KoMo - Pontus J. Olofsson

"Om du bara kunde se vad jag sett med dina ögon."

Handling: Kattarina Krasznapolskis liv har följt ett invant mönster de senaste fyra åren. Varje dag den andra lik har hon stigit upp, åkt tåg till sitt jobb som psykiatriker på en klinik och sedan åkt hem igen. Tåg, jobb, tåg, jobb, tåg, jobb. Det har varit det enda hon gjort - fram tills en dag, när inkonsekvenser börjar dyka upp i mönstret och Kattarina börjar få svårt att få grepp om sig själv och om tiden. Är hon verkligen psykiatriker? Och vad gör hon egentligen på kliniken?

Omdöme: Det här är en bok om att hitta sig själv i en värld av lögner, som också innehåller ett populärt tema: minnesförlust. När Kattarina börjar leta efter ett försvunnet liv bortom kliniken är det nämligen sig själv hon letar efter. Vad hon hittar är däremot en hel del annat.

Berättarstilen i den här boken är bara wow!  Så imponerad, verkligen. Det är en sådan poetisk ton i boken att man bara myser, alla meningar blir så himla fina. Sedan är allt så abstrakt i och med det virrvarriga hoppandet i Kattarinas huvud att väldigt mycket handlar om att skaffa sig en egen uppfattning av omvärlden, människorna, händelserna och Kattarina själv. Finns säkert hundratals olika tolkningar om vad som egentligen händer.

Rent spänningsmässigt är det kanske inte den bästa boken, mittpartiet handlade inte så mycket om action utan mer om att sätta ihop pusselbitar. Jag kan tänka mig att vissa tycker det blir rätt tråkigt. Framemot slutet däremot börjar det hetta till lite. Jag tror dock den här boken passar bäst till de som tycker om tänkvärda böcker där man får tänka och tolka mycket själv - det finns så himla mycket utrymme för egen fantasi att blandas med Olofssons ord!

Betyg: Svenska böcker när de är som språkligt bäst - en njutning. För att inte tala om det ursnygga omslaget. Bra jobbat!

KoMo

Svenska böcker = populäraste recensionerna

Jag vet inte hur det funkar med andra bloggdomäner, men med Google's Blogger så får man viss besöksstatistik som bl. a. innefattar vilka inlägg som är populärast. Både den senaste dagen, veckan, månaden och vilket som blivit mest läst överhuvudtaget. Jag kikar lite där ibland och just nu är sex stycken av de nio populäraste recensionerna faktiskt böcker av svenska författare.

Så här ser listan ut:

1. Det är så logiskt alla fattar utom du - Lisa Bjärbo
2. De skandalösa - Simona Ahrnstedt
3. Blunda och Hoppa - Sarah Dessen
4. Dansar Elias? Nej! - Katarina Kieri
5. Lögnen på femte våningen - Do van Ranst
6. Avgrundens änglar - Magnus Nordin
7. Beautiful Creatures - Kami Garcia & Margaret Stohl
8. Sandor slash Ida - Sara Kadefors
9. Från Holmes till Sherlock - Mattias Boström

Det är alltså bara tre av nio böcker som är skrivna av utländska författare. Jag gissar att populariteten svenska böcker vs. utländska böcker beror antingen på att A) de flesta engelska böckerna redan är så pass stora och kända när de kommer till Sverige att man inte behöver googla dem eller B) att det finns andra och kanske bättre recensioner på engelska till de utländska böckerna men inte till de svenska.

Varför tror ni att det är så här? Någon teori? :)

Något annat jag märkt är att en hel del skolklasser verkar läsa Sandor slash Ida och Dansar Elias? Nej! och försökt fuska sig till svaren på läsläxorna. I alla fall om man ska dra slutssatser från sökorden blogger påstår att folk har googlat. Jag brukar få en hel del "hade de kunnat göra det annorlunda Sandor slash Ida" och "vem skriver Elias brev till Dansar Elias nej" och alltid minst tio på samma dag. Vet inte om det är roligt eller lite sorgligt att de försöker googla sig till svaren, men jag kan inte direkt klandra dem.

Från Holmes till Sherlock - Mattias Boström

Ständigt denna Sherlock Holmes.

Jag har aldrig varit särskilt mycket för faktaböcker (med undantag för en manisk hundperiod när jag slukade i princip hela Hundhyllan på biblioteket och några böcker om grekisk mytologi) men nu när jag fyllde år fick jag en jättejättefin bok av min bror. Den omtalade svenska Sherlock Holmes-boken (som på sätt och vis inte har särskilt mycket med Holmes själv att göra, utan omgivningens syn på honom genom olika tidsperioder.) En riktigt bra present, om jag får säga det själv.

