Sunday, June 5, 2016

Jag lever, tror jag - Christine Lundgren

"Du borde studera vidare", säger Stig när jag kommer till kyrkogården och berättar om den ljusnande framtid som är vår. 
  "Du menar att jag har pluggat i mer än halva mitt liv och att jag ska fortsätta? Är du säker på att du inte fått en hjärnblödning?"
  Stig rycker på axlarna.
  "Kanske. Jag tillbringar trots allt mina nätter på en kyrkogård, så nåt fel i huvudet har jag väl."
  Jag önskar att du var min morfar, tänker jag. 

Moa och Amanda var en självklarhet i Kims liv. De var en trio som var starkare än allt annat. Men när Moa en dag kör in i ett träd och slutar att finnas, är inget längre självklart i Kims liv. Vem är hon utan sin bästa vän?


Omdöme: Ännu en utav Rabén & Sjögrens unga ungdomsboksdebutanter! Precis som Petra Backström har Lundgren en vass ton och en huvudperson med egen stil som vägrar att be om ursäkt för den hon är. Men jag har faktiskt lättare att knyta an till Kim och hennes raserade värld, än Majs privilegierade vardag.

Kim går igenom sorg. Sådan där tung och absolut sorg som tar över allt annat och låser in en i ett privat sorts fängelse, en sådan sorg som inte kunde komma vid ett sämre tillfälle - Kim ska sluta gymnasiet, ska ut i livet, men hon vill inte längre. Hur kan hon göra det utan Moa? Och vad jag framförallt gillar med sorgearbetet (även om jag ibland bara vill ruska om henne i frustration) är att Kim får vara arg. Och elak. Alla de där fula sidorna man annars kanske inte visar om sorg.

Hon får vara taskig mot sina föräldrar, orättvis mot storebrodern till hennes döda bästa vän, oförstående inför sin enda kvarvarande kompis... och samtidigt också svag. Det finns något otroligt fint i hur hon hittar stöd hos en annan sörjande i formen av en gammal änkeman, på en kyrkogård mitt i natten. Just att Lundgren pusslar ihop bitar som först inte verkar passa ihop, men sedan visar sig göra precis det.

Betyg: Kanske inte den mest spännande eller minnesvärda boken, men jag uppskattar verkligen sorgeskildringen. Ungdomslitteraturen mår bra av lite ilska tror jag! Och självklart också av förlåtelse och fina kramar i slutet.

Jag lever, tror jag

No comments:

Post a Comment