Thursday, January 28, 2016

Djupa ro - Lisa Bjärbo

Ludde sjönk ner bredvid mig på sängkanten.
  "Jonte är död."
  Hans röst bröts.
  "De hittade honom igår. Vi måste åka hem."

De var ett kompisgäng på fem stycken, i en liten småstad. Precis som de flesta småstadsbor ville de ingenting hellre än att få komma därifrån. David följer med Ludde till Norge för att rensa fisk och tjäna pengar, tjejerna åt varsitt håll... bara Jonathan blir kvar, han som är ett år yngre. När han dör skakar det om deras gemenskap i grundvalarna och väcker många frågor. Kände någon av dem honom egentligen? Hur ska de fortsätta vara kompisar nu när en är borta? Och sorgligt nog - är det egentligen så mycket som har förändrats?


Omdöme: Lisa Bjärbos nya bok. Peppen jag hade?! Tyvärr är för mycket hajp kanske inte alltid bra, för hos just mig nådde den inte riktigt upp till ribban. Språket är förstås fantastiskt på Bjärbo-vis, likaså dialogerna och jag älskar ju de detaljer hon väljer att lyfta fram hos sina karaktärer.

Men Djupa Ro handlar om sorg, att tackla ett dödsfall inom ett kompisgäng i en liten småstadshåla alla andra lämnat bakom sig. Och i alla recensioner jag läst om boken satt folk och grinade med den i händerna. Men jag, som gråter till nästan ALLT (Disney, dokumentärer, korta youtubeklipp från serier jag aldrig tittat på...) blev knappt tårögd någonstans. Vilket var en liten sorg i sig självt?

Det var något som inte riktigt berörde, helt enkelt. Antagligen hade det något att göra med att Jonathan, till skillnad från de andra, aldrig blev en riktig person för mig. Mer en schablonbild av den lite stela som är halvt utanför gänget och sen ingenting mer. Alla personer är väl "lite mer"? Annas hamnar de liksom inte i sådana kompisgäng.

Men bortsett från den lilla detaljen så är det förstås en riktigt, riktigt bra bok. Jag älskade väldigt många utav de klockrena stunderna mellan barndomskamraterna, och kemin de hade. David och Ludde på studsmattan, skämten om ketchup... på den punkten gick typ allt hem.

Betyg: Den blev kanske en fyra av fem för mig, men en sexa på många andras skala. Oavsett vilket så är en fyra aldrig dåligt och jag rekommenderar den verkligen. Fint, svenskt och så otroligt superskriven dialog!

Djupa Ro

No comments:

Post a Comment