Dikt från "Salt." av Nayyirah Waheed

Med (ungefär) det här inlägget hade jag tänkt hoppa på "smakebit på söndag"-trenden och ge er ett smakprov ur en av böckerna jag läser just nu. Men sedan spontanbokade min mamma en resa till Rom på fredagkväll, vi åkte på lördagen, och jag hade därför varken bok eller internet på söndagen.

Oavsett så vill jag dela med mig av en av alla pärlorna i Nayyirah Waheeds diktbok Salt. 
Så det bjuds ni på!

För lite bakgrundsinfo (vilket är svårt att hitta om henne) så är Nayyirah Waheed en poet med två diktsamlingar ute. Hon är en ung kvinna som är "US based" och self-professed black poet. Hennes dikter i Salt. handlar om feminism, självkänsla, Afrika, kärlek, familj, svarta och vita, sociala strukturer med mera.

Recension kommer förhoppningsvis inom kort.

i will crawl for white beauty.
eat my arms.
barter my legs (make my thighs into altars of
grief).
for
skin that does not drink night.
hair that is not angry.
body that is not soil.
i place curses on my flesh
call them diets.
tell my ancestors
they are ugly.
howl at my nose until it bleeds.
run my heart across my teeth, repeatedly.
i am dying.
to be
beautiful.
but
beautiful.
is
something.
i
will never
be.


-- by the time we are seven

Röd drottning - Victoria Aveyard

“It's nice to hear that I'm not completely alone in feeling out of place."
  "That's something you should know about us Silvers. We're always alone. In here, and here," he says, pointing between his head and his heart.
  "It keeps you strong.”

Mare är en röd som lever i Norta under silvrarnas styre. Hennes dagar som ficktjuv är snart räknade - utan jobb skickas hon till armén när hon fyller arton. Där ska hon, som alla andra röda, kämpa och dö i ett meningslöst krig för silvrarna - de kalla, mäktiga människorna med dödliga krafter, rikedomar och resurser. Men förändring är nära: en hemlig upprorsrörelse lurar in Mare i silvrarnas intrigspel, där hon måste låtsas vara "röd i huvudet och silver i hjärtat".

Omdöme: Hypen för den här boken har varit ENORM. Just därför blev jag väldigt otaggad på att läsa den, vilket gjorde att jag blev hooked (och överlycklig) två kapitel in. Första tredjedelen är verkligen grym. Den har ett otroligt driv, fina karaktärer, lovande story... allt man kan tänkas vilja ha för det klassiska "jag ska bara läsa ett kapitel... vänta va, har det gått fem timmar redan?!"-scenariot. Det höll visserligen inte i sig hela vägen, men som helhet var boken väldigt, väldigt bra.

Något väldigt stort boken lyckades med? Att få mig, som hatar triangeldrama, att läsa och tycka om en bok med just det. Och aldrig lägga ifrån mig den med en UUGH! känsla. Den kändes på något sätt ganska naturlig, med tanke på vad de båda stod för vid olika tillfällen och hur förvirrad Mare var (till skillnad från t ex Hungergames-triangeln...) vilket jag verkligen uppskattade.

Det enda stora minuset med boken har mitten, det var där den droppade från fem till fyra stjärnor för mig. I slutändan handlade det om originalitet. Röd drottning jämförs med andra serier i samma genre (Hungergames, Divergent, Den unga Eliten, etc.) eftersom det är lätt att dra paralleller. Det i sig har jag inget emot, inget är helt unikt, ingen av de sistnämnda heller. Men i mitten föll den mycket på stereotyper för genren, och blev lite platt för mig. Det känns lite som om Aveyard gjorde det bekvämt och lätt för sig själv i den delen, Mare blev typiskt "heroine", killarna typiska drömprinsar, andra bifigurer smälte bort... etc, etc. De var alla så otroligt utbytbara i hela den delen.

Lyckligtvis landade slutet i samma anda som början - jag tycker verkligen om vad Aveyard gjorde med sina karaktärer och sin story där. Fina plot-twists, personutvecklingar och tankar, action, spänning, det var suveränt. Och borta var (tack och lov!) den Mare som ville se allt (och då speciellt killarna i boken) så svart och vitt och aldrig tänkte sig för.

Betyg: Förväntningarna på nästa del är STORA just nu, och jag längtar efter att Glass Sword ska komma ut. En stark rekommendation för alla som har abstinensbesvär efter Divergent och Hungerspelen (speciellt om man gillar när personer har "unika förmågor" á la X-men!).

Röd drottning

Lollo - Linna Johansson

Det var jag och det var Lidija och det var Aspy. Ja, det var naturligtvis fler också men framförallt var det vi. Ni tror kanske att ni vet något om oss för att ni läst om oss. Det gör ni inte. I tidningarna påstod man till exempel att jag var "den oerfarna" och Lidija "den pådrivande". Det var inte sant. Mycket lite av det som skrevs om oss var sant. Därför ska jag berätta om oss, om vad vi gjorde, och vad som egentligen hände.

Lollo och hennes bästa vän Lidija håller till i ett sorts paus-läge. De har lämnat gymnasiet bakom sig, men inte sökt sig till något nytt. Inget plugg, inga stadiga jobb, ingenting. Bara ett permanent tillstånd av alkohol och promenader i förorten Aspy. Men ju fler månader som går, desto mer börjar de leta efter något... annat.

