Augustgalan

I måndags var Augustgalan på konserthuset i Stockholm, och en av mina bästa vänner var nominerad till Lilla Augustpriset för sin novell Flaskskeppsdag. (Läs gärna den och de andra nominerade på webben här!)

Kolla vad fin! Tycker hon gjorde sig bra i the August glow, sådär. 

Jag fick äran att vara hennes +1, och ruschade direkt från jobbet till mötesplatsen för de nominerade i lilla-kategorin och deras medföljande. Kändes rejält oglamoröst kan jag lova! Men blev snabbt bättre när vi drack (alkofria!)drinkar och minglade med de andra. Henning Bollmark, nominerad för diktsviten De fyra årstiderna, hade till och med gått på samma gymnasieskola som vi fast i årskursen över, så det var så klart lite extra roligt.

Själva galan var som väntat supertrevlig, jag tycker att alla som presenterade böckerna i de olika kategorierna var fantastiska, och livebandet Good Harvest var riktigt mäktiga. Jag var kanske liiiite besviken att Dumma teckning! inte vann b&u-kategorin (den är så klockren! Fast jag är också lite partisk, för jag har faktiskt inte läst vinnarboken än. Den är säkert fantastisk den också.)

I övrigt tippade jag rätt vinnare i tre av fyra kategorier (alla utom b&u dårå). Det var lite tröst ändå att vi var så helsäkra på att Saga Miketinacs diktsvit Den röda cykeln skulle vinna om nu Anna inte skulle göra det. (Och vi har faktiskt bevis, i form av en chattkonversation!)

Vi skrev lite fler komplimanger längre ner,

men jag tycker datumstämpeln räcker ;)

Om maten kan jag säga tre saker: 

1) den vegetariska var JÄTTEGOD (tydligen var inte köttvarianten lika mycket av en höjdare, men vad vet jag!)

2) det är en himla konstig grej att stå och äta med en tallrik i ett knökfullt rum med vinglas balanserande i en plastmojäng fasthakad i tallriken? Det är liksom mingel, fast ändå inte, för man är livrädd att stöta till någons tallrik/glas om man flyttar sig.

3) det kändes lite mer som en förrätt (det var alltså en tallrik med många små delikatesser på) än riktig mat. För de som faktiskt betalat för sina biljetter (cirka 900 spänn) kan jag tänka att man, lagom vrålhungrig, vill ha liiiite mer. Fast det hade nog varit svårt att äta stående. 

Sammantaget betyg är i alla fall klart godkänt! 

Kvällen avslutades med vad Anna och jag (eller det kanske är mest jag, som skämt när jag swishar pengar för delad betalning) börjat kalla "kulturellt-fyllekäk". Dvs. ett stopp på Max för lite pommes frittes och mozarella sticks/chilli cheese bites. Flottigt och härligt sådär, funkar lika bra efter en gala som teaterbesök.

Vad tyckte ni om årets vinnare? 

Stay With Me - Ayòbámi Adébáyò

Moomi sighed. 'I have been good to you, I beg you in the name of God. Yejide, have mercy on me. Have mercy on me.'
  She held me then, pulled me into her arms and muttered words of comfort. Her embrace held no warmth. Her words sat in my stomach, cold and hard where a baby should have been. 

Yejide och Akin är lyckligt gifta och älskar varandra mer än något annat. Det enda som fattas dem är ett barn. Men när Akins äldre släktingar blir alltmer enträgna, visar det sig att deras respektive värderingar och tankar om äktenskapet skiljt sig åt. Akin ger efter för släktingarnas påtryck och väljer en andra, yngre fru: Funmi. Det blir början på en lång, smärtsam kamp för dem båda.

Omdöme: Jag tycker egentligen att ordet "fängslande" är ganska klyschigt, särskilt i recensionssammanhang. Men det finns faktiskt inget bättre sätt att beskriva Stay With Me på än just att den är fängslande. Redan från första sidan känner man hur något skaver, men man kan inte komma på vad det är, så man måste läsa vidare. Och Adébáyò är så fruktansvärt skicklig på oväntade vändningar utan att överdramatisera. Det är verkligen ett äktenskap som skildras - det är tätt, intensivt och så väl ömt som brutalt berättat.

Boken börjar i karaktärernas nutid i 2008, där man förstår att Yejide flyttat ifrån Akin femton år tidigare och att de nu ska ses igen för första gången sedan dess. Men större delen av romanen består av Yejide och Akins kronologiska återberättande av allt som hänt från dagen Yejide för första gången fick träffa Funmi, sin blivande "systerfru". Det är en berättelse inlindad i många lager och det som är så fantastiskt är att man långsamt blir medveten om hur karaktärerna inte bara ljugit för varandra, utan även sig själva. Trots femton års chans till eftertänksamhet är ingen av dem riktigt villig att erkänna sina egna brister i äktenskapets sönderfall, eller känna någon skuld inför det som skett. Som läsare får man alltså till en början veta väldigt lite och varje gång man tror man hittat punkten som fick allting att brista, varje gång man kan ana den några kapitel framåt i tiden... så visar det sig ha varit något helt annat.

Språket är också värt att lyfta fram - melodin bär spår av den nigerianska dialekten som uppkommit i blandningen mellan yoruba och engelska. I vissa delar är det mindre uppenbart, då både Yeyide och Akin har akademisk bakgrund och tillhör den moderna generationen i dåtidens Nigeria, men allt som oftast, i dialoger eller utläggningar om sagor de hörde som barn, genomsyrar det språket och rytmen. Att läsa engelska på det sättet är "a treat", helt klart.

Sedan är det förstås fascinerande att få en inblick i någon annans liv, någon annanstans i världen, så där som bara litteratur och film kan ge en. Stay With Me handlar i första hand om relationen mellan två människor, men avgränsas inte där. Karaktärerna lever inte i en bubbla, utan påverkas också av den oroliga politiska situationen i Nigeria med flertalet militära kupper, och har förstås också mycket att säga om feminism och samhälls- och människosyn. För mig var det till en början svårt att greppa konceptet med den andra frun, att ett "progressivt" par 1985 som talade om västerländska värderingar tillät äldre släktingar invadera deras privatliv på det sättet, för att släktingarna var missnöjda med Yejides oförmåga att bli gravid. (OBS! Jag vill inte värdera inhemska traditioner mot västerländska; propagerandet för västerländsk kultur som "modern, upplyst, progressiv" över allt annat är minst sagt problematisk; men i det här fallet föredrar jag monogami). Men allt det, synen på människorna, traditionerna, avsikterna, är också något som bearbetas och förändras under bokens gång.

Väldigt lång recension med många tankar, men kort sagt: läs! Boken finns även utgiven på svenska av Piratförlaget som Stanna hos mig.

Betyg: En intensiv och fascinerande skildring av ett nigerianskt äktenskap över två decennier som rymmer desperationen för ett barn, en ovälkommen andra fru, och hemligheter som kan sluka en människa hel. Wow! helt enkelt. Rekommenderas.

Stay With Me 

Isporten: Mörkt vatten & Andra sidan - Jonna Berggren

Ismail tog sats på nytt, drog ett djupt andetag och tittade rakt på Jamila och Milo.  - Ni är ju inte riktigt som andra, eller hur? Ni har förmågor som inte andra har. Ni tål kyla, kan dyka länge under vatten utan att andas och ni kan tala med djur, eller hur?

Milo har just flyttat till Frillesås men passar inte in. Han är arg på skolan, de nya kompisarna, och sin mamma. Men så träffar han Jamina, som är "konstig" på samma sätt som han. Tillsammans utforskar de egenskaperna som gör dem unika - och väcker klassmorfar Ismails uppmärksamhet. 

