Tre böcker jag är sugen på ur vårutgivningen

Tre svenska böcker jag är intresserad av ur vårutgivningen kommer ifrån tre författare vars bloggar jag följer! Två av tre ser härligt (somriga?) och kärleskssprängda ut. Den tredje har jag väntat på sen innan Christin ens fick kontrakt - för jag menar, svensk retropunk? Hur häftigt?!

 

Karta för förälskade & andra vilsna av Johanna Lindbäck 

Saker inger ser av Anna Ahlund 

Vita tigern av Christin Ljungqvist 

Om Anna Ahlund-boken kan jag ju bara säga 1) jag älskar novellformatet! ska bli så spännande att se hur alla noveller hakar i varandra, och 2) jag älskar Uppsala-böcker! Så jag känner redan på mig att den kommer bli fantastisk.

Funderingar: Kronisk smärta & "Dödens märken" (Carve the Mark)

Veronica Roth kommer nu med första boken sen Divergent-serien: "Dödens märken", en fantasyberättelse i två delar.

Jag har inte hunnit läsa boken än (den står i bokhyllan och väntar!) men har smygläst lite recensioner på andras bokbloggar och Goodreads. En sak jag sett många reagera på, "omkring" boken, är Roths inställning till kronisk smärta.

I en intervju satt nämligen hon och intervjuaren och diskuterade karaktären Cyras "gift"; att ge, men också ha, smärta. (Sideline: tycker det börjar bli lite kliché i YA att kvinnliga huvudpersoner har kraften att ge andra smärta, men Roth kanske gör nåt nytt av det, vem vet).


Tre saker folk har reagerat på/tolkat utifrån intervjun:

• Att Roth ser kronisk smärta som en "gift" eller gåva
• Att huvudpersonen är "worthy of pain" tillsammans med andra karaktärer (?)
• Att inspirationen är kronisk smärta, sedan Roth har vänner som lider av endometrios

Efter att ha läst intervjun väljer jag att lägga tonvikten på ordet tolkat. För även om jag förstås förstår att personer som lider av kronisk smärta upprörts väldigt av intervjun och det den tycks säga om kronisk smärta, tycker jag att den har blivit felaktigt läst.

1) När Roth säger att den kroniska smärtan är en gåva/"gift", så menar hon ju inte faktiskt att det är en fin present som huvudpersonen förärats med. Det bara råkar vara namnet på "superkrafter" i hennes fantasyvärld, vilket är logiskt med tanke på att de flesta andra personer inte har krafter som nödvändigtvis är negativa. Det blir därför snarare ironiskt för huvudpersonen att folk kallar det en gåva.

Problemet med det här tror jag ligger hos intervjuaren, som rätt ignorant säger:

 "Yeah. Well, I was struck by the - and maybe I'm getting carried away with the metaphor, but I - to me it meant that chronic pain I guess can be a gift. It makes us sensitive about the world despite our pain or because of it.

Med andra ord, att Roth bokstavligt menar att det är en gåva och att folk som lider av kronisk smärta ska vara tacksamma för hur det möjliggör extra känslighet för världen omkring en. Vilket HELT KLART är problematiskt, men ingenting Roth själv sagt?

Hon pratar istället om hur kronisk smärta kan ta över ens liv, hindra ens potential och att det kan vara fruktansvärt när ingen tar en på allvar. Vilket är något av en hyllning till vännerna som lider av endometrios, som många läkare inte ville ta på allvar.

2) Ordvalet "worthy of pain" är ju helt klart olyckligt, men också ofta taget ur kontext när man diskuterar intervjun. Citat är nämligen "why she thinks she is worthy of pain". Det är med andra ord Cyras eget resonemang, och en form av psykiskt självskadebeteende, att inbilla sig att man förtjänar smärtan som getts till en. 

Jag väljer att inte läsa det som att Roth säger att Cyra är "värdig" smärta som en sorts nobilitet, utan snarare som ett tecken på hur hon inte mår särskilt bra psykiskt.

3) Med tanke på ovanstående tycker jag faktiskt att det verkar som ett ganska vettigt sätt att försöka porträttera kronisk smärta i fantasymiljö? Men sen vet jag ju inte hur hon faktiskt utförde det hela i själva boken, så jag ska väl inte säga för mycket. Någon som läst och vet? 

Till skillnad från det som sagts om den rasistiska vinkeln och förstärkandet av stereotyper i romanen (vilket helt ärligt inte borde gå att rädda i min mening) så tycker jag att just det här dragits ur proportion. Jag ser det mer som ignorans från intervjuaren än Roth själv, på temat kronisk smärta. 

Vad tycker ni?

The Princess Bride - William Goldman

Hello there," Inigo hollered when he could wait no more.
  The man in black glanced up and grunted.
  "I've been watching you."
  The man in black nodded.
  "Slow going," Inigo said.
  "Look, I don't mean to be rude," the man in black said finally, "but I'm rather busy just now, so try not to distract me."
  "I'm sorry," Inigo said.
  The man in black grunted again.
  "I don't suppose you could speed things up," Inigo said.
  "If you want to speed things up so much," the man in black said, clearly quite angry now, "you could lower a rope or a tree branch or find some other helpful thing to do.” 

