Monday, May 26, 2014

Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar

Bokbloggande är fortfarande klassat som ett relativt nytt fenomen och bloggarnas roll är ännu svårplacerad.  Bokbloggare ska skriva om böcker, och därmed göra reklam för böcker, men även ge kritik (inklusive konstruktiv) till sagda böcker och beskriva åsikter kring dem. Vi är amatörkritiker som också får kritik för vad vi gör, och jag tänkte skriva lite om vad jag tycker och känner inför ämnet. (OBS! Personliga åsikter, bara mina egna tankar och erfarenheter kring frågorna. Väldigt mycket jag inblandat)


  • För några månader sedan läste jag det här på Boktjuvens blogg, samt andra bloggars följdinlägg som finns länkade. Det är en intervju med Margareta Rönnberg som bl. a. skriver att bokbloggarna har en klubb för inbördesbeundran och att de är dåliga på att ge kritik. Dvs att de är för snälla när de recenserar böcker och bara väljer att skriva om böcker de gillar.
Jag tänker inte skriva alltför mycket om det här, då många andra redan bemött ämnet på ett sätt som får mig att imponerat vilja säga "det hon sa!". Kolla det här inlägget från Janina Kasteviks blogg till exempel. Själv vet jag att jag inte alltid håller med alla andra bokbloggare, att jag inte bara recenserar böcker som jag gillar, och att jag vågar ställa frågor om andra bloggares recensioner. Samtidigt håller jag helt med om att jag är en amatörkritiker. Jag läser inte böcker för att skriva om dem, utan jag skriver om böcker jag läst. För att jag tycker det är roligt. Jag tänker absolut inte påstå att jag är på nivån att analysera verk på ett professionellt sätt och sedan skriva intellektuella recensioner om det. Jag bloggar bara om mina tankar kring böcker jag läst - och sprider förhoppningsvis läsglädje.


  • En stor fråga kring bokbloggande är recensionsexemplaren bokbloggare får, av både förlag och författare. Vad betyder det egentligen att tacka ja till ett recensionsexemplar? Innebär det några skyldigheter? Det här finns skrivet om på många olika ställen och är lätt att leta upp.
Ja, vad är det egentligen som händer när man får/ber om/tackar ja till ett recensionsexemplar? Betyder det att man är skyldig att läsa klart boken, eller åtminstone recensera den på bloggen? Det här är en fråga jag har lite svårt för. I dagsläget har jag två recensionsexemplar hemma som jag inte läst/recenserat, har haft relativt länge, och själv bett om. Det tror jag inte jag är ensam om. Samtidigt tycker jag att man ska recensera en bok om man bett om den, oavsett om man känner för att läsa den eller ej. Har man däremot fått boken oombett tycker jag inte man kan kräva någonting alls, då stressen när man får (oönskade) recensionsexemplar kan bli stor.

En annan fråga är vad man får skriva om boken. Vissa anser att bokbloggare skriver enbart berömmande och positiva recensioner för att fortsätta få gratis böcker. Som om man inte får skriva något negativt om boken bara för att man fått exemplaret gratis av förlaget eller författaren. Jag håller absolut inte med om det, och tvekar inte att kritisera det jag tycker är dåligt, oavsett var jag fått boken ifrån. 


  • Nu återkommer vi till ämnet kritik. Det är så svårt! Margareta Rönnberg i första inlägget tyckte det bloggades för lite kritik. Simona Ahrnstedt (Sveriges romancedrottning) skriver här om den andra sidan av kritiken. När det blir för mycket och för elakt. 
Det är alltså en hårfin gräns där, som handlar om att ge bra kritik. På ett bra sätt. Det här har de flesta bloggande författarna nämnt någon gång, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo till exempel. Jag har själv svårt att veta om jag skriver elaka recensioner, men vet att det förekommit. Särskilt då Lögnen  på femte våningen (som var ett recensionsexemplar). I efterhand kände jag mig tvungen att lägga till en varningstext om att ta recensionen med en nypa salt. Som en personlig blogg finns det trots allt en del känslor inblandade i recensionerna, och den boken stod för mycket jag inte tycker om, och därmed irriterade mig både när jag läste och skrev om den. Det händer ibland.

Jag tycker kritik är något viktigt (trots att jag är amatörkritiker) och det finns nästan alltid någon negativ aspekt omnämnd i mina recensioner. Men det finns å andra sidan få heltigenom negativa recensioner på Bokpandan, precis som Rönnberg menade när hon säger att hon måste leta efter en "Böcker jag avskyr och skälen till varför"-blogg. Som bokbloggare skriver man mest om böcker man tycker om - helt enkelt för att det är de böckerna man faktiskt läser.

