Noveller är ju en sådan där litterär form som man ofta hör "nu!! NU kommer det hända!!" om, när förlag och författare och kritiker och så vidare tror att genren ska få en uppsving. När Alice Munro vann Nobelpriset till exempel. Eller "nu" när 2010-talsmänniskorna tros inse att de har alldeles för lite tid över för romaner och istället borde gå över till de betydligt snabbare novellerna.
Men det verkar aldrig riktigt vilja sig. Samma sak på förlagssidan, åtminstone utifrån det man kan läsa i senaste numret av tidningen Skriva: bara om det är en sensationell debutant, eller en stor författare, eller, åtminstone bara ibland.
Samtidigt finns det ju många antologier med kända författare, t.ex Gilla Böckers Het som kom för några år sedan, eller några av de översatta med bl.a. John Green. Och andra undantag (jag passar på att plugga lite här, för min kompis har skrivit en av novellerna i Bonnier Carlsens och Berättarministeriets nya antologi Stormiga känslor, skriven av tonåringar, läs den!).
Men hur känner ni? Läser ni noveller?
Jag kan tycka spontant att "de är så korta och snabba att läsa" ibland snarare är en nackdel i ett samhälle där allt ska gå så fort. Då måste man ju hela tiden PÅ NYTT sätta sig in i en berättelse och dess personer när man börjar en novell, jämfört med att plocka upp en roman med strax välbekanta karaktärer en snabbis här och där. För inledningen är oftast den jobbigaste delen att ta sig igenom.
Dessutom upplever jag det lite som att noveller kräver att man måste tänka mer, utifrån sättet de är skrivna. En novell väcker nästan alltid fler frågor än den besvarar då mycket hänger oskrivet, mellan raderna, och mycket fortsätter att hänga mystiskt öppet mot slutet. Underbart, men också lite krävande, jämfört med en roman där man hela tiden blir "matad" med berättelsen och förloppet.
Men det bästa med noveller enligt mig är nog hur de visar upp ett "akrobatiskt skrivande" med skrivsätt, bildspråk och tankevärldar som jag aldrig kunnat föreställa mig i förväg. De utmanar, och är ofta språkligt väldigt säregna och fantastiska. Med tydlig mersmak och genuint uppmuntrad eftertänksamhet.
Denna, samt bilden ovan, är lånade från Novellix hemsida.
I alla fall!
Anledningen till att jag går och tänker på noveller är att novellförlaget Novellix utlyst en stor novelltävling. Ni känner väl igen Novellix, med noveller utgivna en och en som små söta böcker med ursnygga omslag? Sista tävlingsdatum är 30:e juni och man kan vinna en utgiven novell, en bok på 40 st Novellix-noveller, eller en prenumeration.
Men för att kunna skriva en bra novell (eller åtminstone försöka) tjänar man ju på att läsa MASSVIS av noveller, för att lära känna formen bättre. Så jag har djupdykt (bildligt talat, den är faktiskt ganska liten ;)) i Uppsala Stadsbiblioteks Novellix-låda och gjort flera fina bekantskaper.
Och fått ganska stor lust att skriva något surrealistiskt... men det är väl något helt annat!
Mina favoriter hittills, som jag kan tipsa om, är nog Riikka Pulkkinens Ett köns bekännelser och Johanna Thydells Han tänkte på dem som färger. Ett icke-Novellix-tips är Tove Janssons noveller, som bland annat ges ut i en superfin samlingsutgåva av Modernista i år!
Har ni några bra tips åt mig? Någon novell som verkligen fastnat? Berätta gärna!
