Cinder - Marissa Meyer

Trots att titeln kan vara lite förvirrande kan jag avslöja att jag läste den här boken på svenska. Den har bara fått behålla orignaltiteln, som är huvudpersonens namn. Något annat som är ganska viktigt: DÖM INTE DEN HÄR BOKEN FÖR OMSLAGET. Om jag inte hört talas om den här boken förut hade jag nog passerat den på biblioteket. Visst, framsidan är helt okej och baksidan funkar men... inte någon favorit från min sida direkt. Innehållet är i alla fall riktigt bra.

Plot: I en alternativ framtid där hela världsdelar har blivit till egna länder och det finns robotar, s.k. androider överallt. De är en daglig del av samhället. Det finns också riktigt människor som när de blivit skadade (kanske blivit av med en hand eller så) fått kroppsdelar utbytta med robotdelar. Dessa kallas för cyborgs. Linh Cinder är en sådan och hon är också Nya Beijings skickligaste mekaniker.

     En dag kommer prins Kai, som alla tjejer avgudar, till hennes stånd och vill ha hjälp med en trasig android.  Unngefär samtidigt börjar Östra Samväldet, där de bor, skakas i kaos. Inte nog med att pesten dödar tusentals och kejsaren lider av det. Jorden hotas också av Lunarernas drottning Levana från månen.

Opinions: Jag minns att de första två sidorna var väldigt överväldigande med saker man inte riktigt förstod och som man försökte pussla ihop (och då visste jag redan innan att hon var delvis robot). Men sen på ungefär tredje sidan började jag redan komma in i boken och... jag är helt klart glatt överraskad. 

Den var mysspännande med ett ganska bra flyt, roliga karaktärer och en intressant värld. Jag gillar helt klart androiderna, speciellt dem med personlighet, som Iko. Och även om vissa delar av handlingen var rätt lätta att gissa sig till i förväg gjorde det ingenting. Att Kai är asiatisk, prins, charmig och antagligen väldigt snygg var också roligt. Det borde komma fler asiater haha x'3 

Och eh, lunarerna (som kommer från månen) i den här boken är ganska läskiga. Jag tyckte de var skit-creepy när jag läste boken, åtminstone hon drottningen. Det var ändå lite roligt att deras krafter påminde lite om Flammas i Monstrets Dotter, eftersom jag läst dem så tätt inpå varandra. 

Sist men inte minst: Cliffhangers. Jag har aldrig haft några större problem med dem förut för jag har alltid varit förberedd på det. Men nu gick jag av någon anledning och trodde att det bara skulle vara en bok och att allt skulle lösa sig i slutet. Icke-sa-nicke och nu känns det så hemskt, för jag måste ha fortsättningen!

Betyg: En rolig, smart, spännande och medryckande askunge-saga om prinsessan som inte riktigt är människa och prinsen som försöker rädda sitt land från både pest och månmänniskor. Fullt av skiftnycklar, metallben, skitiga handskar och en ganska underlig robothumor. Kort sagt en läsvärd bok.

Cinder av Marissa Meyer (Inbunden)

Sweet Evil - Wendy Higgins

Jag läste den här boken som en e-bok, vilket som kan påverka mitt omdöme lite. Jag tycker alltid det är mysigare med riktiga böcker och pappriga sidor osv. Ville bara påpeka det^^

Plot: What if there were teens whose lives literally depended on being bad influences?

This is the reality for sons and daughters of fallen angels.

Tenderhearted Southern girl Anna Whitt was born with the sixth sense to see and feel emotions of other people. She's aware of a struggle within herself, an inexplicable pull toward danger, but Anna, the ultimate good girl, has always had the advantage of her angel side to balance the darkness within. It isn't until she turns sixteen and meets the alluring Kaidan Rowe that she discovers her terrifying heritage and her willpower is put to the test. He's the boy your daddy warned you about. If only someone had warned Anna.

Forced to face her destiny, will Anna embrace her halo or her horns?