Omdöme: Är lite kluven till den här serien! Å ena sidan tycker jag mycket om storyn (inlandsis, portalfantasy, magi, nordisk mytologi!) men å andra sidan tycker jag att språket ofta är klumpigt och övertydligt. Det har inget riktigt flyt och tar inte läsarna på allvar, ibland blir känslan referat snarare än berättelse. Det blir dock bättre i andra boken, så i tredje delen kanske jag inte har något att klaga på alls?

Karaktärsmässigt tycker jag väldigt mycket om hur Jamila och Milo är tydligt annorlunda, på det där jobbiga utstickande sättet, och tacklar det på olika sätt. Jamila är tuff och trygg i sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker, medan Milo gärna vill passa in och vara som andra. Det är fint att båda sidorna får komma fram, och att de hittar vänner i varandra redan innan äventyret drar igång och de visar sig vara isfolksättlingar.

Första delen utspelar sig i vår värld på Frillesåsskolan och tacklar många vardagsnära problem, som att vara ny i klassen, att känna sig lätt mobbad och att förhålla sig till äldre elever på skolan. Det är lugnt och snällt och handlar om saker som jag tror är lätta att känna igen och identifiera sig med. Men det är först i andra delen, när Jamila och Milo anländer till Islandet, som jag tycker att allting verkligen tar fart. I och med prologen får vi veta att mer står på spel än vi först trott, och de höjda insatserna gör åtminstone mig mycket mer intresserad och engagerad som läsare.

Islandet bär på drag från både Island och istid, med ett hopkok av varelser från nordisk mytologi, forntid och mer klassisk fantasy. Så roligt att läsa om! Kombinationen inlandsis och nordisk mytologi fungerar verkligen bra och gör nytolkningen av varelserna mer verkningsfull (och mindre klyschig kanske?) än i många andra serier, vilket jag verkligen uppskattar.

Betyg: Fartfylld fantasy för mellanåldern med ett mer nordiskt och forntida fokus än genrenormativa världsbyggen. Har goa karaktärer, spännande varelser och bra driv!


Mörkt vatten & Andra sidan

"Recension kommer i veckan"

Hur många gånger har jag skrivit den meningen, månntro? (Många.) Och hur många gånger har jag sen faktiskt publicerat ett inlägg "i veckan"? (Inte så många.)

Ofta är det dessutom höjden av lathet som ligger bakom, för när jag vågar mig på att skriva "kommer i veckan" är det för att jag redan HAR skrivit färdigt recensionen. Det vill säga, allt utom introt, med utvalt citat och kort beskrivning av handlingen. Att det ska vara så jobbigt att bara ta fram boken och fixa den lilla detaljen? Kan dröja veckor för mig om jag inte får det gjort det första jag gör.

Men även om jag bloggat väldigt väldigt lite har jag läst en hel del. Så recensioner på:

• De förlorade av Henrik Fexeus
• #Seriöstdeträckernu av Marie-Chantal Long
• Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
• Fåglarna av Lars Gustafsson
• The Darkest Part of the Forest av Holly Black

dyker väl upp, om inte "i veckan", så åtminstone i närmaste framtiden. Plus lite andra bokrelaterade inlägg! De kräver dock att jag tar fram kameran så vem vet hur lång tid det kommer ta, haha. 

Foto av Thomas Karlsson härifrån.

Annars vill jag tipsa om Lars Gustafsson-stipendiet! Det gäller för dem mellan 16 och 21 år gamla som "verkar i Lars Gustafssons anda" vilket är ett väldigt brett koncept, då han publicerade nära 100 verk inom olika genrer och stilar och skrev prosa, poesi och essäer. Men jag skulle säga att åtminstone en del av det handlar om nyfikenhet, att utforska människan och världen, hela tiden se den stora bilden men förmedla den genom de små detaljerna. Ungefär?

Info hittar man hos VLT, men man ska skicka sin ansökan (tänk ett kort brev om dig själv och ditt skrivande!) och alster (det finns inga exakta angivelser, men tänk på vad juryn kan tänkas vilja läsa när du väljer ut texter att skicka. Kanske inte något alltför långt? Utan hellre två-tre korta som visar lite bredd á la Gustafsson) till erik.jersenius@mittmedia.se. 

Deadline är 1:a mars, stipendiet ligger på 50 000 kr. Lycka till!

Fundering kring OLIKA förlag, Isporten-serien och diversifiering/mångfald

Jag har läst Jonna Berggrens Isporten-serie nu i oktober (recension kommer i veckan!) och har funderat lite kring OLIKA förlag och deras normkritiska och normkreativa koncept. De arbetar ju för jämställdhet och jämlikhet och försöker trotsa fördomar och stereotyper samt homogenitet i barn och ungdomslitteraturen.

Innan jag läste Spionen på spökskolan (som jag verkligen gillar!) och Isporten-böckerna har jag mest varit bekant med OLIKA:s böcker för yngre åldrar. De har många häftiga bilderböcker som genom text, karaktärsbygge och illustrationer verkar för mångfald och acceptans på det där självklara sättet - barnen i berättelserna bara är och det är inget konstigt med det, även om de inte följer samhällsnormer till punkt och pricka. Att barns kanske första möte med personer som är olika de själva (eller precis som de själva!) sker genom litteraturen på det sättet tycker jag känns tryggt och fint just för att det låter bli att värdera och därför är självklart accepterande.

Fantastiska Kroppens ABC, som föddes ur frågan "hur pratar man med 

små barn om mens?" är ett fint exempel på OLIKA:s normkreativa utgivning.

Men när det kommer till mellanåldern kan jag känna att jag kanske skulle vilja se lite mer av det där "normkreativa" arbetet, där litteraturen används för att bekämpa stereotyper och främja mångfald och acceptans. Ett förlag vars hela idé går ut på att sticka ut genom att genomgående lyfta fram de som annars inte får så mycket utrymme i offentligheten (i våras släppte de till exempel böcker om kvinnliga proffsfotbollsspelare som barn och en bok om Timmy Kent med Downs syndrom) tycker jag faktiskt bör ha något "annorlunda" som man kan sätta fingret på i sina böcker.

Men inte "bara för att". Jag kan tycka att det är jobbigt när man upplever att huvudpersonens bästa kompis är homosexuell "bara för att" till exempel, så att de blir en diversifieringspoäng snarare än en egen person med ett personligt djup. Och jag gillar kanske att Silas i Spionen på spökskolan har två mammor och det bara ÄR så, de är hans föräldrar som nämns ibland, men inte mer än så, för det är ju inget konstigt att ha två mammor. Men finns de där två mammorna egentligen där bara för att öka mångfalden lite?

OLIKA:s motivering kring Spionen på spökskolans styrkor

I fallet med Isporten tycker jag att det är intressant hur serien getts ut en gång tidigare av OLIKA förlag (och i första bokens fall, även författaren själv) men nu ges ut i en omarbetad version. Jag har inte läst originalversionen, så jag vet inte hur mycket som omarbetats, men en väldigt tydlig detalj är karaktärernas namn. Från Johanna, Mads och klassmorfar Ingvar har vi nu Jamila, Milo och klassmorfar Ismail.  

Jaha? kan jag tycka. Visst är det bra med mångfald i litteraturen där alla inte behöver vara vita och blonda och heta Kalle eller Lisa. Men att bara byta namn på karaktärerna utan att också ge dem tyngd i t.ex. kulturella skillnader i hemmiljön så att allt inte behöver kännas 100% svensson-svensson (ni vet den sortens familj som säger "nu ska vi äta thaimat!" när de gör wok utav en färdig FINDUS-grönsaksmix ungefär) känns mest billigt. Släpper man egentligen fram de här personerna och deras perspektiv i det offentliga rummet eller gör man sig bara en poäng av att "diversifiera" sin text?