Att jag dessutom har som regel att aldrig recensera böcker jag inte läst ut (dvs: inte gillat och gett upp) eftersom jag tycker det är orättvist att säga en bok helt om man struntar i hälften av dem. Nästan alla hatobjekt hinner försvinna på den vägen; men är det intressant kan man väl för all del börja lista böcker man aldrig orkat läsa färdigt?




Gällande kritik har jag också tänkt på vad Simona Ahrnstedt skrev om att man kanske inte räknar med "att det [kritiken] kommer att läsas av den det handlar om". Jag tänkte mycket på det faktiskt. Dels på formuleringen, då jag aldrig försöker såga författare (har aldrig skrivit "hen kan inte skriva" eller "hen kan ge upp författarkarriären") utan bara boken i sig. Ibland händer det att jag inte tycker om böcker av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag inte tycker om dem, bara boken. Samtidigt förstår jag vad hon menar, och för ett tag sedan fick jag själv en tankeställare gällande just detta. Jag hade recenserat Från Holmes till Sherlock och fick några dagar senare veta att författaren skrivit om detta på hans författarplattform (facebook). Han skrev att han "gladdes åt de positiva orden och tog till [sig] av de negativa bitarna" och jag fick en liten chock. En författare läste vad jag skrev om hans bok!

Det där med de "negativa bitarna" blev plötsligt tydligare. Hade jag total sågat någon? Eftersom blogginlägg generellt ska vara kortare, och därmed mer läsvänliga, utgör ett stycke en väldigt stor procent av hela recensionen. Så även om helhetsomdömet var positivt kan en fjärdedel av recensionen ha blivit negativ, vilket genast ger det sämre klang. Dessutom skriver man ofta mer detaljerat om kritik eftersom man inte vill bli missförstådd, så det står ut desto mer.

I Sherlock Holmes-bokens fall var linjen mellan att kritisera boken och författaren väldigt tunn, då det jag ogillade handlade just om vad Boström skrev om sig själv. Självbiografiska böcker måste därför vara oerhört svåra att recensera! Nuförtiden försöker jag tänka mig för när jag  skriver kritiskt så att ingen råkar ta åt sig i onödan. (Inte för att Mattias Boström gjorde det, han var väldigt "cool".)




  • För någon dag sedan gästbloggade Richard Beer på Debutantbloggen med det här inlägget om "hårt arbetande debutanter" och hur de ofta får förlita sig på bokbloggare när det gäller recensioner. Debutanter har ofta inte råd att ge bort flera gratis-exemplar av böckerna, utan får använda sig av e-böcker - något många bokbloggare motsätter sig till.
Det här har också en liten baksideshistoria om hur jag själv är relaterad till frågan. Jag är nämligen en av dem som Richard mejlade och erbjöd e-boks exemplar av Niemeyerfaktorn. Jag är också en av dem som mejlade tillbaka och undrade om det var möjligt att få den som fysisk bok istället.

Däremot är jag inte en person som automatiskt motsätter mig e-böcker "bara för att". För mig handlar det om en personlig avvägning mellan huruvida jag har tålamodet att läsa boken som e-bok eller inte. Är så fallet skriver jag i regel till förlaget att formatet inte spelar någon roll. I just det här fallet råkar Niemeyerfaktorn inte tillhöra de genrer jag vanligtvis läser. (Det är också något jag tänkt på: när folk ber mig att läsa böcker bara för att jag har en bokblogg, utan att bry sig om att kolla vad för sorts böcker jag skriver om.) Jag brukar inte ta emot sådana böcker eftersom jag oftast inte ens tror jag skulle orka läsa dem.

Ifall att boken inte passar mig perfekt skulle jag vilja ha den som fysisk bok, då är det lättare att ströläsa och sega sig igenom den, jämfört med en e-bok. För mig  kräver e-böcker väldigt stort intresse för att bli utlästa och jag var inte 100% säker på om det gällde Niemeyerfaktorn. Jag tror att det där med e-böcker kontra fysiska böcker är väldigt individuellt. En del förlag skickar nuförtiden endast ut e-böcker som rec-ex till bloggar. Något många är helt emot och nästan förtvivlade över. För mig beror det mer på boken än formatet.