Opinions: Okej, så den här boken började riktigt bra. Anna visar sig vara en ganska tuff och o-mesig karaktär, trots att hon är "the ultimate good girl". Och sen Kaidan. Alltså herregud, jag är till och med förälskad i namnet, jag kan gå att viska det för mig själv. Jag gillar verkligen hur det låter Ky-den. Han är en sån karaktär jag verkligen gillar också (som kärleksintresse då) för han är mystisk, spännande, sjukt snygg, sarkastisk... listan fortsätter. Kemin mellan dem verkade också stämma och alla varningar att de inte borde vara tillsammans (tillsammans med Kaidans oväntade mjukare sida) var en fullträff. Jag trodde verkligen det skulle bli en riktigt bra bok, men sen... brast det. För mig i alla fall.

Först började saker gå lite långsammare, bli lite tråkigare. Som när alla "vi borde egentligen inte vara tillsammans" och "jag kan inte älska dig" blev lite störande och man mest satt och tänkte - gör nåt då! Likadant var det när en massa demon-business blev lite långtradigt.
     Men det som verkligen dödade boken för mig blev risken (antydningarna) när det gällde Kope. OCH NEJ, JAG ÄR INTE RASIST! Jag skulle faktiskt älska en bok med en hjälte som hade afro, snälla ögon, ett födelsemärket i ansiktet och som är en rebelliskt fredlig demon/nefilim. Det låter ganska epic, right? Men antydningarna om att det kanske kan hända nåt mellan Anna och honom fick mig att vilja slänga ifrån mig boken. Jag vill inte ha några triangeldraman. Jag är ärligt talat väldigt trött på dem vid det här laget, för i de flesta böcker behövs de inte ens. Och om man nu är dödligt kär i en het kille som Kaidan Rowe, varför då ens fundera på någon annan? Det är inte som om läsarna vill ha fler problem än de som redan finns.

Det är i och för sig inte säkert att något kommer hända mellan Kopano och Anna, men jag känner att jag nog hoppar tvåan för att slippa upptäcka hur det blir. Även om Kaidan är ett vrålhett namn. Men jag står bara inte ut om jag kommer hitta en massa "I'm Team ... !" så det får vara.

Betyg: Första halvan var riktigt bra, även om det var en typisk Paranormal fantasy/romance YA. Fast sen tappade jag intresset inför restererande typ tvåhundra sidorna. Det blev inte så tråkigt att jag slutade läsa dock.

Sweet Evil (Häftad, 2012)

Monstrets Dotter - Kristin Cashore

Plot: Landet Dells är fyllt av förförande vackra, men brutala monster. De kan lura människor och styra deras viljor, för att kunna äta upp dem. Sedan finns det mänskliga monster som är onaturligt vackra. Och de kan vara riktigt, riktigt farliga. Flamma är det sista mänskliga monstret i Dells. Hon kan läsa folks tankar och känslor och styra dem mot deras viljor. Medan krig börjar dra fram i landet, börjar Flamma inse hur starka hennes krafter faktiskt är. Frågan är om hon kommer kunna använda dem till någon gott eller om hon kommer bli ett riktigt monster, likt hennes far?

Opinions: Åh, vad den här trilogin är underbar! Den är som en mognare version av all den fantasy jag slukade som mindre och jag älskar det. Kristin Cashore har så starka och häftiga huvudpersoner,  bra fightscener och krigsförvecklingar och intressanta fantasy-delar. De tidigare särlingarna man kunde se i Tankeläsaren är visserligen knappt med i den här boken (som utspelar sig före ettan) eftersom Dells inte har särlingar, utan bara monster. De varelserna föll jag snabbt för, även om en del av dem var otäcka. Men en blå kattunge? Urgulligt.

Flamma är en spännande och kraftfull huvudperson, som visserligen påminner ganska mycket om Katsa, men det är så det ska vara. Cashore är riktigt bra på badass-tjejer och det gör storyn väldigt bra. De brottas båda med moraliska problem och självklart - kärleken. Flamma var väldigt intressant genom alla monsterdelar och att alla verkade hata henne gjorde att boken fick lite mer spänning.