Jag vill så klart inte ha en massa karaktärer som är överdrivet framställda, som bara äter aloo gobi och tvångsmässigt vinklar allting utifrån sin bakgrund som hindu/buddist eller whatever BARA FÖR ATT. Att be vita svenska cis-människor göra research för att skriva en karaktär trovärdigt och genuint snarare än att  faktiskt öka litterär mångfald genom att bjuda in författare med olika bakgrunder är ju också till viss del problematiskt, men det är ju en helt annan debatt.

Det jag skulle önska av Isporten-serien är att komma ifrån "bara för att"-känslan i diversifieringen, eller den där känslan av att "ja det här är ju normkreativt!" för saker som faktiskt är eller börjar bli vanliga inom b&u-litteraturen redan. 

Vi har massvis med exempel på ondskefullhet, mod och omsorg som finns hos både kvinnliga och manliga karaktärer i böcker. Faktiskt så mycket att det inte är något man aktivt lyfter fram särskilt ofta, det ska liksom vara så. Finnas en Voldemort och en Umbridge, en Katniss och en Percy Jackson. 

Att byta namn som Johanna, Mads och Ingvar mot Jamina, Milo och Ismail gör varken till eller från för mig. Varför har alla tre plötsligt bytt namn? Vad gör det för storyn? (Ingenting, tycker jag i det här fallet). I Spionen på spökskolan är Silas mammor latinas, och den delen av hans identitet tycker jag känns i texten. Den skyltas inte med, lyfts inte fram, värderas inte jämfört med eller över hans svenska identitet, men den finns där, i de små detaljerna. Det hade jag mycket hellre velat se i Isporten. Inget "bara för att". Fantasy i sig handlar mycket om att vara annorlunda, det är en del av vad som gör genren fantastisk (badum tshh!) men skyltar man med normkritik och normkreativitet vill jag gärna se ä n n u lite mer. Inte mer mångfald nödvändigtvis, utan ett mer genomtänkt och genuint genomförande. 

Blev en ganska lång fundering det här, men så är mångfald och diversifiering i b&u-litteraturen också ett stort och ibland knepigt ämne. Summan av kardemumman är väl att jag gillar OLIKA förlag men är lite tveksam till "normkreativitet!"s-skyltningen i 9-12 års-kategorin. Vad tycker ni? 

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa

Det är försent att vilja hoppa av - Stephanie Tromly

"Det här är Bullet Times ställe", sa Digby. "Jag hittade det."
  "Jag visste att du styrde in oss på ett av dina uppdrag. Vänta. Är det här crackkvarten som männen i kostym skulle ha hyrt för att ha nånstans att låsa in Sally? Det var konstigt." Jag såg mig omkring. "Jag får inte direkt några läskiga vibbar här..."
  "Hör hur du låter", sa Digby. "Inget skrämmer väl dig?"

Nio månader har gått sen Digby lämnade stan och Zoe har nu fått det där "normala" livet hon drömde om. Två bästisar och en snygg pojkvän från fotbollslaget, kan det bli bättre? Men så kommer Digby tillbaka för att fortsätta utreda sin syster Sallys försvinnande och hela hennes värld vänds upp och ner igen.


Omdöme: Är så svag för den här serien! Den är så otroligt underhållande (snudd på Hollywood-känsla på det bästa sättet) med massor av action och väldigt egna karaktärer. Zoe och Digby har så bra kemi och deras relation är riktigt rolig att läsa om, särskilt delarna när de går varandra på nerverna. Älskar sådana där hat-älsk-relationer där man vet att båda verkligen finns där för varandra.

Språket är inte helt hundra vilket jag tyvärr tror beror på översättningen och möjligen sättet boken är skriven på. Det är väldigt mycket oneliners och "coola" repliker, vilket brukar göra sig väldigt bra på engelska... och rätt dåligt på svenska. Vi har liksom inte språk för det där coola riktigt? Man anar effekten i texten att det som sagts var dramatiskt/effektfullt/fräckt men istället för att uppleva det så själv sitter man och gissar hur det var skrivet på originalspråk.

Men inte ens stundtals styltigt språk kan få mig att ogilla "planet Digby" och det hindrade mig definitivt inte från att plöja boken i två sittningar. Jag blev väl kanske trött på Zoes dryga pojkvän (eller underhållen, det var dubbelsidigt) men jag ÄLSKAR de motvilliga och konstiga vänskapsrelationerna och sättet Zoe och Digby bara kastar sig in i allehanda faror på. Liksom illegala hembrännare, skumma miljardärer och råa knarklangare? Why not!!

Vissa trådar från första boken har fått en tydligare form nu i tvåan och väcker en hel del frågor inför nästa del i serien. Problemen som tidigare var "fristående" och något separerade från Zoe och Digby själva blir med ens mycket mer angelägna och personliga. Slutet på boken känns ungefär som ett öppet sår vilket bådar gott inför nästa del i serien.

Betyg: Ja!!! 100x om för fartfylld och underhållande ung vuxen/ungdomsserie med karaktärer som vågar vara lite konstiga och utstickande på gott och ont.

Det är försent att vilja hoppa av 

Saker ingen ser - Anna Ahlund

Johannes ser bort mot Karin Boye-tavlan och gör en liten teckning av hennes ansikte med några drag i nederkanten av pappret.
  "Kanske", säger han.
  Sebastian böjer sig fram och ser på hans skiss.
  "Så vem ska du kyssa i år?" säger han.
  Johannes ler och suger på piercingen han har i underläppen.  Han trycker pennudden lite hårdare mot pappret för att få till svärtan i Boyes hår.
  "Det är ditt nyårslöfte, inte mitt." 

Ett år är en lång tid för gymnasieelever, då nästan allt kan hända. Gänget på Byllis (och Linn och hennes bror Aron i utkanten) får kämpa med individuella förändringar och motgångar, men också uppleva himla, himla mycket fint.

Omdöme: Efter att ha blivit dunderförälskad i Du, bara och Anna Ahlunds instagram förra året är det nog inte så konstigt att Saker ingen ser varit en av de böcker jag sett mest fram emot i år. Det är liksom hångel, ungdomar, bortblåst heteronormativitet och så mycket pirrande tonårskänslor, i Uppsala (!!!).

Jag älskar konceptet och uppbyggnaden som gör att man får följa karaktärerna ett helt år på ett sätt som känns naturligt. Det finns ju alltid långa block av tråkighet i ens liv när inget särskilt händer men i "vanliga" böcker får man oftast inte den känslan. Karaktärerna är nästan för coola för att gå på toaletten, typ. I Saker ingen ser vet man att det händer massor mellan avsnitten, men man kan också gissa att det är vanligt tråkigt skolarbete/vardag/liv som man kanske inte saknar för mycket. Dessutom gör det att man får känna in karaktärerna mer för att se vad de fokuserar på i början av året jämfört med slutet av året.

Karaktärerna är förstås också det bästa med boken. De är många, ett helt kompisgäng plus två till, vilket kanske kan bli knepigt om man har svårt att hålla isär personer. Men jag gillar att de är så pass olika att man kan välja favoriter att hålla lite extra på och så pass mänskliga att man alltid hittar något att gilla. Att nästan alla är engagerade i något kreativt är också underbart (jag älskar att läsa om karaktärer som målar och fotograferar och spelar musik och läser! osv osv!) samt att det finns en och annan som inte gör det.