  • Jag tänkte avsluta med det jag stör mig mest på när det kommer till vad bokbloggare ska och inte ska göra. Saker som det här: "Det vore därför en naturlig uppgift för bokbloggare att lyfta fram eller anmäla nya författare, vilket inte verkar vara faller för alla idag." Exemplet kommer från ett mejl jag fick av Richard Beer i samband med inlägget på Debutantbloggen.
Jag fullkomligt avskyr den här bilden av att bokbloggare ska ha massor av skyldigheter bara för att vi skriver om böcker, och författare och förlag tjänar på det som reklam, som en sorts "second best"-till kritikerna i tidningarnas kultursidor. Nu har jag mejlväxlat med Richard och vet att han inte menade något illa med meningen ovan, men det påminde mig starkt om andra mindre trevligare uppmaningar till bokbloggare.

Som bokbloggare har jag faktiskt ingen skyldighet alls att göra si eller så. Det kommer inga krav, skyldigheter eller naturliga uppgifter i och med att blogga om böcker. Jag förstår om man kan bli besviken på vad som skrivs eller inte skrivs, görs eller inte görs, men det gör det inte rätt att bossa runt med andra människor. Bokbloggande är en fritidsaktivitet till för att roa; det ska inte finnas några krav. 

25 comments:

  1. Hej!
    Vilket himla bra inlägg! Du är grym som vanligt! Och jag skulle absolut kalla dina kommentarer intelligenta, det är bara att läsa inlägget som jag nu kommenterar.

    Jag har ingen egen bokblogg men läser jättemycket böcker och en hel hög med bokbloggar. Du har så himla rätt i att de flesta mest skriver bra saker om böckerna för att de bara läser böcker som de tycker verkar bra. Jag tycker inte alls att det är fel. Varför leta fel när det inte behövs? Det gör "riktiga" kritiker och journalister så bra själva. Det känns ibland som om de bara lyfter fram de pyttesmå felen trots att 99% av boken egentligen är jättebra.

    Angående skyldigheter så håller jag också absolut med dig. Ni bokbloggare ger författare och förlag gratisreklam och då är det de som borde ha som skyldighet att uppföra sig väl. Bästa sättet att få alla fantastiska bokbloggare att tappa sugen och sluta blogga är att klaga på deras personliga smak och sättet de recenserar på. Det ska ju vara kul att blogga! Och de flesta bloggar jag läser (i alla fall de bästa) är skrivna av unga personer som redan visar fantastiska tendenser att kunna förändra världen i framtiden. Sådant ska bara uppmuntras!

    Vet inte om jag fick med allt jag ville skriva men poängen är att jag tycker att din blogg är skitbra så fortsätt så! Du är rakt på och skriver alltid VARFÖR du tycker att något är bra eller dåligt. Dessutom skriver du väldigt bra!

    Kram från Gabriella

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack så mycket!

      Jag håller verkligen med om att förlagen m.m. borde lära sig att bokbloggarna är personliga hobbybloggar, och att de inte funkar som andra marknadsföringssätt. Precis som du säger är de mest läsvärda bloggarna dessutom de med personlig touch, och där det märks att de brinner för det de håller på med.

      Blir alltid så glad när jag läser dina kommentarer!
      Kram,

      Amanda

      Delete
  2. Fantastiskt bra skrivet!
    Jag förstår hur du tänker och du tar upp mycket av det som jag själv funderat på. Mycket har jag inte formulerat en konkret åsikt kring, så jag vet inte om jag håller med dig eller inte. Men jag är tacksam över att du skrev inlägget och att jag fick lite mer att tänka på i ämnet!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Jag upptäckte själv när jag skrev inlägget att jag inte var lika stensäker på mina åsikter som jag trott, så det tog rätt lång tid att skriva det! Tankarna har dock funnits där länge, precis som du säger. Jag är väldigt nyfiken på vad författarna och förlagen tänker om bokbloggare, hann inte fråga så mycket om det när jag prao:ade på Modernista i höstas.

      Delete
  3. Mycket bra inlägg och intressant att läsa dina åsikter kring det hela. Jag håller med dig på många punkter men kan samtidigt tycka att det finns många bokbloggare som enbart skriver positiva recensioner och för mig klingar det lite falskt, för kan man verkligen hitta böcker man älskar varje gång? Jag själv är å andra sidan väldigt snål med positiva omdömen och vet inte om det är bättre egentligen.. Håller också med dig om att vi som bokbloggare saknar skyldigheter, det här gör vi ju helt på fritidsbasis de flesta av oss och då finns inga skyldigheter. Man kan börja när man vill, sluta när man vill, skriva hur mycket man vill och det är ingen som bestämmer över en vilket är väldigt skönt :)

    Ha en bra dag!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ingen rök utan eld, eller hur? Jag läste om frågan förra året, när en bokblogg blivit anklagad för att ha skrivit enbart positiva recensioner och någon i kommentarsfältet frågat om det inte är så det är/borde vara för alla bokbloggare. Själv blir jag ibland lite misstänksam när jag läser överdrivet berömmande recensioner för ofta.