Även karaktärerna runt omkring är skickligt gjorda. De är (för det mesta) lätta att hålla reda på och man faller lätt för flera av dem. De är mysiga och roliga, fast en del tycker man förstås synd om. Ett litet minus för min del är väl den (enligt mig) ganska onödiga inblandningen av barndomsvänner som är kära i huvudpersonen som jag tror fanns med i Tankeläsaren också, är inte helt säker eftersom det var ett tag sedan jag läste den. Det finns i så många böcker och är lite jobbigt eftersom man alltid tycker lika synd om dem!

Jag tycker också om att det finns en viss trovärdighet i böckerna. Inte så att jag tror att det finns monster på riktigt osv, men det känns inte tillgjort på något sätt. Visst, antalet viktiga karaktärer som dör i stridigheter kanske inte är skyhögt, men de lämnas inte helt oskadda. Småsaker som (spoiler, markera för att läsa) Pos syn och Flammas två fingrar gör det lite verkligare, för allt är inte helt perfekt.

Liten side-note: em... Brigan... bara gud. Han var så underbar. Gillade speciellt hur han behandlade Hanna och det där smygiga sättet man plötsligt började tycka om honom på.

Betyg: Riktigt bra bok, spännande, rörande och rolig på sina ställen. Jag längtar kanske inte efter att kasta mig över trean just nu, men jag definitivt ha börjat göra det innan den släpps :)

Tack så mycket Semic för boken!

De utvalda : monstrets dotter av Kristin Cashore (kartonnage, 2012)

Översättare: Carina Jansson

Även om det inte är så ofta, så sitter jag ibland och tänker på översättningar av olika böcker. Speciellt om jag inte tycker om den svenska, eller är missnöjd med något. Och för någon månad sedan bestämde jag mig för att läsa Twilight-serien igen, fast på engelska. Jag har nämligen fått hela serien på både svenska och engelska men bara läst den svenska. Medan jag satt och läste den så blev jag ibland lite uttråkad och kunde känna att tankarna drog iväg åt ett annat håll. Jag tänkte att det berodde på att jag kanske växt ifrån den lite, eller att jag redan läst böckerna så mycket att det blev tråkigt. Men sedan tog jag upp och ströläste en av de svenska böckerna och... oj. Jag kan lätt säga att jag dras mycket mer till dem. Det kanske är för att det var de böckerna jag förälskade mig i för så många år sedan, men jag har också tänkt lite på hur stor skillnad översättarna gör.

När jag kollade upp det hela närmare märkte jag att översättaren till Twilight - Carina Jansson - lyckats smyga sig in i min bokhylla utan att jag vetat om det. Jag har hela nio böcker hon har översatt och jag har läst många fler. De flesta av de böckerna har jag bara läst på det språk jag fått dem (det vill säga svenska) men två av de kan jag i alla fall jämföra lite smått.

Det är inte så att jag tycker att jag inte tycker om Stephenie Meyer (speciellt i The Host älskar jag henne) men små uttryck och liknande eller bara valen av ord hos författaren eller översättaren kan förändra böcker så otroligt mycket. Jag tycker i alla fall att Carina Jansson har gjort ett otroligt bra jobb och om jag skulle ha någon favorit översättare är det klart hon. 

Böcker Carina översatt är bl a: Piratika, Twilight-serien, Genom Dina Ögon, Mercy Falls-serien (Frost, Feber, För Evigt), Fallen Ängel (antagligen hela serien?), De Utvalda, Berörarna.

Och ja, jag brukar som sagt tänka på översättningar ibland, men översättare nästan aldrig. Förrän nu då. Någon annan som tänkt på det, eller kanske träffat en översättare?

Själlös - Gail Carriger

Det här är mitt alldeles första Recensions Exemplar och jag är så himla, himla glad över det. (Tack så mycket för boken, Styxx!) För jag älskar verkligen den här boken och allt med den. Omslaget, karaktärerna, miljön, tidpunkten, handlingen, författaren... Gud, det tar aldrig slut!

