Det här är två böcker i samma serie, om två olika kvinnor som lever i Tumble Creek, ett samhälle uppe i bergen nära Aspen. Den ena har just flyttat hem från storstaden, medan den andra längtar bort. Vad finns egentligen i den här hålan mitt ute i ingenstans? Hint: heta män.
Handling(ar): I Prata Omkull Mig flyttar Molly hem från storstaden igen med sin stora hemlighet: ingen vet vad hon arbetar med. Gnistorna flyger när hon träffar barndomskärleken, tillika poliskonstapeln, Ben. För hans del blir Mollys mystiska yrkesliv en plågsam hemlighet han bara måste komma till botten med. Samtidigt hamnar de båda i problem när det verkar som om någon inte uppskattar Mollys flytt.
Mollys kompis Lori var tjejen med stora drömmar som skulle bort från stan. Resa, se världen! När pappan råkar ut för en olycka grusas de planerna och hon får istället stanna i Tumble Creek och ta över verkstaden. I Kom och ta mig! lyckas Molly övertyga Lori att leva upp lite, kanske träffa någon ny och spännande? Personen hon väljer kommer dock som en överraskning - för dem båda.
Omdöme: Jag läser inte alltför mycket romance om man inte räknar med Simona Ahrnstedt. Till skillnad från hennes dramatiska böcker är Victoria Dahls romaner lättsamma böcker man snabbt läser ut. Prata Omkull Mig kändes fräsch, och jag tyckte verkligen om att hon lagt till lite spänning och mysterie utöver själva romansen, som gav boken lite mer fräs. Uppföljaren om Lori tyckte jag tyvärr inte lika mycket om av flera anledningar, även om den öppnade väldigt bra.
Det här var romance-böcker av det lite mer erotiska slaget, vilket inte precis är en favorit för mig. Helt okej med sex-scener, men då får de ta och tillföra något till historien också. Speciellt i Kom och ta mig! blev det lite för mycket händelselösa sängscener som jag bläddrade förbi, eftersom det inte hände något, så det var ett stort minus.
Det jag tyckte Dahl gjort bra är hur verkliga hennes kvinnliga karaktärer kändes. Vuxna på ett ungt sätt, och väldigt mänskliga i sättet de tänkte, med små vardagliga detaljer som höjde trovärdigheten. Männen var snäppet sämre, men fortfarande helt okej framställda. Medan jag tyckte om spänningshöjandet med en stalker i Mollys bok kändes spänningen i Loris mycket mer påtvingad, vilket även det sänkte betyget lite.
Gillar man mer erotiska, men nutida romance-romaner om färgstarka kvinnor, så rekommenderar jag den här serien. Ettan och trean var min favorit, tvåan var okej. Recension på sista boken kommer snart!