För egen del har jag både varit ett stort fan av böckerna själv (Sir Arthur Conan Doyle skriver trots allt mästerligt) och ett ännu större fan av TV-serien på BBC med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. Jag trodde mitt intresse låg i Sherlock Holmes delen av Sherlock Holmes. Men tydligen går det hur bra som helst att läsa och förkovra mig om vad som pågick "bakom kulisserna", före och efter Sir Conan Doyle skapat sin folkkära detektiv.

Ett stort plus till Boström: att lyckas skriva en faktabok som är spännande (så att man vill fortsätta läsa för att se med Sherlock Holmes-franchisen så väl som människorna som arbetar kring ämnet) och intressant är en viktig egenskap som gör en bra bok. På vissa ställen tänkte jag knappt på att det inte var en skönlitterär bok jag läste och ändå lärde jag mig en hel del.

Personerna i boken framhävdes och blev levande, men förskönades inte på något sätt. Stundtals tyckte man väldigt mycket om någon, bara för att sedan tycka att han eller hon är dum i huvudet. Det är verkliga människor man läser om. Bäst gillade jag vad som hände under Sir Arthurs levnadstid, bröderna Conan Doyle var stundtals olidliga att läsa om, så dumma de kunde vara. Fast mysigast i boken verkade ändå Nigel Bruce vara!

På minussidan har jag bara två klagomål, det ena hade jag egentligen inget problem med utan märkte bara av en enda gång. Det var hoppandet mellan personer, som fungerade, men när de hoppade från en liten kille som kallades Kit till en Chris tjugo år senare fick jag fundera över vem det var en stund. För någon som inte läser boken i ett svep (eller nästan i alla fall) blir det nog jobbigt. Men jag tyckte om mångfalden av karaktärer, så det tycker jag inte man ska bry sig om. En lista med viktiga personer hade dock kunnat hjälpa!

Men framförallt fick jag problem med den allra sista delen i boken. I den övergick Boström från det objektiva tredjepersonsperspektivet till en massa "jag" och "vi". Alla sammanhang där Sherlockianer ingick förvandlades till ett "vi" - vilket som för mig gjorde att det upplevdes som hans personliga åsikter snarare än efterforskningar. Det blev lite utav en biografi om Mattias Boström. Eller snarare: som ett väldigt långt blogginlägg. Jag förstår förstås att han är en av världens ledare Sherlock Holmes-experter (kolla bara på all research, herrejösses!) men det är inte honom jag är intresserad av att läsa om. Jag bryr mig inte om hur hans "nördiga jag fick leva ut i excesser" och han har inte beskrivit någon annan person med det språket, varför sig själv?

Och precis i slutet blev det nästan drygt att läsa när han skulle rada upp hur dagens Sherlockianer visar sin uppskattning till detektiven. Det blev en himla massa fanart, fanvids, fanfics vilket jag upplevde som onödigt med svengelska. Som "uppväxt" med de här begreppen tyckte jag det var onödigt och det kändes som om författaren mest ville briljera med sina kunskaper i ämnet, dvs hur modern han är. För äldre Holmesianer blir det nog istället bara förvirrade. Varför inte bara skriva att de knåpade ihop egna videor och ritade bilder till detektivens ära?

Betyg: Allt som allt är det här en riktigt, riktigt bra faktabok. Den är intressant och rymmer så otroligt många detaljer, jag är jätteimponerad! Läsvärd, helt klart. (Speciellt om man är en s.k. "sherlockian" eller tycker om att läsa om människor från hundra år sedan. Sir Conan Doyle kände enormt många viktiga människor från sin tid.)

Från Holmes till Sherlock

PSST! Får ni chansen att titta på den inbundna boken under dustcovern - gör det! Så himla fin!

Legend - Marie Lu

"Du och jag kanske har samma fiende?" - Day till June

Handling: I ett framtida Los Angeles undre värld ställs två motsatser emot varandra i en katt och råttalek. Den duktiga, rika och lovande June letar efter republikens mest eftersökta brottsling. Ingen vet hur den andra ser ut. Men är de verkligen så olika som de tror?

Omdöme: På omslaget till Legend har en tidning skrivit "Legend inte bara överlever hajpen, den överträffar den!", något jag kanske inte riktigt håller med om. Det var en riktigt bra bok, men inte en ny storfavorit. Däremot har jag hört att tvåan ska vara bättre så jag ser verkligen fram emot den!