Plot: Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te? (Från bokens baksida)

Opinions: Det finns alltför mycket som är fantastiskt med den här boken, jag vet knappt var jag ska börja. Alexia är en underbar huvudperson, för hon delger händelser och andra karaktärer på ett medryckande och roande sätt. Jag älskar hennes tankegångar och hur små detaljer kan vara så viktigt för henne. Att en vampyr nyss attackerat henne är inte så viktigt, men att han råkade snubbla över en kolbakelse är hemskt. Det är sådana småsaker som gör boken och skrivsättet så underbart, det blir så personligt.

    Alla hennes kvicka kommentarer gör det hela bara bättre, hon tycks komma på något smart att säga vid vilket tillfälle som helst. Samtidigt är hon väldigt viktorianskt artig, även om många förfäras av hennes rättframhet. 

     

Något annat jag tycker om är Carrigers karaktärer, för de känns så väldigt passande. Naturligtvis ska det finnas en lite bögig och skandalös vampyr som älskar att klä upp sig och ständigt använder ord som "sockerplommon" och "käraste". Den Engelska drottningen? Visst, släng in henne också! 

Och de övernaturliga i den här boken - vampyrer, varulvar, spöken - är inte de oemotståndliga, oövervinnerliga personerna som alla andra verkar skriva om. Nej, de är långt ifrån perfekta och några kan betraktas som ointressanta - åtminstone till den charmerande Miss Tarabotti.

Sist men inte minst: Lord Maccon. Han är skotte, varulv, stor, brysk och allt det som behövs för att vara ett kärleksintresse till någon som Alexia. Han förstår sig inte riktigt på henne, men vet att han måste ha henne. Han har inte heller något problem med hennes utsvävande personlighet, den verkar snarare passa honom.

Betyg: Det här är bok som man sträckläser, älskar och sedan stirrar dumt på när man inser att den plötsligt är slut. Vart är tvåan? Jag längtar redan.

Steampunk: Det här är ju en Steampunk-roman, men jag gissar att alla kanske inte vet vad begreppet betyder? Steampunk är som "en ångdriven dåtidsframtid" och utspelar sig förr i tiden, fastän världen har förändrats något. T. ex i Själlös, så finns det luftskepp och övernaturliga. Vill du läsa lite mer om Steampunk och få en kort sammanfattning kan du kolla här: Nittonde Stolen - Steampunk

Och ett sista plus i kanten: Jag älskar verkligen att sidorna är svarta utvändigt, det är snyggt, det är annorlunda och det är... Alexia Tarabotti.

Själlös av Gail Carriger (Inbunden, 2012)

Höstläsning Dag 3

Fråga: Snyggaste omslaget?

Usch, det här är ganska hemskt, för egentligen är det "snygg-snyggaste" omslaget till Shatter Me, men jag känner inte för att ha samma bok i rad så... jag väljer därför "The Raven Boys".

Den kanske inte är gudomligt-jag-tror-att-jag-dör eller jag-kan-inte-sluta-se-på-den snygg, men vacker är den i alla fall. Sen är jag en sådan Maggie Stiefvater nörd så... ja. Jag gissar att hon har målat omslaget själv (hon brukar vara i farten och animera/måla det mesta till sina böcker) och den är stiligt gjord. Ger direkt en känsla för boken.

Speciellt korpens svarta mörkhet (jag gillar att det inte finns något öga, då blir det mindre verkligt och mer mystiskt / coolt) och sedan det röda vid bröstet, som ett sorts hjärta är underbart. Jag vet inte om det ska symbolisera något men kanske det faktum att Chainsaw inte är naturligt född, eller hur man nu säger?

Sen är den ganska stilren och enkel vilket direkt ger mig en mysig Maggie Stiefvater känsla, kalas <3

Höstläsning Dag 2

Fråga: Största Besvikelsen

Några av de här böckerna är visserligen inte så bra (eller någon, kanske) men jag hade inte förväntat mig att de skulle vara topp-kvalité heller. Men Shatter Me av Tahereh Maffi har jag ändå hört en massa positiva kommentarer om, som jag inte riktigt håller med om.

Det mesta med den här boken tydde på att den skulle bli jättebra; texten på baksidan, olika recensioner, boktrailern, bokens utsida... med andra ord så verkade den skitbra. Men jag hade ändå inte särskilt höga förhoppningar på den, det var en föraning jag fick. Och hemskt nog, så blev den till och med sämre än vad jag trodde att den skulle vara.

