Flickan från Ingenstans - Justin Cronin

Handling: Det otänkbara inträffar: Ett topphemligt amerikanskt militärexperiment går fel och ett livsfarligt virus sprider sig ohämmat. Katastrofen är ett faktum och snart har världen för alltid förändrats. Allt som återstår för de chockade överlevarna är en kamp för tillvaron som präglas av rädsla för mörkret, för döden och för ett öde värre än så.

I detta undantagstillstånd söker två personer efter en säker plats där de kan gömma sig. Det är FBI-agenten Brad Wolgast och den föräldralösa sexåringen Amy Harper Bellafonte, som lyckades rymma från militärbasen strax innan det fruktansvärda hände. Wolgast är fast besluten att skydda Amy. Men för Amy är detta bara början på en mycket längre resa, en resa över tid och rymt, mot tiden och platsen där hon måste avsluta det som aldrig borde ha påbörjats.

Omdöme: Precis innan skolan slutade för nästan tre månader sedan, var jag inne i en liten lässvacka. Någonstans hade jag dock hört att det bästa sättet att bota just det är att i lugn och ro försöka läsa en tegelsten. Det låter ju helt ologiskt, tänkte jag. Borde inte en tunn och mer lättläst bok vara bättre? Men sen vandrade jag runt lite planlöst på biblioteket och fick syn på en sagolikt vacker bok. På 907 sidor. Och jag tänkte, varför inte försöka?

Vanligtvis läser jag inte så många vuxenböcker (det händer regelbundet förstås, men inte i alltför stora skalor) så jag var lite tveksam över hur jag skulle reagera på stilen, tonen och handlingen i boken. Det skulle kännas så himla ovärt att ge upp mitt i boken, om jag ändå kämpat igenom drygt 400 sidor. Som tur är upplever jag det här som en ganska "lättläst" bok på det sättet att man sugs in i den väldigt enkelt. Meningarna kanske inte är ovanligt vackra och handlingen kanske inte alltför spännande hela tiden, men det här är en bok där sidorna bara fladdrar förbi utan att man knappt ens märker det. Eller som Stephen King säger det: "Läs denna bok och den vanliga världen försvinner."

Boken är uppdelad i olika delar, men jag ser mest på det som två stora "halvor". Första halvan handlar om Agent Wolgast och Amy, en flicka som från början var helt vanlig men som långt senare kommer att betyda allt för mänskligheten. Relationen mellan Wolgast och Amy trollbinder mig på något sätt medan den växer fram, men framförallt efteråt. Jag tyckte verkligen om den för att den var annorlunda och fin på ett sätt den egentligen kanske inte borde vara. Den här delen handlar också mest om att man ska få förstå, och gissa sig till, olika saker om själva viruset. Vem skapade det? Hur kommer det att bli? Vad händer med de smittade och vilka är de tolv?

Andra halvan utspelar sig flera hundra år senare, i ett skyddat litet samhälle där en kvarlevande rest av mänskligheten försöker föra sina liv i skydd från de virussmittade pyrerna. Japp, historien handlar om en sorts vampyrer. De skiljer sig dock ganska mycket ifrån Twilighttypen och dylikt, mycket läskigare än så. Där blir en ung man vid namn Peter tvungen att ge sig ut från sitt någorlunda trygga hem och ut i vildmarken. Till viralerna. Den här delen var lite mer apokalyptisk och action-späckad och innehöll framförallt fler karaktärer. Eftersom jag väldigt snabbt föll för Peter och Alicia tyckte jag väldigt mycket om den här delen, speciellt när den blev lite läskigare med Babcock osv.

Betyg: En riktigt välskriven bok med mänskliga karaktärer, en massa intressant läsande mellan raderna för den intresserade och en hel del välplanerad action. Riktigt bra, 4.5.

Flickan från ingenstans

Dash och Lilys Utmaningsbok - Rachel Cohn och David Levithan

Herregud, vilket fint omslag!