June och Day är inte de mest framstående karaktärerna personlighetsmässigt. De passar bra till den här typen av bok men är inte direkt minnesvärda. Day var väl en större favorit, men det var marginellt. Däremot får June pluspoäng för sitt första kapitel, älskar idén med hur hon klättrade på byggnaden, jättesmart sätt att dra in läsaren i berättelsen.

Boken var spännande (om än lite förutsägbar) och June och Day beskrev två av de antagligen mest intressanta delarna av samhället. Det enda stora minuset med boken var kärleken. Jag vet, jag vet, kärlek är inte allt i böcker, det kan vara annat i fokus. Men i just Legend tycker jag det är en viktig del, och jag tycker att Lu misslyckats med den. Inte bara för att den är lite hastig och inte alltför trovärdig, för det kan jag ha överseende med. För mig föll det på att kärleken inte var något man kunde känna genom texten och karaktärernas tankar. Inte förrän Day bokstavligen tänkte: som jag förälskat mig i visste jag som läsare att han gått från att tycka att hon var vacker till att känna något för henne. Minuspoäng!

Betyg: En på det hela taget bra och spännande berättelse som rekommenderas till de som gillar YA-dystopier riktade främst mot ungdomar. Lite barnsligare än Divergent, men åt det hållet.

Legend

Lögnen på Femte Våningen - Do Van Ranst

Mammor är farliga med knivar (orignaltitel)

Varning för en lite väl negativ recension! Jag var inte på bra humör när jag skrev den :/

Handling: Jeff är tolv år och bor tillsammans med sin knivälskande mamma och sin utvecklingsstörda syster Iene. Han trivs med sitt liv där han och mamman tar hand om Iene och han då och då går och snackar skit med Süleyman från elvte våningen. Problemet är bara att hela hans verklighet hotas av Harry, mammans nya pojkvän. Vad skulle han säga om han visste att Jeffs mamma dödat Jeffs pappa? 

Omdöme: Det här är på sätt och vis en recension som är svår för mig att skriva. Jag är inte bra på att såga böcker och brukar försöka komma fram till åtminstone några saker jag gillar, och försöka framhäva även dem, eftersom jag vet att vissa läsare tar recensionerna som en sorts ekvivalent till professionell kritik av böckerna och inte mina personliga åsikter (vilket det faktiskt är). Så, en varning: det här är mina personliga åsikter.

Jag kan ju börja med att säga så här: jag tyckte inte om den här boken. Jag hade svårt att komma in i den, svårt att fortsätta läsa, och svårt att bry mig om karaktärerna. Den är väldigt kort, c.a. 180 sidor, och riktad till barn i 10-12 års ålder. Jag tyckte språket var ganska dött och karaktärerna, om inte döda och inte platta, åtminstone fjärran och stundtals svåra att ta till sig.

Jag är sexton år gammal och har slukat böcker sedan femårsåldern. Jag har läst tunga, tråkiga tegelstenar, så väl som färgglada, pigga och roliga ungdomsböcker. Har jag svårt att kämpa mig igenom en bok på hundraåttio sidor, riktad till tioåringar, är det ganska illa.

Sanningen är den att jag läste första fjärdedelen med ett stort flyt. Efter mitten la jag ifrån mig den i över en månad. Efter det läste jag tio sidor, skummade sedan femton sidor, och lyckades på något sätt läsa klart slutet genom ren och skär viljekraft. Jag kan se Jeff och hans mamma och hans kompis turken Süleyman och hans syster Iene - och tycka att de är intressanta. Men de släpper bara stundtals in mig i livet på femte våningen. Och jag ser ingenting av mysteriet jag utlovats från baksidestexten.

Jag har tjatat om det här förut, men jag tänker fortsätta tjata om det lite till: den här boken vann pris för bästa ungdomsbok i Belgien. Jag undrar hur? Hur många andra ungdomsböcker har skjutits åt sidan för att den här boken ska rekommenderas till barn och ungdomar för att främja deras läsning? Vem eller vilka var det som röstade fram den? Ungdomarna själva eller vuxna?

Samtidigt förstår jag förstås att det finns både barn, ungdomar och vuxna som tycker den är riktigt bra. Jag har t. ex. läst många andra positiva recensioner på den. Var bok har sin läsare. Eller om man ska säga att var läsare har sin bok.

Positiva saker med boken: en stor mångfald med karaktärer, ett scenario jag tycker man ska utforska i ungdomslitteraturen och trovärdig miljöskildring. Många detaljer, ett fascinerande flaskfält och ett till en början fängslande språk.

Är det okej att skriva negativa recensioner? Vad tycker ni?

Lögnen på femte våningen