Omdöme: Får man säga att det här är en "klassiker"? För det känns som en klassikerrecension, även om filmen kanske är kändare än boken. Och precis som jag älskar filmen finns det en hel del älsk med boken också, men det är lite blandat med fundersamheter också, så lika mycket fullträff är det kanske inte.

The Princess Bride är skriven som en "abridgment", en förkortad version av en fiktiv historisk roman med samma namn, som bara innehåller "the good bits". Det vill säga pirater, fäktning, jättar, bestar, eldträsk, tortyr och äkta kärlek. Inte så mycket drabbel om klänningar. Till förkortningen medföljer även författarens egna kommentarer samt tre olika förord, där författaren berättar om sitt (fiktiva) liv och hur det hör ihop med boken.

Jag vet inte hur man bäst ska lägga upp läsningen, men jag läste det första (tidsmässigt) förordet, sedan boken, sedan nästa förord, sedan det första och enda kapitlet Goldman var "juridiskt tillåten" att bifoga, och sedan det absolut sista förordet. Men nästa gång jag läser kommer jag nog göra en liten egen abridgment med bara de bästa bitarna: dvs skippa de två sista förorden. För det är själva huvudhistorien som är bäst, helt klart.

Det jag älskar med boken är hur den visar mer bakgrund till ens favoritkaraktärer. Speciellt Iñigo! Älskade hans bakgrundshistoria. Sen är tonen förstås fenomenal, Buttercup får en helt annan personlig utveckling, och början av historien (med Buttercup och Westley) är himla härlig.

Det jag är tveksam till är det lite sunkigt sexistiga perspektivet ibland, speciellt i Goldmans "egna" delar (eftersom det är fiktivt gissar jag att han gör sig själv till ett asshole med flit? den är ju dessutom skriven på 70-talet). Men även när det kommer till Buttercup och Westley, de ca 40 sidorna mellan bergsrullningen och slutet av the fire swamp-delen. Hon är självisk och bidrar med 0, medan han, av någon oförklarlig anledning, älskar henne ännu mer för det och arbetar ännu hårdare för att hjälpa och rädda henne osv osv.

Men å andra sidan räddar Goldman det sedan genom just Buttercups personliga utveckling, på ett sätt som faktiskt är bättre genomfört än i filmen. Och helt ärligt, älskar man filmen så går man verkligen miste om något ifall man inte sedan läser boken!

Betyg: Trots lite tveksammare partier så måste jag ju säga att det är en favorit ändå! En av höjdarna inom sarkastisk äventyrsfantasy som klarar av att driva med sig själv och genren, och gör det med bravur. Den illustrerade versionen är också galet fin!

The Princess Bride 

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Du ska ha svarta kläder. Det är en gammal säkerhetsåtgärd. 
  "En säkerhetsåtgärd?" 
  Om någonting går fel tas ditt block ifrån dig. Det har bara hänt en gång, men den kvinnan bar vita kläder och lyckades skriva vidare på dem. Konsekvenserna Svarta kläder är det som gäller. 

Alba tillhör en gammal värmländsk släkt av ordbrodöser. När hon fyller arton ska hon genomgå ett inträdesprov för att i sin tur få kraften, men något går snett, trots att provet egentligen bara är en formalitet. Nu skickas hon iväg till Stockholm medan släkten tar reda på vad som blockerar hennes kraft. Men tillsammans med sin handledare inser Alba att hemligheten är större än någon kunnat ana - och hon vet inte vem hon kan lita på.

Omdöme: Åh den är så förbaskat fin! Vill mest krama hela boken, känns det som. Jag gillar verkligen bakgrunden med den gamla värmländska släkten och dess traditioner, och hur Alba sedan tvingas ifrågasätta allting hon någonsin vetat när hon kommer därifrån och får mer (otäcka) perspektiv på saker och ting.

Boken är skriven som ett mysterium, där det finns både en hemlighet och ett hot att luska ut. Varför misslyckades Alba med provet? Vem är det som är så angelägen om att ändra på detta? Jag vill inte avslöja så mycket mer än att det blir en kamp mot klockan, och jag tyckte att Arvidsson gjorde det väldigt skickligt. Ledtrådarna är invävda hela vägen genom texten, leder än hit än dit, och man förstår alltid delarna, men aldrig helheten. På så sätt blir det inte förutsägbart sådär så att man stör sig på ledtrådar huvudpersonen missar, utan snarare spännande när man försöker pussla ihop allting.

Jag kan säga att jag var väldigt nära, alla bitarna fanns där vid slutet, men det var först i upplösningen som allt föll helt på plats. Och det är väl precis så man vill att böcker ska vara?