      Sedan är din blogg en av mina favoriter (jag tror att jag nämnt det förut?) och det känns mycket ärligare när berömmet är sparsamt, så det ser jag inget fel med! Bloggande handlar ändå mycket om personlighet, till och med bokbloggarna.

      Tack så mycket!

      Delete
  4. Jättebra inlägg! Jag håller med dig i allt du skriver. Sedan, det med att det bara skulle skrivas positiva recensioner om de rec.ex man får, håller jag inte med om. Jag minns i alla fall en bok som jag visade intresse för, men som jag hade stora problem med och det skrev jag i inlägget också. Men å andra sidan tänker jag att det kanske blir mycket positivt eftersom de böcker man ber om, rimligtvis är böcker man faktiskt känner är något man kommer tycka om. Då är det väl kanske inte så konstigt att orden blir positiva.

    Igen, mycket bra och läsvärt inlägg! :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det där med att man oftast ber om recensionsexemplaren tänkte jag faktiskt inte på, men det är förstås en väldigt stor anledning! Borde ha skrivit det... ;)

      Tack så mycket!

      Delete
  5. Väldigt bra och intressant inlägg! Jag håller med om allt du säger, och jag tänkte också på det som stod i mejlet när jag fick det. Jag bloggar också bara för att jag älskar böcker och tycker inte att man ska kunna kräva massor av mig, om jag inte själv bett om rec-ex.

    Negativa recensioner skriver jag också. Jag tycker att det är viktigt att inte bara skriva om de böcker jag tycker är bra eftersom jag faktiskt läser böcker som jag inte tycker om, och dessutom tror jag att trovärdigheten kan sjunka om man bara skriver om superbra böcker. Läsare kanske då tror att man egentligen inte tycker om allt man läser utan bara säger det.

    ReplyDelete
    Replies
    1. När jag först fick det där mejlet blev jag jättearg över formuleringen faktiskt, och då påmindes jag om en massa andra "skymfer" som ibland riktas mot bokbloggare. Tycker precis som du, att man inte ska kräva något av oss.

      Det där med negativa inlägg tycker jag också är väldigt viktigt, speciellt när man läser bokbloggar. Tyvärr vet jag inte om jag själv skriver alltför många (p.g.a. min "bara-färdig-lästa-böcker"-princip) eftersom jag prioriterar böckerna jag gillar över de jag tycker är sämre, som jag ofta ger upp, beroende på mån av tid. Tycker det är lite svårt att balansera läsning för min egen skull och läsning för bloggen ibland!

      Tack!

      Delete
  6. Om du är nyfiken på hur jag tänkte med den där sista delen i boken så berättar jag gärna. Och du behöver alls inte ha dåligt samvete för min skull - som författare tar man risker, och kritik ingår i jobbet.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Hej! Det är förstås alltid intressant att höra hur författare tänkt med sina böcker (skulle kunna göra det dagen lång nästan) men jag har också funderat på det själv. Enligt mina personliga preferenser hade jag kanske kortat ner det personliga lite, men samtidigt ser jag fördelen med att lära känna dig både som författare och nutida Sherlockian. Speciellt för dem som följde dig innan.

      Jag hoppas alla författare tänker mer eller mindre som du om kritik, det var en bra inställning! Sedan reflekterade recensionen något dåligt på min åsikt om boken, som antagligen kommer toppa min lista på fackböcker väldigt länge!