Handling: I New York ska två unga människor för första gången fira julen själva. Eller nästan i alla fall. För Dash del är solitäriteten självklar, men för Lily-även-kallad-Lillybjörnen... inte direkt. I och för sig är ju hennes brorsa och hans pojkvän hemma men de verkar inte vara förtjusta i att umgås med henne. Istället kommer de på en genialisk idé som innehåller en gammal dammig bokhandel, en röd anteckningsbok och en vilt främmande människa. Som råkar vara Dash. Det blir en jul likt ingen annan.

Omdöme: Åh vad härligt! Jag lyckades få julkänslor fast det är augusti och nästan sommar och fortfarande varmt och ljust och soligt. Vilket som var rätt välbehövligt nu när skolan börjat, julen är en så mysig tid känslomässigt. Riktigt bra stämningsmässigt av Cohn och Levithan i alla fall.

Dash och Lily var två ganska härliga figurer. Jag gillar speciellt att Dash var en ganska imperfekt snubbe. Visst, han såg väl helt okej ut och var en schysst kille men han kunde samtidigt uppfattas som snäsig. Att lyckas med att göra så att man kan tycka om en karaktär trots att man får hans sämre egenskaper slängda i ansiktet på en är skickligt. Lily tycker jag också om som karaktär, speciellt alla små komplicerade detaljer som gjorde henne till den hon var. Vrålis, till exempel. Och hela tjocka släkten.

Om man tittat lite regelbundet på min blogg kan man kanske ganska snabbt se att jag gillar David Levithan. Eller man kan anta det i alla fall. Nu har jag läst nästan alla hans böcker som finns på svenska (alla utom "...Parlör..."?) och jag tycker verkligen om dem. Både stilen, karaktärerna och den glada känslan som alltid finns där i bakgrunden, även när ämnet är jättejobbigt. Böckerna utstrålar på något sätt att: det är okej, det blir faktiskt bättre! Urgrymt tycker jag. Dessutom är det ju det där jag tjatat om ganska mycket; hur självklar homosexualitet är i hans böcker. Så som hans karaktärer framhävs i böckerna, så önskar jag att alla såg på sina medmänniskor, oavsett sexuella preferenser, utseende eller bakgrund.

Idén i den här boken, med två främlingar som lär känna varandra genom gåtor som passas runt i form av en röd anteckningsbok, gillar jag starkt. Blir nästan sugen på att försöka mig på något liknande, om väldigt många personer bestämde sig för att alla köpa en anteckningsbok och placera ut den någonstans med instruktioner... det hade varit riktigt häftigt. Jag undrar hur många som faktiskt skulle lyckas? Och hur man skulle genomföra det? En cool idé i alla fall.

Betyg: En riktigt julig feelgoodroman som man kan läsa när som helst, året om. Hett tips till de som gillar New York, lite pusselgåtor och varma, goa karaktärer som sveper med sig en i Levithans och Cohns påhittade julyra. Rekommenderas starkt!

Dash och Lilys Utmaningsbok

Scarlet - Marissa Meyer

"Jag tror att jag insåg att jag hellre skulle dö för att jag förrådde dem 

än att leva för att jag förrådde dig."

Handling: Linh Cinder är inte typen som snällt sitter kvar i ett fängelse och väntar på att en psykopatisk drottning från månen ska komma och avrätta henne. Inte helt säker på vem hon gör en (o)tjänst, sig själv eller folket i Östra Samväldet, ger hon sig iväg ut i rymden med en "charmig" ung "kapten".

I en liten stad i Frankrike är Cinder det enda man snackar om, den galna cyborgen som till på köpet visat sig vara en illegal immigrant från månen! Men en ung flicka vid namn Scarlet har annat att oroa sig för. Hennes farmor, den tidigare militärapiloten, har försvunnit. Scarlet vet att farmor blivit kidnappad - aldrig i livet att hon gett sig av själv! - men ingen verkar tro henne. Ja, utom den där fightern borta vid tavernan, Wolf. Men honom kan man väl inte lita på?

