The Curious Incident of the Dog in the Night-Time - Mark Haddon

*pust* Vilken lång titel!
Nu råkar det vara så att vi arbetade med den här boken på engelskan och skrev recensioner på den m.m och eftersom jag är lat tänker jag mer eller mindre kopiera hela den recensionen (eller åtminstone plocka ut delar av den) och köra på ett lite annorlunda bloggformat än vad jag brukar.

Föreställ dig att du kliver in på din grannes tomt och upptäcker att dennes hund är död. Det var en fin hund, du tyckte jättemycket om honom, och nu ligger han där spetsad av en högaffel. Vad skulle du göra? Antagligen skrika. Definitivt inte krama honom. Christopher Boone å andra sidan, skulle göra det. Har redan gjort det, till och med.

Christopher är den femtonåriga protagonisten i Mark Haddons succé roman The Curious Incident of the Dog in the Night-Time. Han har Aspergers syndrom, och hans sätt att tänka skiljer sig därför lite från de flesta andras. Siffror, ordning och logik är viktiga för honom medan saker som oväsen, människor och känslor är väldigt jobbiga. Han tycker inte om kramar, har svårt för att avgöra folks känslor, och vill helst stanna på sitt rum för sig själv. 

När han hittar hunden Wellington död bestämmer han sig för att inleda en spaning efter mördaren. Sedan skriver han en bok om det hela, på uppmaning från sin lärare i skolan. Det här är förstås just den boken.

Jag kan inte låta bli att älska hur skickligt skriven den här boken är. Hur mycket planering måste det inte ha legat bakom? Klassiskt tips bland aspirerande författare är "show, don't tell" och hela den här romanen är ett exempel på det. Som läsare får jag förstås veta svart på vitt att Christopher har Aspergers och att det gör att han tycker si och så, men det är allt jobb mellan raderna, all struktur och hur hela texten är skriven som verkligen berättar det. Kapitlen är t. ex. döpta efter primtal, meningarna är systematiska och börjar ofta med "and" och inga andra connectives, och vartannat kapitel handlar om historian och vartannat om något beskrivande, t. ex. ett minne eller en förklaring. Min favorit är dock dialogerna:

And she said, 'You'd probably like a dog, wouldn't you?'

And I said, 'I have a rat.'

And she said, 'A rat?'

And I said, 'He's called Toby.'

And She said, 'Oh.'

Det är så briljant, för man förstår verkligen hur blind Christopher är för saker som tonfall, ansiktsuttryck och känslor, utan att Haddon behöver skriva ut det i var och varannan dialog. Det och alla listor och matematiska problem gjorde boken helt underbar.

Ett annat plus för boken är den skickliga plot-twisten. Den byggde för både spänning, viss överraskning, och framförallt karaktärsutveckling. Ändå läste man (jag) inte boken för handlingen utan för den intressanta skildringen av ett liv med Asperger. Jag tyckte att den suddade ut många frågetecken.

Betyg: Tycker du om böcker som får dig att tänka mycket så rekommenderar jag den här. Väldigt väldigt intressant, på sätt och vis gripande, och helt klart unik. 

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time