      Delete
    2. Man kanske kan säga att jag hade målat in mig i ett hörn. Och att det personliga perspektivet i sista avdelningen var en lösning på ett problem snarare än ett planerat litterärt grepp.
      Så här var det. Jag upptäckte under skrivandets gång att det blev bäst om jag skrev ur olika inblandade personers perspektiv. Det gav närhet åt skildringen och gjorde denna fackbok helt enkelt mer känslosam. Av den anledningen berättade jag ofta detaljer om personerna som egentligen inte hade så mycket med saken att göra, men som bidrog till att ge läsaren en tydligare bild av personen och händelserna. I inledningen av boken såg vi det mesta ur Arthur Conan Doyles ögon. Efter hans död växlade det alltmer, men det mesta var ändå ur de båda sönernas perspektiv. Jag utgick från en mängd självbiografiskt material och korrespondens, så jag kunde lätt anlägga sådana perspektiv och ändå få med de där små detaljerna som ger berättelsen liv. Motsatsen hade varit om jag som berättare bara hade redogjort för olika Sherlock Holmes-produktioner och konstaterat fakta om vilka olika personer som låg bakom dem. Men då hade boken blivit torrare och haft en ganska mycket mindre tänkbar läsekrets.
      Som författare tar man risker, man måste det för att skapa något nytt, något som inte bara blir en kopia på allt som skapats i genren tidigare. Ingen har någonsin förut skrivit en berättande fackbok på det här sättet om Sherlock Holmes-succén, och jag visste att det var ett risktagande. För om jag ska blåsa liv i alla dessa kända och okända människor måste jag skapa scener med dem, jag måste gestalta dem. Och lägga till små, små saker som nästan skapar en fiktion. Andetag, blickar och annat som jag inte har den minsta aning om, men som jag helt enkelt får hitta på. Och jag var rädd för att få kritik för detta. Men med undantag för en bloggrecensent som ville veta exakt vilka andetag och blickar som hade skett i verkligheten så har jag undkommit den kritiken. Kanske är det för att de saker jag lagt till är så allmänmänskliga, plus att de flesta känsloyttringarna - samt när folk tänker saker - i boken trots allt är hämtat från just självbiografiskt material och korrespondens.
      Den andra saken som jag räknade med att få kritik för var just den sista avdelningen i boken. I en bok om Sherlock Holmes succé i världen så har personen Mattias Boström ingen plats över huvud taget. Visst, jag tillhör The Baker Street Irregulars, men det gör ytterligare 300 personer också, och visst, jag har skrivit en del artiklar om Holmes och gjort andra saker. Men Sherlock Holmes hade på det stora hela klarat sig utmärkt utan mina insatser.
      Att jag blandade in min egen person i bokens sista avdelning var istället en lösning på ett problem. Jag skrev hela tiden kronologiskt och betade av decennium efter decennium. Det var lätt att hitta självbiografiskt material om Arthur Conan Doyle. Hans korrespondens till mamman finns till stora delar bevarad och det finns en lång rad riktigt bra biografier om honom, plus förstås hans egna memoarer. När det gällde många av de andra personerna var det knivigare, men jag hittade bortglömda memoarböcker, obskyra gamla tidningsintervjuer och liknande material så att jag kunde få just personliga skildringar av inträffade händelser. De båda sönerna kunde jag skildra tack vare att jag fick tillgång (som förste författare!) till deras korrespondens som finns bevarad i ett arkiv i England. Även efter sönernas död fanns det bra självbiografiskt källmaterial som gav mig information om 1970-talet och början av 1980-talet. Men sen blev det stopp.