Omdöme: Jag måste erkänna att när jag hörde talas om Scarlet, både boken och karaktären blev jag väldigt besviken. En helt ny huvudkaraktär? Mitt i allting? På en helt annan världsdel? Det lät inte särskilt lockande i alla fall. Men ibland (kanske till och med ofta) har jag fel om uppföljare. Det här var definitivt ett sådant fall. Scarlet var UNDERBAR.

Det var väldigt längesedan jag läste Cinder, så jag har lite svårt att komma ihåg hur jag uppfattade henne som karaktär i den boken. Men om jag jämför Cinder mot Scarlet i den här boken (ja, oroa er inte, Cinder har vart tredje kapitel, minst) så tycker jag mycket bättre om den senare. Det är lite mer go! i Scarlet och definitivt mycket mer humör. Jag gillar också att hon kan hålla humöret uppe även om hon är på väg mot ett livsfarligt gäng utan att ens veta om hennes farmor fortfarande är vid liv. Hon och Cinder har så olika personligheter.

Både Cinder och Scarlet är ju s.k "Fairytale-retellings" (något jag tänkte skriva lite av ett temainlägg om innan sommaruppehållet, men det ligger och skräpar lite halvfärdigt...) och redan i första boken blev jag imponerad över det fräscha upplägget på sagan. Att placera Askungen i en futuristisk värld med androider och cyborger och vem vet vad var riktigt snyggt. Då fattade jag dock inte riktigt varför man behövde blanda i månmänniskor (även om jag tyckte det var skitcoolt) och hennes genmanipulerade soldater (tänker inte avslöja mer om det där eftersom det kan uppfattas som spoiler, men ni som läste Cinder vet vad jag menar.)
Så klart fanns det ju en mening med detta, ett sätt att väva in ännu fler sagor.
    Jag gillar verkligen vad Meyer gjort med Rödluvan. Den försvunna farmorn och sen "vargen" som verkar vara villig att hjälpa till, men kan man lita på honom? Min uppfattning om Wolf ändrades hela tiden, vilket jag tycker gjorde honom till en intressant karaktär. Samtidigt hade man en hunch, eller om det var önsketänkande, om hur det skulle bli.

Jag rekommenderar verkligen den här boken till folk som YA och Paranormal Fantasy/Romance. Jag kan kanske avslöja att det är lite mer action på det romantiska planet i den här boken än i ettan, så om ni saknade det i Cinder kommer ni gilla den här mycket mer. För att inte tala om att jag tyckte mycket bättre om Wolf än Kai, som blev lite platt enligt mig.

Betyg: Ett jättebra tempo, intressanta och roliga karaktärer man bryr sig om, ett mysterium med en massa pusselbitar och en härlig Sci-fi/Fantasy-tappning på de gamla sagorna. För att inte tala om en riktigt lyckad uppföljare. 5 av 5. 

Scarlet

Smaragdgrön - Kerstin Gier

"Jag behöver helt enkelt mer tid."

"Ja, vem gör gör inte det?" 

Handling: Ädelstenstrilogin börjar nå en mycket spännande - och kanske lite knepig - upplösning där tiden plötsligt inte alls är en rak linje längre utan snarare som ett rent tunnelbanesystem utav tidsresenärers påhitt och planer. Plötsligt kan man inte lita på någon, oavsett tidsperiod.

Gwendolyn har egentligen mycket att tänka på, till exempel Grevens mycket oklara motiv, en påstådd förrädare inom logen och en morfar som väntar på besök i ett rum med en grön soffa många år i det förflutna. Men det hon egentligen tänker på är förstås oftast Gideon, som även han har en massa viktiga göromål att reda ut. Vad har han egentligen i kikaren när han ber Gwendolyn att de ska vara vänner?!

Omdöme: Som jag har längtat efter den här boken! Ädelstenstrilogin är en serie som jag faktiskt tycker passar som en trilogi. Ingen utav böckerna känns som en filler/transportsträcka som i så många YA/Paranormal Romance/Fantasy-böcker. Istället är jag nästan imponerad över hur hon lyckades trycka in så pass mycket i sina böcker. Även om hela serien bara utspelar sig på några veckor.