Samtidigt är Saker ingen ser inte riktigt lika mycket av en favorit som Du, bara. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför men för mig berodde det nog på två saker. För det första är det mycket hångel och sex (vilket Anna Ahlund skriver SÅ BRA) som jag ibland inte tycker fyller någon funktion utan finns "bara för att". Det driver liksom varken storyn eller karaktärsutveckling/relationer. Och sedan hade jag svårt för klimax-delen i Johannes och Yodits historia, jag tycker att Johannes situation och tillstånd blev utnyttjat för dramatik på ett sätt som skavde lite för ett så pass allvarligt ämne. Men hanteringen efteråt var väldigt fin så det blev väl plus/minus noll.

Betyg: Älskar man att verkligen grotta ner sig i ett gäng och deras värld (i detta fall estetgymnasiet Byllis!) så storrekommenderar jag Saker ingen ser. Samma sak om man gillar att läsa om hångel, kärlek, identitet, queera personer i en bok med den där "bara nååååågra sidor till!"-känslan.

Saker ingen ser

Jorden vaknar - Madeleine Bäck

Men Krister ser ingen reaktion. Gunhild ligger där hon ligger. Alldeles slapp.
  "Fan också. Fan, fan, fan, fan, fan!" Beata sjunker ner på golvet intill Krister. Hennes ansikte är blankt av tårar. Rösten skakig och tunn. "Vad ska vi göra? Jag vet inte vad vi ska göra. Jag vet inte vad vi..." Hennes röst dör bort i snyftningar. 

Krister och Beata försöker återhämta sig från otäckheterna när vandrarna vaknar. Men båda bär på en naggande oro - är vandrarna verkligen borta för gott? I Hofors försöker Viktor göra upp med sin känsla av värdelöshet utan stenens krafter. Och han är beredd att göra vad som helst för att få dem tillbaka.


Omdöme: Det här är andra boken i skräcktrilogin om bruksmagi och vandrarväsen i Gästrikland. Och de är ju så galet snygga! Älskar omslagen, älskar de färgade sidkanterna som matchar omslaget, älskar landskapsbilderna precis innanför pärmarna... formgivningen är en dröm! Ångrar verkligen att jag bara har den första som pocket.

Förra boken slutade inte riktigt med en cliffhanger utan snarare lågmält. (SPOILERS, alltså.) Förutom en vag obehagskänsla i magen skulle man lika gärna kunnat tro att världen var räddad och faran över men så är inte fallet. Och nu när man är med på noterna direkt är hotet mer påtagligt och faktiskt otäckare.

Helhetsintrycket är ungefär som efter förra boken: jag gillar verkligen Bäcks Gästrikland, gillar trådarna som vävs mellan de olika personerna, hur intrigen uppenbarar sig bit för bit, och ja, jag börjar till och med gilla språket (trots att det är väldigt rått). Bäcks vandrare, och speciellt en fasansfull grej Beata hittar i ett badkar, är så otroligt äckliga och bra beskrivna. Ibland blir det lite mycket springa runt och förbereda för världens ände, men slutet var starkt, speciellt med tanke på ett överraskande dödsfall.

Betyg: Stämningsfull "äckelskräck" i svensk bruksmiljö där nutid möter historia och folktro. Relationerna börjar bli riktigt finmejslade och jag vågar knappt fundera på vad karaktärerna kan tänkas stå inför i nästa bok. Vilken riktning den än tar sig har jag en känsla av att det kommer bli riktigt rått, äckligt och tufft. Gillar!

Jorden vaknar

Book Haul: Augusti 2017

För några dagar sen satt jag och slökollade Instagram och såg att Anna Ahlund pysslade ihop paket med Saker ingen ser till bokbloggare och tänkte *hoppas, hoppas, hoppas!* att ett av de paketen hamnar hos mig. Och vad hittade jag i brevlådan i går om inte just ett guldglittrigt paket med en av årets mest efterlängtade böcker?!

Med i paketet var en klubba, en lapp med en Boye-quote och en tepåse! Från instragram vet jag att det har med olika karaktärer att göra och jag älskar verkligen sådana detaljer. 

Jag har läst sisådär hundra sidor änsålänge (även om recensionsdag inte är förrän 2 september även om släppdatum var igår, buhu) och det är både häftigt och konstigt att läsa något som utspelar sig i ens egen miljö? För allt är verkligen PRECIS som i verkligheten förutom att Ahlunds egna skola, Sibylla Allmänestetiska Läroverk, Byllis, finns sida vid sida med t.ex. min skola, Katte.

När jag läste Du, bara var bombsäker på att Frank gick på just Katte. Och nu finns föräldrar som är katedralister, spännande nyårskyssar med katedralister (förvånar mig inte ett dugg att en katteelev hittat på att hon ska kyssa främlingar varje nyår).


Och jag får en väldigt udda känsla av att jag lika gärna kunnat finnas i "kulisserna" för allt som händer? Uppsala-andan är fångad så väl att det känns som om det kanske går runt en del av mina klasskompisar där i bakgrunden.

För att undvika en 40 sidor lång utläggning om Anna Ahlund och Uppsala och ÅÅH VAD JAG TYCKER OM DE HÄR BÖCKERNA!! kan jag ju avsluta med att tipsa om hennes instagram: där får man se härliga sneakpeaks på skrivprocessen, fler muminkoppar än man trodde fanns (nästan i alla fall) och en massa pyssel. Bland annat.

Sist men inte minst, en väldigt rörig bild (jag tänker inte ALLS visuellt, så de flesta okej bilder i book hauls är ett mirakel) på mina två senaste köp: Låt den rätte komma in och den första Outlander-boken.

Ajvide Lindqvist har jag inte läst tidigare men hans böcker har getts ut i "nya" (jag är lite efter, haha) pocketutgåvor med så otroligt fina omslag, som dessutom är billiga, så jag slog till. Och jag gillade verkligen den här, så jag ska nog köpa hem någon av hans andra också inom kort. Någon rekommendation?

Outlander köpte jag pga gillade verkligen serien men jag har för dåligt tålamod för att sitta still och titta mig igenom hela (speciellt med en massa blodiga inälvs- och våldtäktsscener) så jag tänkte se om det blir bättre i bokform, för jag vill veta vart allt tar vägen!

Korta eller långa inlägg?

Jag har funderat en hel del över det här med läsvänliga inlägg på bloggar. Rent generellt kan jag ju känna att en kort och luftig text ofta är mer inbjudande att läsa på en skärm än långa och tradiga (den sorten som aldrig tycks ta slut). Då kanske man bara skummar igenom det mest intressanta.

Så jag brukar tänka "FÖRSÖK skriv kort i alla fall!", särskilt när jag skriver recensioner. Men samtidigt vill jag ju att alla mina tankar/åsikter ska komma fram, så det blir lite nyans och substans i recensionen mer än "jag gillar!". Det är en ganska svår balansgång. Oftast blir det långt ändå.

Hur känner ni? Vad föredrar ni att läsa/skriva?

Bjuder på en bild av Häggvikseken! Lite trolsk, va? 

Den har ett hålrum i stammen, stort nog för fem personer att stå i samtidigt.

Skyddade bra mot regn ;) 

Du känner mig så väl - David Levithan & Nina LaCour

Marks panik avtar och övergår i lättnad. Han suckar och drar med handen över ansiktet. När han tittar på mig igen är han beredd att lyssna.
  "Kan vi bli vänner?" frågar jag.
  Han lägger huvudet på sned.
  "Ursäkta?" 

Pridefestivalen drar in över San Fransisco den nästsista veckan av High School. Det blir en chans för Mark och Ryan att få vara sig själva utan att gömma sig, och en chans för Katie att äntligen träffa drömtjejen Violet. Men det är sällan saker och ting blir som man tänkt sig.

Mark och Katie kände inte varandra innan veckans början - men snart kan de knappt föreställa sig ett liv där de inte var vänner.