Visst, historian är ganska bra och innehåller många bra och spännande twister och tankar och vissa delar av Mafi's skrivsätt var intressant ibland (i början tyckte jag i alla fall om alla överstrukna meningar, det var lite nytt och fräscht, typ) men annars hade den inte så mycket att komma med.

Det var visserligen ganska lättläst och historian kom faktiskt någonstans, men det kändes som om jag bara satt och väntade på att den riktiga boken skulle börja och att allt det som skulle förälska mig skulle komma från ingenstans. Det gjorde det inte. Och jag tycker inte heller att författaren skriver exceptionellt bra eller något. Så det var ganska mycket minus.

Men som sagt, covern var riktigt cool och snyggt gjort (jag gillar den verkligen) och den var ganska lätt att komma igenom, det blev inte direkt jobbigt. Men om jag läser fortsättningen är ganska tveksamt.

Höstläsning Dag 1

Fråga: Bästa Kärleksparet

Usch, det här kommer att bli jättesvårt. Jag har en massa olika favoriter (av olika anledningar) och sen, eftersom många av böckerna jag läst på sistone har varit första delen av en serie, så är det många som inte riktigt blivit "par" än. Men som man bara vet - eller i vissa fall hoppas på - kommer bli riktigt epic.

Om jag sorterar så här så blir till slut tre böcker kvar, Under the Never Sky, Onyx och Anna and the French Kiss. Och sist nämnda var jättegulliga och jag gillar de verkligen för att de är så verkliga och underbara men eftersom de är "normala" så når de aldrig upp i samma epicness som par som kan dö när som helst osv. Men jag tror att Aria och Perry kommer att bli mycket bätttre samtidigt som boken slutade lite tveksamt (eller snarare, med en mild sorts cliffhanger) och jag väljer väl därför paret i Lux-series.

Daemon Black & Katy Swartz.

Daemon.

Jag tycker om det här paret för att... jag vet inte riktigt, men det är de korta inblickarna i hur mycket Daemon faktiskt bryr sig om Kat och hur han anstränger sig för att dölja det. Sen Kat's sätt att i princip alltid strula till saker och ting, även om hon försöker göra motsatsen.

 De är lite bakåtsträvare i hela förhållandet, för de verkar inte veta exakt vad de vill eller hur de vill det men den där verkliga förälskelsen finns där någonstans. Och visst, Daemon är smoking hot och allt det där, men att han tycker att Katy är söt/gullig/underbar/osv/osv fast hon egentligen är ganska normal (som jag fattar det) utan att det blir så kliché och förstört som i Twilight (för där är det många som tycker hon är snygg, trots att hon inte tror det) är riktigt gulligt. Synd bara att han inte kan visa det bättre!

Och eh, här hade jag tänkt ha något gulligt eller tankvärt citat från paret, men jag har lämnat tillbaka böckerna till biblioteket och jag kan inget utantill direkt. Men ja, Daemon kallar Katy för Kitten och gör en massa gulliga saker och det är väl allt jag har att säga.
Nu måste jag nog tillbaka till mitt Nanowrimo... gäller att bita ihop :)

Anledningen till att bara Daemon fick vara med i bilden var att jag tycker att bilden av honom stämmer någorlunda överrens med bokens beskrivning och min bild av honom, medan Kat's verkligen inte gör det. 

Höstläsning

Nanowrimo tar (som väntat) upp väääldigt mycket tid som jag annars hade spenderat till läsning och när jag inte läser några böcker... ja, jag har inte fått särskilt mycket gjort här på bloggen. Tänkte därför låna "Höstläsning" från minbokkista.blogspot.se eftersom det verkade som en rolig grej och ett bra sätt för mig att kunna hålla mig någorlunda aktiv.

Jag kommer i alla fall använda hennes sju frågor (jag tror det var sju) och de tio senaste böckerna jag läst.