I Smaragdgrön var det en hel del mer snurrande än i de tidigare två, i och med att Gwendolyn själv bekantar sig lite närmare med sin tidsresegen och tillsammans med olika bundsförvanter i det förflutna gör upp planer både framåt och bakåt i tiden. Men för det mesta tyckte jag att det gick bra att följa med och det var absolut inget som störde.

Jag tror inte att det introduceras någon större ny karaktär i hela boken, men däremot får man se lite nya sidor av de redan existerande. Xemerius är förstås lika charmigt demonisk som tidigare, Gideon börjar äntligen bli lite mer älskvärd, Leslie och Raphael leker små deckare vid sidan av... och mycket mer. Man sätts direkt in i en trevlig och välbekant Rubinröd-atmosfär där man kan känna igen sig från tidigare böcker, väldigt mysigt. Sen gäller det ju att kunna läsa lite mellan raderna i den här serien för det finns en massa som gömmer sig där. Ni som har läst boken (Spoiler, markera för att läsa) vad tycker ni om hinten att Mr Bernhard är nära släkt med Gwendolyn? Han syskonbarnsbarn eller något? Eller var det bara jag som fattade det så? Och herregud, att greven faktiskt var Mr Whitman... den hade jag faktiskt inte gissat! (Slut på spoiler)

Betyg: Ett jättebra avslut på en jättebra serie som definitivt kommer läsas om vid tillfälle. Roligt med en serie som inte är av en brittisk eller amerikansk författare. 5 av 5.

Smaragdgrön

Hemlös - Gail Carriger

Handling: Alexia Tarabotti är tillbaka, fullt upptagen med att (åtminstone är Londons societet övertygade om det) återhämta sig från årets största skandal. Men allt är inte lugnt för Lady Maccon, som kanske helst skulle vilja ta det lugnt och vara rasande på sin make. Ett par ondskefulla nyckelpigor, ett ovanligt inspektakulärt vampyrförsvinnande och en flirtig hattmakare tvingar henne till slut att fatta ett beslut. Italien nästa!

Omdöme: Jag älskar Alexia Tarabotti/Maccon. Hon är underbar. Jag älskar också Gail Carriger för hennes språk. Kort sagt älskar jag hela den här serien. Men om jag ska vara ärlig tyckte jag lite sämre om den här boken än de tidigare två. Det var fortfarande en underbar miljö, charmiga underbara karaktärer och en snärtig dialog - MEN översättningen höll inte riktigt i den här. Eller jo, den var underbar och jättebra, men den höll inte riktigt måttet.

Var det bara jag som störde mig på hur texten skrevs när Lord Maccon var full? Eller på alla evinnerliga "nä" och "nåt"? Enligt mig ska språket vara ganska korrekt för att jag ska känna mig helt inne i världen. Adekvat osv. Texten fick liksom inte samma "blåstrumpe-sväng" som de tidigare böckerna. Men det är klart: får jag välja mellan att böckerna släpps snabbare eller att översättningen bearbetas längre är jag helt klart för det första. Den var trots allt långt ifrån dålig, bara inte lika bra. Enligt mig, då.

Men den är ändå helt klart LÄSVÄRD, precis som de andra böckerna. Så det jag mest av allt vill säga är läs!läs!läs!

I Hemlös kommer vi mycket närmare bl. a Professor Lyall och Madame Lefoux. Vissa karaktärer tycker jag har förändrats lite överraskande i personligheten, men det kan bero på att det var så länge sedan jag läste de tidigare två. Själv kan jag inte låta bli att lite spontant tycka om Channing Channing, fast man kanske inte ska. Någon annan som tycker så? Och någon annan som grät vid Lord Akeldamas bit? Jag gjorde det helt klart.

Om ni vill höra lite mer om den här serien eller Gail Carrigers underbara språk, dialoger, karaktärer, miljöer osv osv så kan ni kolla några av mina tidigare recensioner på Själlös eller Chanslös.

Betyg: Jag kanske inte behöver skriva så mycket här. Fem av fem.

Hemlös