Omdöme: Jag kan bara börja med att säga att Levithans bok Nick & Norah's Infinite Playlist (med Rachel Cohn) är en av mina favoritböcker som hängt med ett tag. Så nu när han parat ihop sig med en annan författare jag verkligen tyckt om, och kört med samma koncept av alternerande kapitelberättare, var jag redo för att bli helt såld.

Men även om Du känner mig så väl är bra (för det är den, med vuxenblivande och vänskap och kärlek och allt!) så är det ingen fullträff. Ibland kommer Nick & Norah känslan in, den där bubbliga och typiskt tonåriga, och beskrivningarna av Pride-stämningen är fantastiska. Men samtidigt tyckte jag att själva berättandet var lite för konstruerat, det blev ingen berättelse man helt och fullt klev in i.

Hade det varit en film hade jag nog garvat över en del spänningsskapande moment, som hemlighetsmakeriet kring "den magiska festen". Mark och Katie gör en pakt att inte berätta för någon vad som hände så länge ingen frågar direkt. På så vis får inte läsaren heller veta vad som hänt, med undantag för beskrivningen av en Instagrambild som spridit sig. Men sen så återberättar de festen för varandra några dagar senare, som om de helt glömt bort vad som hänt, och det kändes lite billigt.

Likaså blev jag irriterad på Katies definierande karaktärsdrag: hennes tendens att fly från jobbiga situationer. Det blev liksom väldigt tydligt en plot-device som mest fanns till för att röra till allting och skapa möjlighet för karaktärsutveckling. På sätt och vis tycker jag det blir lite nedlåtande mot människor som faktiskt lider av ångest, för Katie beter sig själviskt och meddelar ingen om att hon inte klarar av situationen ens via sms, utan lämnar dem bara i sticket, gång på gång.

Men tillbaka till plussidan! Drivet är väldigt bra, och trots genomförandet så gillar jag verkligen hur Levithan och LaCour kan bygga upp stämningen inför den magiska festen och pride i allmänhet. Boken har många fina stunder och samtal och den handlar ju om en väldigt rörig tid i livet, vuxenblivande. Alla karaktärer, utom föräldrarna, hade dessutom någon form av hbtq+-tillhörighet!

Betyg: All in all en väldigt fin bok! Levithan och LaCour slätar inte över svårigheterna med att vara queer, men visar samtidigt hur stort och underbart livet och kärleken kan vara. Tröstande och exalterande på samma gång.

Du känner mig så väl

Klappsnapparna och skoltjuven - Per Simonsson & Stefan Roos

- Vad är det här för ställe? viskade jag.
- Berätta inte för Madame. Men du har traskat rätt in i en räknekvarn.
- En räknekvarn? Vad är det?
- En skola. Det där är en skola, Charlie. 

Charlie vill börja i skolan med alla de andra barnen. Men det vill inte Madame Bovén eller Kurre. Klappsnapparna hör inte hemma i skolan, utan lär sig att tjuva på egen hand. Så vad gör Charlie? Jo, börjar skolan förstås! I smyg.

Omdöme: Ja, nu blir det en liten helomvändning mitt i sommaren med en vinterbok istället för strandbok. Jag längtar inte direkt tillbaka till vintern, men boken var mysig att läsa ändå!

Klappsnapparna och skoltjuven är fjärde boken i en serie inspirerad av julkalendern (och filmen) Tjuvarnas jul. Den passar med andra ord perfekt för alla de som gillade tv-versionen av Charlie och Klappsnapparnas äventyr. Den fångar dessutom den där tidskänslan perfekt med de fina illustrationerna och det lyxiga formatet (boken luktar svagt av krita, vilket jag älskar).

Med just den här boken har jag en känsla av att serien tar en ny vändning, där Charlie får möta andra perspektiv än just tjuvarnas. Är det verkligen rätt att stjäla, så länge de man stjäl från är rikare än man själv? Det blir intressant att se vad skolan kommer innebära för Charlie i fortsättningen, men jag vågar nog lita på att hon kommer fortsätta med sina roliga upptåg oavsett!

Betyg: En lättläst kapitelbok (typ LasseMajas svårighetsgrad med mycket luft) med superfina och roliga illustrationer av Lars Rudebjer. Charlie är en otroligt charmig huvudperson och hela konceptet med klappsnappare och svarthjälmar är så spännande i sig självt. Rekommenderas både som högläsningsbok och (kanske framförallt) en första "läsa själv"-bok!

Klappsnapparna och skoltjuven

Vattnet drar - Madeleine Bäck

"Stenen." Viktor bryr sig inte om att han avbryter. "Visst. Jag tar ner madonnan. Men först stenen."
  Calle ler, men inte med ögonen.
  "Annars vadå?" säger han. "Dödar du oss alla, eller?"
  "Jag kan inte svara på det."

Allt börjar med stenen Viktor hittar under inbrottet i Ovansjö kyrka. Den som är varm och len i hans hand, som viskar saker till honom om kraft och styrka. Saker och ting vaknar till liv i Gästrikland, och ställer till det för dem som bor där. Viktor och hans gäng. Beata och hennes bästa kompis Celia. Krister och Tjäder på deras respektive jobb. Naturen är onaturligt skakad ur balans.


Omdöme: Det här är nog mitt allra första möte med skräck i bokform tror jag. Spontant trodde jag inte att det skulle vara min genre, men Vattnet drar tycker jag faktiskt verkligen om. "It grows on you" (eller i alla fall mig), sakta men säkert.

Början var helt ärligt ganska seg, eftersom det är tre/fyra perspektiv som introduceras i rask följd. Man får ingen riktig kontext kring hur de hänger ihop, vilket gjorde boken i helhet svår att greppa. MEN med det sagt tycker jag också att de många perspektiven och bristen på information var något av det bästa med boken. Det var väldigt svårt att veta vart berättelsen skulle ta vägen eller vilken roll de olika personerna hade.

Gillar man att tänka och pussla mycket när man läser tycker jag Vattnet drar är perfekt, så den är nog inget för de som gillar att bara dras med och få allt förklarat i realtid. Men jag älskar verkligen känslan när allt faller på plats och man verkligen ser hur alla trådarna tillsammans bildar en väv genom berättelsen.

Mitt enda frågetecken är nog kring huruvida det egentligen borde vara en ung vuxen-bok. Många av perspektiven är nämligen vuxna, och de yngsta karaktärerna är ca 22 år gamla. Vad jag läst i vissa recensioner är att yngre personer haft lite svårt att identifiera sig med dem, och jag tycker också att boken känns lite "vuxen". På skräcksidan är det mer groteskt (med många fantastiskt äckliga och unika detaljer!) än direkt läskigt, vilket jag uppskattar, och väldigt bundet till Sverige och svensk natur, kultur och historia.

Betyg: Är man skräckfan (eller sån som gillar mörkare fantasy) och gillar böcker som kräver en del tankekraft av läsaren så rekommenderar jag definitivt Vattnet drar! Tonen är väldigt rå, vilket kan ta ett tag att vänja sig vid, men passar Bäcks Gästrikland som handen i handsken.

Spionen på spökskolan - Jesper Lundqvist

- Kära vän. Jag försäkrar dig om att inget är fel med Silas, sa hon lugnt. Tvärtom. Hans tillstånd är fullkomligt normalt, under omständigheterna.
  - Omständigheterna? Lamita hade darr på rösten igen. Vad då för omständigheter?
  Vingela brast ut i ett stort leende.
  - Omständigheterna i att vara ett spöke så klart!

När Silas vaktmästare Vingela upptäcker att han kan bli osynlig blir han flyttad från Algbackaskolan tills dess nattliga version - i spöktimmen fylls skolan utav spöken, gastar och vampyrer. Men hör Silas hemma där?


