Delirium - Lauren Oliver

Lena växer upp i en framtid då kärlek är en sjukdom. Men sjukdomen kan botas med den behandling som ges till landets alla 18-åringar. Lena räknar dagarna, det är inte många kvar, sedan kommer hon att vara trygg för alltid. Det är i alla fall vad hon tror tills hon möter Alex…

Alex är speciell. Han får henne att tappa koncentrationen, få svettiga handflator och känna ett lyckorus hon aldrig tidigare upplevt. Lena vet att allt detta är första stadiet av sjukdomen amor deliria nervosa. Hon vet att hon borde påskynda sin behandling, men kan det vara så fel att få vara lite lycklig några sommarveckor med Alex?

Det är inte lätt att växa upp i ett land där regeringen kontrollerar allt och där nästan alla vuxna människor saknar känslor. Lena slits mellan det hon uppfostrats till att tro på och det som uppenbarar sig för henne när hon lär känna Alex. Han påstår att det finns människor utanför elstängslet och vaktkurerna som inte blivit behandlade mot sjukdomen ändå lever bra liv.

Omdöme: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken. Jag längtade efter den som en galning innan jag läst den, satt sedan och sträckläste i timmar för att bli klar samma dag och tyckte att den var riktigt, riktigt bra. Men sen - och nu - så vacklade det  där omdömet lite. Bara en aning. 

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tror att jag har läst väldigt många böcker av den här typen (Dystopi, knäpp myndighet som begränsar folks frihet osv osv, tjej som alltid trott på samhällets lögner träffar kille och börjar inse att det kanske inte är hela sanning, blir värsta revolutionskämpen - alternativt, i alla fall och.... ja. Typ så.) Och jag tycker ju om sådana böcker också, så jag ska ju inte klaga. Jag menar, jag tyckte ju om den här också, faktiskt. Men jag tror att jag har blivit kräsen och vill ha lite, lite, lite MER.

Det som verkligen sänkte betyget var dock det lilla jag fått höra om tvåan. Mitt andra stora problem med - ärligt talat - i princip alla bokserier jag läser just nu. Det känns som en hel del böcker bara kunde ha fått typ trettio sidor till och slutat mycket, mycket bättre. I de flesta fall blir tvåan värsta floppen som man knappt orkar läsa. Nu har jag i och för sig hört och läst att Pandemonium - uppföljaren - ska vara riktigt bra och att de flesta som läst den gillar den, men jag tappade intresset för serien när jag fick höra om den pga (Varning för spoilers, markera för att läsa!) att Lena ska få ett annat kärleksintresse. Och med tanke på att det stora fokuset på just kärlek i den här serien - det är ju vad hon ska revoltera för - så tycker jag att det vore ganska bra om det var lite mer äkta kärlek, så att hon håller fast vid en kille. Även om han nu kanske råkade dö (är inte riktigt säker). I andra böcker är det för det mesta okej, Bella kunde lugnt ha lämnat Edward för Jacob och Sookie Stackhouse byter ju kille för jämnan. Men här? Njaa... Slut på spoiler. 

Men eftersom jag nu faktiskt tyckte om den här boken när jag läste den, även om jag nu antagligen inte kommer läsa tvåan, så ska jag väl skriva om varför den är bra.

Det är ett bra flow i boken för det mesta och speciellt början av boken, sisådär de första hundra sidorna, är både spännande, underhållande och ger en intressant och lättförstådd bild av det dystropiska samhället som Lena lever i. Och första gången Alex presenteras så... wow. Det sög till lite i magen där och man ville bara läsa mer! 

Sedan fick jag lite problem med att Lena tog väldigt många beslut som jag inte riktigt höll med om. Eller ibland så dröjde hon lite väl länge med att ta dem, när det gällde grejer jag hade bestämt ögonblickligen. Jag tror ärligt talat aldrig jag haft så stor skillnad i beslutsprocessen mellan mig och en huvudperson. Men sedan har jag inte växt upp i ett samhälle där alla hatar - alternativt är livrädda för - kärlek. Så jag förstår henne, på sätt och vis.

Det kanske låter som väldigt mycket negativt, men jag tycker att Lauren Oliver skriver väldigt bra och lyckas hålla kvar läsaren på något sätt. Det kändes nästan lite som om hon lurade mig igenom hela boken utan att jag märkte det, fick mig att gilla historien jättejättemycket och på något sätt glömma bort allt jag inte var lika positivt inställd till. Och det höll i sig i nästan en vecka, då jag tyckte den var underbart bra. Nu nöjer jag mig istället med bara bra, det räcker gott. 

Det bästa med boken: Ett ord, eller snarare ett namn: ALEX. Från och med beskrivningen av honom under utvärderingen och jag fick bilden av en någon sorts mystisk och vild alv, eller åtminstone den mänskliga motsvarigheten så var jag kort sagt fast. Sen blev han lite mer verklig och mänsklig och allt det där, men han var fortfarande gullig. Och slutet? Gud, jag skulle gilla en kille som han för evigt. 

Betyg: Som sagt, en bra bok, rekommenderas starkt till alla som gillar ungdoms dystopier med kärlek och spänning och allt det där. Även om jag har dissat en massa saker så ska man nog försöka läsa den - vilket som antagligen resulterar i att man fastnar framtills sista sidan, Lauren Oliver gör så med en - och sen avgöra själv vad man tycker, om både den och tvåan. Jag är lite fördomsfull när  det gäller böcker ;) 3.5 eller (4) av 5.

Delirium (Bonnier Carlsen)