1. The Raven Boys - Maggie Stiefvater
2. Shatter Me - Tahereh Maffi
3. Den Statistiska Sannolikheten för Kärlek vid Första Ögonkastet - Jennifer E Smith
4. My Worst Best Friend - Dyan Sheldon 
5. Under The Never Sky - Veronica Rossi
6. Resten Får Du Ta Reda På Själv - Lauren Oliver
7. Onyx - Jennifer L. Armentrout
8. Anna and the French Kiss - Stephanie Perkins
9. The Demon Lover - Juliet Dark
10. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children - Ransom Riggs

Frågorna är:

1. Bästa kärleksparet
2. Största besvikelsen
3. Snyggaste omslag
4. Roligaste boken
5. Sämsta boken
6. Bästa boken på svenska
7. Bästa boken på engelska

Och jag tror redan att det här kommer bli väldigt svårt eftersom mer än en av mina favoritböcker är med på listan, haha. Och när det gäller Nanowrimo... ja, jag ligger i kurs i alla fall, är på min fjortonde sida (ca 8000 ord) för tillfället. Upptäckte i efterhand att många svenskar skrev på... svenska... vilket som hade varit lättare, men nu får jag väl se det hela som en utmaning :)

Ville också påpeka att (även om det är hemskt töntigt) så är jag "Delia Love" på Guilty Monkeys. Men jag kände att jag gärna omger mig av lite töntighet när jag gör något så jobbigt och seriöst, annars överarbetar jag nog mig själv^^

Om inte... Mansfield Park av Jane Austen

OBS! Nästan hela inlägget innehåller spoilers för er som inte läst boken eller sett filmen. Så om ni tänker göra det någon gång i framtiden ska ni kanske inte läsa det här^^

 

Jag läste den här boken (igen) för ett tag sen och såg filmen igår (den från 1999). Och det känns lite som om historian hänger lite på ett stort "om inte" eller "tänk om". För att slutet hade antagligen blivit väldigt annorlunda om Fanny bara tagit ett annat beslut. Vad hade hänt om hon sa ja till Henry Crawford när han bad att få gifta sig med henne?

Jag tycker i och för sig att Edmund och Fanny är ett riktigt gulligt par som passar riktigt bra ihop och jag blev verkligen glad när jag kom till slutet. Det var första gången jag läste boken. Nu när jag läste den igen (och jämförde med hur karaktärerna blev framställda i filmen) så började jag istället undra hur det hade kunnat bli.
För Henry var väldigt gullig när han uppvaktade Fanny och jag har en viss känsla att om han faktiskt fick henne så hade han inte strulat runt som han gjorde och säkert dessutom förbättrat några av hans "karaktärsfel". Jag tror också att han skulle kunnat göra Fanny lycklig, även om det säkert skulle ha tagit tid. Men de hade nog också blivit ett ganska älskvärt par, eller hur man nu ska säga.

Om Henry alltså lugnade sig och gifte sig med Fanny, vad skulle då hända med Maria? Jag tycker det vore alldeles för omptimistiskt att säga att hon skulle vara trogen mot Mr Rushworth bara för att Henry inte ville ha henne. Det var trots allt bristen på kärlek mot maken och inte den stora attraktionen mot Henry som gjorde att hon rymde med honom. Men det skulle kanske ha tagit längre tid, så att Julia kanske hunnit hem igen för att gifta sig med någon mer anständig karl. Eller så kanske hon ändå gift sig med Mr Yates, för ärligt talat hade jag inte särskilt mycket emot honom, han var helt okej i mina ögon.

Sen Edmund och Mary Crawford. Jag tror lätt att han skulle bli lyckligare med Fanny än henne i längden, men samtidigt tror jag att han med sin lojalitet inte skulle må direkt dåligt av ett äktenskap med henne. Den förblindande förälskelsen han hade skulle säkert hålla i sig såpass att han aldrig skulle upptäcka hennes fel på samma sätt som han gjorde efter Marias rymning med Henry. Eller åtminstone inte på en väldigt lång tid.

Fast jag vet fortfarande inte vilket par jag tycker skulle vara bäst, Fanny och Henry eller Fanny och Edmund? Någon annan som också tänkt på det här? :)