Omdöme: Tokgillade! En sådan där mysrysig kapitelbok för de lite modigare (den var faktiskt mycket läskigare än jag hade förväntat mig). Lundqvist vågar verkligen ladda på oddsen och försätta sin stackars rädda huvudkaraktär i jobbiga situationer. Det känns verkligen som att han tar läsarna på allvar på det sättet.

Silas situation i skolan, där han känner sig ensam och förbisedd, är nog tyvärr delad av många. Likaså är känslan av att vara väldigt rädd innerst inne något jag tror att många barn upplever vid något tillfälle. Speciellt när man blir lämnad att själv ta ansvar för något väldigt stort som man inte vet om man klarar, utan att få hjälp. När vuxna sviker, liksom.

För Silas blir det lite som att alla lämnar honom att själv deal:a med en situation som skrämmer honom. Han hamnar dessutom emellan två läger, och släpps inte helt in i något utav dem, om han inte låtsas vara någon (och något) han inte är. Det bygger på både rädsla och ilska inom honom, som svämmar över när konflikten på skolan blir för mycket. Han är ju bara en vanlig, go kille, inte någon dubbelspion i konflikt med gastar och demoner. Eller?

Betyg: En bok jag definitivt kan rekommendera till lite modigare läsare (speciellt om man gillar att bli småskrämd!). Men jag kan också tänka mig att det kan bli en spännande högläsningsbok som öppnar upp för fina diskussioner.

Spionen på spökskolan

Book Haul: Sommar 2017

Jag har faktiskt (äntligen!) kommit igång med läsningen igen nu i sommar, och jag hoppas verkligen att det håller i sig. Förutom det har jag inte mycket annat än övningskörning och jobbsök på gång, så allt är ganska lugnt. Har ni en bra sommar?

Eftersom jag tekniskt sett är arbetslös och inte får studiestöd längre har jag planerat att dra ner lite på bokköpande (vi får väl se hur det går, haha). Men hittills i sommar har jag både köpt, fyndat på second hand och fått hem en del böcker.

Först ut är mina studentböcker, som jag fått av olika anledningar i samband med studenten. How to be Parisian (wherever you are) fick jag utav min brorsas flickvän, som faktiskt är från Paris. Den är fylld av tongue-in-the-cheek sorters life advice, och superfin att bläddra i! De blå silkesstrumporna av Elin Wägner är en Novellix-novell som jag fick utav en jobbarkompis till mamma.

Sedan fick jag Jonathan Safran Foers Extremely Loud & Incredibly Close utav mitt gymnasieprogram. I varje avgångsklass delar de ut böcker till tio personer som personifierar något av karaktärsdragen från IB:s "learner profile" lite extra. Jag var klassens reflective så, då fick jag just den här boken, som jag antar ska passa lite extra.

Den sista böcken, Bodil Malmstens Det är fortfarande ingen ordning på mina papper, fick jag av min fantastiska lärare från Svenska litteratur-kursen. Hon ger alla sina Swe Lit-elever varsin bok med en hälsning i när de tar studenten, vilket jag tycker är så otroligt fint! 

 

På rec-ex sidan har jag bland annat fått hem de här tre ovanför. Kärlek på en gul cykel är Fredrik Frängsmyrs nya bok som inte alls verkar vara i samma genre (thriller) som hans förra, vilket är spännande! Mamma blev för övrigt så kär i omslaget när boken trillade ner i bokhyllan att hon "lånade" den av mig till semestern. Så den var populär!

De förlorade av Henrik Fexeus och Papperssjälar av Emma Johansson vet jag inte jättemycket om. Fexeus är dock mentalist, vilket gör mig väldigt nyfiken på hur hans dystopi kommer att vara att läsa. 

Papperssjälar är från Opals nya syster/dotter-förlag, VOX, som bara kommer ge ut unga vuxen-böcker. Fortsätter de i samma stuk som denna kommer det dessutom gälla URSNYGGA böcker. Jag älskar det lite "boxiga" formatet!

De ofria av Janne Lundström och Det här kalla landet av Pernilla Gesén vet jag verkligen INGENTING om. De var med i goodie bag:en från bokträffen i Stockholm med bl.a. Opal, Natur&Kultur och Berghs.

Jag har mest kikat på dem så här långt, men De ofria är verkligen än otroligt fint formgiven bok, innanför dustjacken såväl som utanpå. Lite älsk på det? Den är dock väldigt tjock så vi får se när jag vågar mig på den. 

Whoops för oskarp och suddig bild! Men det är tre mellanåldersböcker det gäller. De två till höger, Spionen på spökskolan av Jesper Lundqvist och Isporten: Mörkt vatten av Jonna Berggren, är lite svårare med mer text, medan Klappsnapparna och skoltjuven är lite enklare med många (superfina!) bilder.

Båda böckerna från OLIKA förlag hade tyvärr lite tråkiga omslag kan jag tycka, även om de får en bonus för att kanterna på sidorna är färgade (svart och grönt). Men för den åldern kan det väl få vara lite mer action på omslaget? Om inte på framsidan, åtminstone något mer på baksidan! Så det inte blir så svart. (Kan ju avslöja att jag tokgillade innehållet i alla fall, så döm inte hunden efter håret!)

Sist men inte minst har vi böcker jag införskaffat själv. The Handmaid's Tale av Margaret Atwood köpte jag efter att ha sett en Actors on Actors-intervju mellan Elizabeth Moss (som spelar huvudpersonen i serien) och Riz Ahmed. Uprooted har jag redan recenserat, här. Helt klart en ny favorit!

Vita Tigern köpte jag på SweCon efter ett utav Christin Ljungqvists panelsamtal, och den står som nästa på min TBR-lista. Också sådär härligt boxig, och liksom smart formgiven? Älskar framförallt ryggen på den. 

Och några bokfyndade böcker, från en regnig dag. Maria Langs Kung Liljekonvalj av dungen hittade jag på ett loppis när vi stannade för att fika på en roadtrip. Hennes böcker har så fina kartor i början, så jag hade svårt att låta bli!

Sedan köpte jag Erik Axel Karlfeldts Samlade dikter och Lars Gustafssons Berättelser om lyckliga människor och Fåglarna via Bokbörsen (så smidig och bra hemsida ju!). 

Karlfeldt var inför en uppsats jag skulle skriva, vilket blev en intressant bekantskap. För oss på 2000-talet är det ju lätt att haka upp sig på en del lite problematiska delar av Karlfeldt, som också finns i vissa dikter, eller bli avskräckta av alla bibelallusioner. Men samtidigt är han ju en älskad nationalskald av en anledning: han har verkligen skrivit så otroligt mycket fint.

Lars Gustafsson är ju författaren till vars minne jag fick ett stipendium, så jag försöker att samla på mig en del av hans verk så sakteliga. Han var otroligt produktiv som författare och poet så det finns väldigt mycket att välja på! Och speciellt Fåglarna är jag väldigt glad över, den är så otroligt fin. 

When Dimple Met Rishi - Sandhya Menon

She looked too sincere to be messing with him. He felt the beginnings of doubt begin to creep in. "You are Dimple Shah, right? From Fresno? The daughter of Vijay and Leena Shah?"
  Her eyes widened and she stepped back. "You know an awful lot about me."
  Oh great. Now he was freaking her out again. He should just say it. "That's because we... we're supposed to be getting married."

Dimple och Rishi åker på ett sommarläger för unga datorprogrammerare. Hon är där för att uppfylla sin dröm om karriärlivet - han är där för att träffa sin blivande fru. Problemet är att deras önskningarna (och personligheter) krockar totalt. Rishi är traditionalist. Dimple raka motsatsen.

