"Jag tror att jag insåg att jag hellre skulle dö för att jag förrådde dem
än att leva för att jag förrådde dig."
Handling: Linh Cinder är inte typen som snällt sitter kvar i ett fängelse och väntar på att en psykopatisk drottning från månen ska komma och avrätta henne. Inte helt säker på vem hon gör en (o)tjänst, sig själv eller folket i Östra Samväldet, ger hon sig iväg ut i rymden med en "charmig" ung "kapten".
I en liten stad i Frankrike är Cinder det enda man snackar om, den galna cyborgen som till på köpet visat sig vara en illegal immigrant från månen! Men en ung flicka vid namn Scarlet har annat att oroa sig för. Hennes farmor, den tidigare militärapiloten, har försvunnit. Scarlet vet att farmor blivit kidnappad - aldrig i livet att hon gett sig av själv! - men ingen verkar tro henne. Ja, utom den där fightern borta vid tavernan, Wolf. Men honom kan man väl inte lita på?
Omdöme: Jag måste erkänna att när jag hörde talas om Scarlet, både boken och karaktären blev jag väldigt besviken. En helt ny huvudkaraktär? Mitt i allting? På en helt annan världsdel? Det lät inte särskilt lockande i alla fall. Men ibland (kanske till och med ofta) har jag fel om uppföljare. Det här var definitivt ett sådant fall. Scarlet var UNDERBAR.
Det var väldigt längesedan jag läste Cinder, så jag har lite svårt att komma ihåg hur jag uppfattade henne som karaktär i den boken. Men om jag jämför Cinder mot Scarlet i den här boken (ja, oroa er inte, Cinder har vart tredje kapitel, minst) så tycker jag mycket bättre om den senare. Det är lite mer go! i Scarlet och definitivt mycket mer humör. Jag gillar också att hon kan hålla humöret uppe även om hon är på väg mot ett livsfarligt gäng utan att ens veta om hennes farmor fortfarande är vid liv. Hon och Cinder har så olika personligheter.
Både Cinder och Scarlet är ju s.k "Fairytale-retellings" (något jag tänkte skriva lite av ett temainlägg om innan sommaruppehållet, men det ligger och skräpar lite halvfärdigt...) och redan i första boken blev jag imponerad över det fräscha upplägget på sagan. Att placera Askungen i en futuristisk värld med androider och cyborger och vem vet vad var riktigt snyggt. Då fattade jag dock inte riktigt varför man behövde blanda i månmänniskor (även om jag tyckte det var skitcoolt) och hennes genmanipulerade soldater (tänker inte avslöja mer om det där eftersom det kan uppfattas som spoiler, men ni som läste Cinder vet vad jag menar.)
Så klart fanns det ju en mening med detta, ett sätt att väva in ännu fler sagor.
Jag gillar verkligen vad Meyer gjort med Rödluvan. Den försvunna farmorn och sen "vargen" som verkar vara villig att hjälpa till, men kan man lita på honom? Min uppfattning om Wolf ändrades hela tiden, vilket jag tycker gjorde honom till en intressant karaktär. Samtidigt hade man en hunch, eller om det var önsketänkande, om hur det skulle bli.
Jag rekommenderar verkligen den här boken till folk som YA och Paranormal Fantasy/Romance. Jag kan kanske avslöja att det är lite mer action på det romantiska planet i den här boken än i ettan, så om ni saknade det i Cinder kommer ni gilla den här mycket mer. För att inte tala om att jag tyckte mycket bättre om Wolf än Kai, som blev lite platt enligt mig.
Betyg: Ett jättebra tempo, intressanta och roliga karaktärer man bryr sig om, ett mysterium med en massa pusselbitar och en härlig Sci-fi/Fantasy-tappning på de gamla sagorna. För att inte tala om en riktigt lyckad uppföljare. 5 av 5.
Scarlet
No comments:
Post a Comment