      Delete
    3. Jag minns hur jag satt och skrev om Granadaserien (händelserna kring ca 1984) och samtidigt insåg att jag inte hade den minsta aning om hur jag skulle lyckas skriva slutet på boken. Förutom Granadaserien fanns det nästan inget av vikt att skriva om när det gällde tiden fram till år 2000. Det fanns några ströhändelser som borde omnämnas, men inget som knöt ihop dem. Och sen kom den stora Conan Doyle-auktionen och händelserna kring Richard Lancelyn Greens död. Och sen den nya boomen med Robert Downey Jr och BBC-Sherlock. Det fanns helt enkelt ett antal vitt skilda saker som behövde omnämnas, men jag hade ingen aning hur jag skulle gå tillväga. Jag saknade nästan helt och hållet självbiografiskt material och korrespondens att utgå ifrån. De flesta av de inblandade personerna har ännu inte skrivit några memoarer. Och deras korrespondens finns inte tillgänglig. Att sätta igång med att göra djupgående personliga intervjuer med dessa internationella stjärnor var nästintill ogörligt. Jag hade självklart kunnat utgå ifrån alla de tidningsintervjuer som gjorts med exempelvis Steven Moffat och Mark Gatiss, men de innehöll sällan den typen av små detaljer som jag var ute efter. Och det är just sådana detaljer som genom hela boken ger den liv.
      Jag behövde sålunda en historia att berätta, ett perspektiv som kunde knyta ihop åren 1987 till 2013, och där jag kunde få med alla de vitt skilda bitarna. Det var då jag kom att tänka på mig själv. Det sammanföll exakt med mina år som Sherlock Holmes-intresserad och jag insåg att historien som skulle berättas var följande: hur Sherlock Holmes gick från att vara ett oerhört nördigt intresse på 80-talet till att vara riktigt hett idag. Och hur själva begreppet nörd har förändrats från något negativt till något positivt. Genom att berätta ur mitt eget perspektiv kunde jag förhålla mig ganska självironiskt till min tonårstid samt krydda med samtida detaljer som jag hittade i sådant jag skrivit själv: brev, artiklar och blogginlägg. Det personliga som jag berättar är inte för att höja mig själv på något sätt, utan det finns bara där för att ramhistorien ska bli komplett och begriplig. Det löste också en del andra problem, t ex ur vems perspektiv jag egentligen skulle beskriva Richard Lancelyn Greens död, där jag ville visa hur stor nyhet det blev, men samtidigt ta avstånd från sensationsjournalistiken.
      Jag kunde genom detta grepp även länka ihop gången tid med nutid genom att införliva olika personers vidare öden. Ja, jag kunde nästan forma på det vilket sätt jag ville, eftersom jag hela tiden hade en ramhistoria (dvs den om mig själv) att falla tillbaka på.
      Det var enda skälet till att skriva så som jag gjorde. Jag fick själv bli ett exempel på hur Sherlock Holmes-fansen fascineras av denne detektiv – och jag betraktar verkligen fansen (ända sedan 1930-talet) som en viktig del av framgången för Sherlock Holmes.
      Jag har inte stött på någon större kritik mot detta mitt ovanliga facklitterära berättargrepp, men jag var helt säker på att den skulle komma. Och jag tycker att det är fullständigt okej att kritisera det. Det var ett risktagande, och sådana går av den anledningen inte hem hos alla. Men jag hade varken kunnat eller velat skriva den avdelningen på ett annat sätt.

      Delete
    4. Det är som sagt alltid väldigt intressant att se hur mycket tanke och planering det ligger bakom en bok. Önskar ibland att man kunde samla författares förklaringar till "därför gjorde jag si" och "jag tänkte så här med så" för det finns ju uppenbarligen mycket mer bakom boken än vad som blir tryckt på sidorna. Tack för att du berättade!

      Delete
  7. Men alltså RESPEKT!
    Himla bra att du skrev det här, och så SANT! Jag skriver för att jag läser. Jag läser inte för att skriva. Och alltså jag skriver ju om vad jag själv vill, det är ju MIN blogg?

    Alla som bloggar ska ju få göra som de vill. Ingen borde ha en massa himla skyldigheter. Utom då kanske att läsa ut och skriva om ett rec-ex man bett efter ...

    Men jättebra skrivet. Toppen!

    ReplyDelete
    Replies
    1. TACK! Får nog jobba lite på rec-ex fronten, hoppas på lite läsningsspurt nu i sommar, skäms fortfarande över de jag har hittills har kvar...

      Och precis, skulle vara jättetråkigt om andra kom in och började bestämma över bokbloggar, det roligaste med dem är ju mångfalden och hur personligheten skiner igenom allt som skrivs!

      Delete
  8. Jättebra inlägg! Det känns som att jag håller med om allt. Ska låta det här gro lite nu :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Försökte få med så mycket om möjligt, tills det nästan kändes som för mycket. Inget av det är förstås helt nytt (de flesta punkterna refererar trots allt till andra platser) men jag tycker helt klart det är något man kan påminnas om då och då!

      Delete
  9. Så fina inlägg på din blogg!

    Trevlig långhelg,

    Sara

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack Sara! Långhelgen blev ju sådär, hoppas din var bättre.

      Kram! (skriver man så? eller kanske "kramar"?)

      Delete
  10. SV: Ville du vara med nu på söndag och bokbabbla lite? Hör av dig isf på min mail: bellasbokblogg@gmail.com eller hojta till i det här inlägget : http://bellasbok.blogg.se/2014/may/boksamtal.html :D

    ReplyDelete
  11. Bra inlägg tycker också jag! Hade inte sett det innan nomineringen. :)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jag svarade förresten Richard Beer på debutantbloggen också att det inte alls var så att bokbloggarna borde prioritera debutanter som en sorts plikt! :)

      Delete
    2. Tack!

      Och ja, jag tror formuleringen i det där mejlet triggade igång mig lite. Men det var ju bara roligt med tanke på responsen jag fått i efterhand!

      Delete