Omdöme: Den här boken finns alltså som e-bok för 10 kr på Bokus, så fynda på! Det är en sån där gullig kärleksroman som passar perfekt för sträckläsning på stranden eller i hängmattan. Större delen av tiden jag läste hade jag ett leende lika stort som tjejen på omslaget och jag skrattade definitivt högt ett par gånger.

Vartannat kapitel är skrivet ur Dimples perspektiv och vartannat ur Rishis. De ger båda varsin inblick i en indisk-amerikansk vardag, vilket jag verkligen gillade. Dimple håller nämligen hårt på den amerikanska delen av sin nationalitet medan Rishi väljer att framhäva sin indiska. Det skapar en frontalkrock mellan dem när de först träffas (Dimple har ju PRECIS lyckats övertala sin mamma att se henne som något annat än en framtida brud, medan Rishi är SÅ förväntansfull över att få påbörja de första stegen mot ett traditionellt, arrangerat äktenskap) men det öppnar också upp för ömsesidig karaktärsutveckling.

På det stora hela tycker jag att When Dimple Met Rishi är urgullig. Den har lite Bollywood-film-känsla men är samtidigt väldigt amerikansk och jag tror att den skulle kunna göra sig väldigt bra som tonårsfilm. Förutom romansen gillade jag verkligen Dimples relation med sina föräldrar (speciellt mamman), den var fint skildrad och sådär jobbig som föräldrarelationer ofta är.

Det enda minuset är väl att jag ibland tyckte att författarens feministiska/pk-punkter blev väldigt påklistrade istället för naturliga, och speciellt i Dimples fall ofta ganska skenheliga. Är man en sådan som ofta stör sig på karaktärer och tycker de är irriterande finns också en liiiiten risk att Dimple blir en jobbig bekantskap, men mig störde det som tur var inte förrän möjligen efteråt.

Betyg: En rolig, fartfylld och lite pirrigt kärleksfylld tonårsbok (för alla åldrar!) som är perfekt för sommarläsning. Är man ett fan av Bollywood-filmer så är den, i alla fall om man ska tro Goodreads, ett måste! Men den funkar förstås lika bra för alla som bara gillar en härlig ungdomsbok om kärlek med många tillfällen för skratt.

When Dimple Met Rishi

Uprooted - Naomi Novik

Our Dragon doesn't eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon.

Agnieszka bor i byn Dvernik, i dalen närmast den mystiska och blodtörstiga Skogen. Allt som skyddar folket i dalen från Skogens ondska är trollkarlen the Dragon. Vart tionde år väljer han ut en flicka från dalen till sitt vita torn, vilket förändrar dem för alltid. Agnieszka och hennes familj har alltid vetat att vackra Kasia, den bästa vännen, kommer bli tagen. Men när dagen väl kommer är det inte Kasia som Draken väljer.


Omdöme: Åh vad jag älskar den här boken! Den var fantastisk från början till slut, och jag hoppas verkligen att den tar sig till Sverige, så att fler kan läsa den. Jag älskade språket, karaktärerna, premissen, världen, och så vidare, och så vidare (ni fattar!). Ellen DeGeneres står dessutom som producent om den blir film, så hur mycket bättre kan det bli?!

Novik har ett språk som verkligen låter sig själv ta tid och följer sin egen rytm. Det gjorde att texten ibland fick nyanser som jag fick läsa två gånger för att få ordning på, men det gjorde också att man som läsare blir helt invävd i berättelsen. Uprooted gjorde för mig det som fantasy ultimat ska göra, den där upplevelsen av att man helt enkelt kliver in i världen tillsammans med karaktärerna.

Polsk folktro väger tungt i boken, vilket jag älskar. Det ger allting mer djup och man märker verkligen hur det är skrivet med kärlek, som ett led i en lång berättartradition. På sätt och vis för Novik vidare sin mammas berättelser till sin dotter, som hon skriver i efterordet. Jag kan knappt något alls om polsk eller slavisk kultur, men känner igen en del av stämningen från de svenska folksagorna och kan inte låta bli att dras med.

Sen älskar jag förstås också Agnieszka och the Dragon (i all hans snobbighet), och jag gillar verkligen systerskapet mellan Agnieszka och Kasia. Men häftigast var nog själva idén med the Woods, och hur skickligt och dynamiskt Novik bygger upp den. Samt de två olika sorternas magi, och sättet de interagerar på, det tyckte jag verkligen var fint.

Betyg: Storrekommenderas! Är du lite avig när det kommer till "poetiskt" språk kanske du får känna dig fram lite försiktigt, men jag blev verkligen kär. Uprooted är som en bubbla man helt enkelt inte vill kliva ut ur. Jag sträckläste i sängen över två dagar och ville inte släppa taget (istället satt jag och läste om partier flera gånger innan jag kände mig redo).

Uprooted

Tips: "When Dimple Met Rishi" för 10 kr!

Jag slösurfade lite imorse och kollade igenom olika booktube-videor med hauls och rekommendationer. En bok som dök upp i två olika sammanhang var Sandhya Menons "rom-com" young adult-bok When Dimple Met Rishi.

En snabb googling senare upptäckte jag att den finns som e-bok för bara 10 kr på Bokus, här!

Jag har inte läst den än, men den ska handla om två indisk-amerikanska ungdomar som är varandras totala motsats. Dimple har ingen lust att leta efter den perfekta indiske maken, som hennes mamma vill, utan drömmer om att flytta bort från familjen och börja satsa mot ett karriärliv. Rishi å andra sidan är en romantiker som funnit sin plats i familjetraditionerna - när han får höra att hans föräldrar planerar ett arrangerat giftermål mellan honom och en tjej som han kommer träffa under ett sommarläger blir han glad. Problemet är bara att ingen berättat för Dimple om planerna, så lägervistelsen blir inte alls som han tänkt. 

Det låter väl ganska spännande?! Jag vet helt ärligt väldigt lite om indisk kultur, så jag är helt klart nyfiken. Tycker det låter lite som en rom-com-film, som alla baksidestexter tjatar om. Passa på!

I övrigt har det varit lite tyst här eftersom: JAG TAGIT STUDENTEN! Och åkt på en två veckor lång semester till Japan. Nu är jag hemma, och arbetslös (om någon har ett ledigt jobb i Uppsala/Stockholmstrakten - hook me up! haha), så jag tänker försöka satsa på bloggen igen! Om några dagar kommer en recension på Uprooted av Naomi Novik, som var sååååå bra. 

Noveller! Är det något ni läser?

Noveller är ju en sådan där litterär form som man ofta hör "nu!! NU kommer det hända!!" om, när förlag och författare och kritiker och så vidare tror att genren ska få en uppsving. När Alice Munro vann Nobelpriset till exempel. Eller "nu" när 2010-talsmänniskorna tros inse att de har alldeles för lite tid över för romaner och istället borde gå över till de betydligt snabbare novellerna.

Men det verkar aldrig riktigt vilja sig. Samma sak på förlagssidan, åtminstone utifrån det man kan läsa i senaste numret av tidningen Skriva:  bara om det är en sensationell debutant, eller en stor författare, eller, åtminstone bara ibland.

Samtidigt finns det ju många antologier med kända författare, t.ex Gilla Böckers Het som kom för några år sedan, eller några av de översatta med bl.a. John Green. Och andra undantag (jag passar på att plugga lite här, för min kompis har skrivit en av novellerna i Bonnier Carlsens och Berättarministeriets nya antologi Stormiga känslor, skriven av tonåringar, läs den!).

