg: Från Arytmi kan man plocka lite som man vill. Lite spänning, lite vardag, lite action, lite filosofi... välj och vraka! En spännande debut som skapar förhoppningar för mer. (Men då kanske tajtare redigerat?)

Arytmi 

Gott nytt år! + tips om tävling

Hej igen!

Hösten/vintern av 2015 blev inte direkt mitt bloggår. Jag har faktiskt knappt bloggat alls, och helt ärligt läst väldigt lite också, det kanske hör ihop.

Men nu är det ett nytt år och jag börjar känna mig taggad igen. Vill ju verkligen blogga! Och har en hel del fina rec-ex (och andra böcker) att recensera. Vi får se hur det går, förhoppningsvis BRA.

Som det är nu tänkte jag bara börja med att tipsa er om en tävling: Rebecca på Bokintresse har en födelsedagstävling där man kan vinna fina bokpaket från Mörkerdottirs förlag här. Var med, vet ja!

Rebeccas tävling!

Hoppas ni inte är besvikna över den uteblivna, klassiska årssummeringen (som jag gjort varje år hittills, med bästa böcker hit och dit) men det tror jag nog inte. Snarare jag som sitter och vill peta i det men inte riktigt orkar.

Vilka var era bästa läsupplevelser från 2015? Själv tror jag nog Night Film och All the Bright Places.