Sedan älskade jag verkligen personerna. Mormodern som kommunicerar genom lappar, fantastiska Lo och Klara som är riktiga powerkvinnor borta i Stockholm, de mystiska trillingsystrarna, de två personerna Alba hittar i sitt sökande efter svar... Allt föll så fint på plats i slutändan, det kändes verkligen som att det inte kunnat bli på något bättre sätt. Sen får jag väl erkänna att jag grät lite i epilogen? För det gjorde jag.

Betyg: En lågmäld fullträff, men fullträff likaså! Vet inte om det är något med Värmland vs. Stockholm (är halv värmlänning själv, men bor i Stockholm/Uppsalatrakten), det enkla men fina språket, eller användandet av ord och bilder i berättandet, men Ordbrodösen var verkligen den där sortens bok man bara vill gå tillbaka och bläddra i.

Ordbrodösen

Book Haul: februari 2017

Så: Jag firar så klart in det nya året med böcker! Det är två rec-ex, och så två böcker jag köpte med ett presentkort i julas.

Först ut på rec-ex sidan är Anna Arvidssons Ordbrodösen som jag längtar galet efter att läsa! Förutom ett suuuperfint omslag älskar jag också konceptet med ordbrodöserna, en lång tradition av kvinnor med kraft att kunna kontrollera andra människor med hjälp av skrivna ord. 

Sedan är det Veronica Roths nya fantasybok Dödens märken. Jag vet inte alltför mycket om den, även om jag hört lite kontroversiella diskussioner, men tänkte att jag ska läsa utan att ta reda på för mycket och se vad jag själv tycker. Förhoppningsvis blir det lika bra som Divergent-serien!

Och de två böckerna jag köpte var The Princess Bride (i en ursnygg illustrerad utgåva efter att ha "återupptäckt" filmen och blivit alldeles kär i historien) och The Drowning of Arthur Braxton. Princess Bride har jag redan läst, med blandade känslor, då det finns mycket jag verkligen gillar, men också saker jag är mer tveksam till. Åh så svårt!

The Drowning of Arthur Braxton vet jag inte alltför mycket om, men har varit sugen på att läsa den sen jag såg youtubern Luke Cutforths kickstarter-kampanj där han samlade in donationer för filmen, som han ska regissera. Videorna om projektet var för lockande för att jag skulle kunna låta bli!

The Awesome - Eva Darrows

"Do you want me to..."
  "No. Stay put."
  'Stay put' apparently meant 'vacate his vehicle and follow me into my yard as I jog toward the house'.
  "Maggie, wait", he hissed. "What's wrong?"
  "The vampire job from yesterday. We nuked some elder's first born. Go back to the car. I don't want you getting killed."
  "No! I'm not going to let you go in there alone if it's dangerous."
  "Don't have time for this chivallry crap, Ian."  I pulled out my keys to unlock the van, sliding the back door open and fumbling for a couple of silver blades that I strapped to my wrists.


Omdöme: Jag har helt ärligt ingen aning om varför jag någon gång köpte den här (med tanke på dess sjuka koncept) men det berodde nog på A) att den var billig, B) att sidorna är svarta på utsidan (så snyggt!) och C) att den verkade som rolig och kravlös läsning. Vilket det var! Med vissa bonusar, dessutom.

Handlingen är så här: Maggie är en bad-ass tonårig monsterjägare. Eller, hon ska bli en bad-ass tonårig monsterjägare i alla fall. Än så länge är hon bara lärling hos sin mamma. Som lärling får man ta hand om tre-stjärniga jobb som spöken, vålnader och tomtar. Men Maggie vill slåss mot the real deal: vampyrer och varulvar. Problemet är att vampyrer är off limits för oskulder, vilket lägger upp för ett helt nytt sorts uppdrag - att hitta en dejt. Och ha sex för första gången, med sagda dejt.

Med tanke på alla möjliga YA-klichéer den här boken skulle kunna falla in i blev jag faktiskt positivt överraskad. The Awesome är egentligen en sorts girlpower-skildring om allt läskigt nytt som händer i tonåren, som att försöka passa in, gå på fester, ha sex, bli kär för första gången... med lite extra krydda i form av vampyrkomplotter, en ny sorts mutantzombie, och en monstermördande hjältinna med förkärlek för svordomar.

Även om Maggies berättarröst ibland var lite väl sarkastisk och inriktad på humor, så gillade jag verkligen sårbarheten det också öppnade upp för. För Maggie må vara definitionen av en "självständig ung kvinna" med god självkänsla (hon kallar sig trots allt för THE Awesome), men hon har också ögonblick av osäkerhet som hon försöker täcka upp. Som när hon råkar hamna i ett jobbigt gräl med sin mamma. Eller när hon börjar undra vad hennes dejt tycker om hennes utseende. Det kändes väldigt mänskligt, och Darrows sätt att behandla ämnet var väldigt fint, insprängt mellan alla vampyrslagsmål och komplotter.

Betyg: En positivt överraskande bok! The Awesome blandar häftig monsterjägaraction med tonårens alla överraskningar och utmaningar på ett sarkastiskt men ärligt vis, med en stentuff tjej i huvudrollen. En helt ny take på den första kärlekens alla highs and lows.

The Awesome