Men hur känner ni? Läser ni noveller?
Jag kan tycka spontant att "de är så korta och snabba att läsa" ibland snarare är en nackdel i ett samhälle där allt ska gå så fort. Då måste man ju hela tiden PÅ NYTT sätta sig in i en berättelse och dess personer när man börjar en novell, jämfört med att plocka upp en roman med strax välbekanta karaktärer en snabbis här och där. För inledningen är oftast den jobbigaste delen att ta sig igenom.

Dessutom upplever jag det lite som att noveller kräver att man måste tänka mer, utifrån sättet de är skrivna. En novell väcker nästan alltid fler frågor än den besvarar då mycket hänger oskrivet, mellan raderna, och mycket fortsätter att hänga mystiskt öppet mot slutet. Underbart, men också lite krävande, jämfört med en roman där man hela tiden blir "matad" med berättelsen och förloppet.

Men det bästa med noveller enligt mig är nog hur de visar upp ett "akrobatiskt skrivande" med skrivsätt, bildspråk och tankevärldar som jag aldrig kunnat föreställa mig i förväg. De utmanar, och är ofta språkligt väldigt säregna och fantastiska. Med tydlig mersmak och genuint uppmuntrad eftertänksamhet.

Denna, samt bilden ovan, är lånade från Novellix hemsida.

I alla fall!
Anledningen till att jag går och tänker på noveller är att novellförlaget Novellix utlyst en stor novelltävling. Ni känner väl igen Novellix, med noveller utgivna en och en som små söta böcker med ursnygga omslag? Sista tävlingsdatum är 30:e juni och man kan vinna en utgiven novell, en bok på 40 st Novellix-noveller, eller en prenumeration.

Men för att kunna skriva en bra novell (eller åtminstone försöka) tjänar man ju på att läsa MASSVIS av noveller, för att lära känna formen bättre. Så jag har djupdykt (bildligt talat, den är faktiskt ganska liten ;)) i Uppsala Stadsbiblioteks Novellix-låda och gjort flera fina bekantskaper.

Och fått ganska stor lust att skriva något surrealistiskt... men det är väl något helt annat!
Mina favoriter hittills, som jag kan tipsa om, är nog Riikka Pulkkinens Ett köns bekännelser och Johanna Thydells Han tänkte på dem som färger. Ett icke-Novellix-tips är Tove Janssons noveller, som bland annat ges ut i en superfin samlingsutgåva av Modernista i år!

Har ni några bra tips åt mig? Någon novell som verkligen fastnat? Berätta gärna!

Swecon (Kontur) 2017!

Sisådär två dagar innan själva Swecon skulle börja upptäckte jag (via en kompis) att årets upplaga, Kontur, hölls i Uppsala. Med studentskivor och mera i samma veva hann jag inte gå mer än en dag, men vi prickade in lördagen med ett riktigt späckat schema och jag är verkligen supernöjd!

Programpunkten jag var mest taggad inför var förstås "Att skriva fantastik för barn och unga", som dessutom var öppen för allmänheten och inte bara con-deltagare. Medverkande var Anders Björkelid (Ondvinter), Christin Ljungqvist (Kaninhjärta och Vita Tigern), Mats Strandberg (Cirkeln), Sofia Falkenhem (illustratör, Monstret i natten tillsammans med Mats) och Henrik Fexeus (De förlorade, jag har inte läst något om honom men han är tydligen mentalist också vilket låter spännande).

Det var allt som allt en bra och rolig panel (även om jag önskat mer prat om skriv ;)) och författarna var så klart himla proffsiga. Allra roligast var nog att få lyssna på Christin Ljungqvist som ganska nyssens kom ut med sin Vita Tigern och vars blogg jag följt ett bra tag. 

Jag passade på att norpa åt mig (läs: köpa) ett ex av Vita Tigern och få det signerat nu när hon ändå var där. Himla fin bok är det trots allt!

Ibland dubblade alla intressanta programpunkter, och ibland var det lite lugnare så att man kunde gå och äta lunch/middag eller strosa runt i säljarrummen och titta på böcker mm utan ångest över att man missar något roligt. 

Programpunkterna vi gick på var:

• "Vi" och "de": Konstruktionen av de Andra i Science Fiction (även om jag så här i efterhand kanske hellre prickat in "Russian Folklore and Fantasy" för att lyssna på Katherine Arden en gång till!)
• Att skriva fantastik för barn och unga
• Så gör vi för att få något skrivet!
• Folklore, Fantasy and Retellings
• Environmentalism and Speculative Fiction
• Novellen och karaktärerna
• Guests of Honor panel: On Worldbuilding

Överlag kan jag känna att ett ganska stort problem var låg kvalité på moderatorerna. Ofta kändes det som att de blev valda mer för sitt kunnande inom SF/Fantasy och desto mindre för deras talanger i att hålla diskussioner. 

Ett exempel var nog panelen "Environmentalism and Speculative Fiction". I beskrivningen handlade det om diskussion om environmentalism i sf/fantasy litteratur samtidigt som panelen "also discusses examples of eco-SF". Men helt ärligt blev det 35 min av rent boktipsande från panelens sida där alla frågor moderatorn ställde, i princip, handlade om "ja men den häääär grenen inom eco-SF då, har ni nåt exempel på deeeet?" eller att han själv försökte komma på namnet på egna exempel...

Sen ställde jag och en kompis varsin fråga i en annan riktning, för varken vi eller Christin Ljungqvist (som också var med och som var fantastisk!) verkade tycka det var särskilt givande. Varför slösa tid på det när man har tre författare att fråga saker om skrivande och idéer? Vad har man Google till liksom?!

Den bästa moderatorn jag fick chansen att lyssna på var Nahal Ghanbari (som var påläst, rolig, och i stort sett alltid styrde samtalet smidigt och bra).

"Så gör vi för att få något skrivet"-panelen

Bästa programpunkten var nog "Folklore, Fantasy and Retellings" med Siri Pettersen (Odinsbarn) och Katherine Arden (The Bear and the Nightingale, har inte läst men vill verkligen!!). Siri är OTROLIGT underhållande, speciellt tydligen i sällskap av amerikaner, haha. Jag lyssnade på henne i Guest of Honor-panelen också, men där spårade det nästan ur lite, vilket i och för sig var välkommet med tanke på att det började bli sent!

Diskussionen med Katherine Arden balanserade däremot jättefint mellan informativ och underhållande, så man fick massor av bra tips och intressanta tankar, kombinerat med magont ifrån skratt tack vare deras fantastiska kemi och villighet att bjuda på sig själva.

Siri Pettersen och Katherine Arden 

Swecon är då en primärt litterär konvention med fokus på science fiction och fantasy. Det är ju inte alls mina genrer direkt (med undantag för barn och ungdoms samt ung vuxen-litteraturen dårå), men helt ärligt var det jätteroligt ändå! Så om det visar sig att nästa Swecon arrangeras nära er, ta chansen och gå! Ett perfekt tillfälle att träffa författare (jag såg bl.a. Alex Haridi även om han inte deltog, och såg på instagram att Anna Ahlund var i krokarna, även om jag inte vet om hon var på själva Swecon).

Jag har aldrig varit på Bokmässan, så jag vet inte hur de jämställer sig publikmässigt, men jag kan tänka mig att Swecon har en mycket mer familjär och avslappnad känsla med lite mindre folk. Mer tillfälle att ställa frågor och kanske smyga fram och prata med folk alltså!

Sen den där "öppna famnen" som fantastik-fansen sägs ha, "där alla är välkomna" osv osv, vet jag inte riktigt om jag kände av till 100%. Jag kände väl kanske lite mer (i alla fall i vissa publikgrupper) att "alla som kan en massa om SF, framförallt klassiker är välkomna med öppna armar!". Men de är i alla fall trevliga, så kör på!