Handling: Elias är en helt vanlig kille (kanske lite för tyst och bara en aning tråkig) som kämpar sig igenom nian, precis som alla andra. På utsidan i alla fall. På insidan är Elias mest trött och ensam och ointresserad av allt och alla. Han och farsan bor i en lägenhet. I samma hus bor också en liten flicka som heter Anna och en gammal tant som heter Signe. Kan de hjälpa honom sluta tänka på breven som gömmer sig i hans garderob?
Omdöme: Här har vi en skolbok igen. Tyvärr känns det lite som om det faktum att man läst en bok i skolan drar ner på kvalitén. Eller så beror det bara på att jag annars inte skulle valt att läsa själv, även om den vunnit ett augustpris, är en fin historia, och är svensk.
Dansar Elias? Nej! är en sån där bok högstadielärare ofta väljer att ge sina elever i uppgift att läsa. Ungefär som Sandor /slash/ Ida och Tusen Gånger Starkare. Vad har de tre gemensamt? Jovisst, de har alla nominerats till Augustpriset. Något annat? Just det! Drivor med deprimerade/asociala/mobbade/pessimistiska ungdomar som hatar sitt liv (och som med största trolighet mår bättre i slutet av boken).
Jamen, det är väl ett fint tema? Borde inte alla ungdomar läsa om och ta lärdom av det för att kunna se klarare på sin omgivning? (Jag antar i alla fall att det är mina lärares motiveringar till varför jag ska kämpa mig igenom två av tre ovannämnda romaner.) Eller råkar det vara så att de tror att det är precis så där alla tonåringar är? Pessimistiska, sura, utstötta, ensamma, mobbade och misstroende? Jag vet inte, men jag hoppas att andra högstadielärare kan komma fram till lite roligare alternativ. Någon av David Levithan t. ex, de böckerna har jättebra teman i sig! Eller om det ska vara en svensk bok, varför inte något av Jenny Jägerfeld? Gör det lite gladare, snälla!
Nu till själva romanen; när jag började läsa Dansar Elias? Nej! var jag av ovannämnda skäl inte särskilt pigg på den. Att min lärare vräkte på mig läsförståelsefrågor om Katarina Kieris bildspråk hjälpte inte direkt. Men det är ändå en ganska bra bok. Kanske inte min favorit, men fortfarande bra.
Jag gillar Elias personutveckling och själva budskapet med att man kan hjälpa varandra att må bättre, eller som bokens baksidetext beskriver det: "bygga varandras liv." Konceptet med att de små sakerna Julia och Anna med flera gör bidrar till förbättring gillar jag. Det känns verkligt och efter ett tag ganska mysigt.
Boken har lite kärlek (men inte på ett flickaktigt och "swoonigt" sätt), familjerelationer, en dos deprimerande tonårsliv och ett lyckligt slut. Den passar nog många men rekommenderas framförallt till (och av) svensklärare - kanske inte alltid deras elever.
Betyg: En historia som känns som om den är tagen direkt från verkligheten, väldigt ärlig. Elias smyger sakta men säkert på en tills man upptäcker att man faktiskt bryr sig om vad som händer med honom. Positiv vändning på en bok jag inte trodde jag skulle gilla från början.
Dansar Elias? Nej!
No comments:
Post a Comment