Omdöme: Jag har en egen liten backstory kring den här boken, som går tillbaka till december 2013. Då var jag PRAO-elev hos Modernista en vecka och fick prova på allt möjligt på förlaget, samt träffa de som jobbade där. Och vid ett skrivbord satt faktiskt Linna och jobbade på sin bok. Är inte det ganska häftigt? Där satt hon och skrev (och, har jag för mig, sa att karaktärerna inte alls samarbetade med henne den dagen) och två år senare stod jag här med just den boken i handen!

Lollo jobbar väldigt mycket med stämning och ton. Det är egentligen kanske det som driver berättelsen framåt, snarare än intrigen, även om det förstås finns sådan också. I början står man med ett stort frågetecken till vad som hänt och vad det är jag-et (Lollo) hela tiden refererar till, och det hakar fast i en och får en att vilja fortsätta läsa. Men efter ett tag, när man lärt känna Lollo och Lidija och börjar förstå vart allt barkar, så är det nog just stämningen som håller fast i en. Den rör sig långsamt, men effektfullt och det är svårt att inte dras med.

Boken tog inte alls den riktning jag förväntat mig. Faktiskt känner jag mig nästan förvirrad när jag går tillbaka och läser de allra första kapitlen i efterhand, för pilarna där pekar åt ett helt annat håll än berättelsens slutstation. Och lite utav ett antiklimax är det kanske också, men inte direkt den sorten som gör en besviken, utan snarare en som får en att fundera.

I början av Lollo är det trots allt medias synvinkel man får smakprov på, inte Lollos egen. När man sedan får se allt som hon själv har att berätta (om man nu kan lita på just allt) är det många andra vinklar som kommer fram i ljuset. Och det "onda" i historien visar sig inte vara det man trott. Man får en helt annan bild på hennes situation, och på hur det är att vara ung, utan plan, trött på samhällets förväntningar av en.

Betyg: Åh, jag har svårt att sätta fingret på exakt vad jag tyckte om den här boken! Men har man inte något emot att tempot är litet långsamt, och tycker om romaner med genomarbetat språk och stämning, som dessutom är smarta och faktiskt säger något, så kan Lollo vara något för dig!

Lollo

Bokbloggskväll på Knivsta bibliotek!

Eftersom jag är fenomenal på framförhållning tänkte jag nu, två dagar innan, tipsa er om något roligt som händer i Uppsala-området på tisdag! (Knivsta, närmare bestämt, som ligger mellan Uppsala och Stockholm, så alla som bor åt det hållet är förstås också supervälkomna)

Biblioteket anordnar nämligen en bokbloggskväll kl 18 på tisdag!

Kvällen kommer hållas av Johanna från Sincerely Johanna, men jag och personen bakom Bokmolnet kommer också att finnas där. Det kommer snackas om bloggar och boktips i en salig blandning och jag tror att det kan bli jättetrevligt!

Så kom gärna om ni har tid att titta förbi. Och säg hej!
(Om inte annat så som stödpublik? ;))

Bilden kommer från Johannas blogg. 

No Impact Man - Colin Beavan

."We can all change the people around us by changing ourselves."

Colin Beavan är journalisten och New York-mannen som bestämmer sig för att spendera ett helt år utan att göra någon som helst negativ påverkan på miljön. Han tror att det ska bli ett roligt projekt att dokumentera och drar med sin familj (trendig New York-fru på moderedaktion och en liten dotter) på äventyret. Ingen av dem kunde föreställa sig riktigt hur utmanande det skulle bli - och ögonöppnande. Hur mycket slänger vi? Hur mycket utsläpp är vi ansvariga för av ren lathet? Hur mycket är det egentligen vi inte vet? Och HUR ska en familj överleva utan toapapper och pampersblöjor?!


Omdöme: Vi lever i ett minst sagt ohållbart samhälle rent miljömässigt, det kommer väl inte som en överraskning för de flesta människor. Men det problemet handlar också mycket om strukturer, system som vi människor blivit för vana vid för att ifrågasätta eller vilja vänja bort (överdriven köttkonsumtion, triljoner plastkassar i omlopp, etc. etc.). Ibland kan det vara intressant att se de systemen utmanade.

När Colin Beavan påbörjar projektet "No Impact Man" har han ingen aning om vad han ger sig in på. Han är inte påläst om miljöproblem, vet ingenting om varesig det lillas (sitt eget hushålls) eller det storas (New Yorks och till och med världens) del i utsläppsspiralen. Att han inte har någon aning gör det så tacksamt att läsa No Impact Man. Han leder en humoristiskt steg för steg genom processen mot 0% påverkan, precis som han gjorde med sin egen familj och till och med sig själv.

Poängen med boken är inte att man ska leva med 0% påverkan. Det är ett extremt levnadssätt som är orealistiskt för de allra flesta privilegierade människor, och som inte borde vara verkligt för resten. Men genom att ge sig på den överdriften lyckas Beavan komma till en hel del insikter om vårt samhälle idag, och framförallt sätt hur alla människor kan göra skillnad.

Betyg: På ett varmt, roligt och intelligent sätt tar journalisten Beavan med en på en engagerande resa genom soptunnan som är vårt samhälle. Han röjer inte från att berätta både det vackra (närheten och gemenskapen när TV:n åker ut genom fönstret!) eller det fula (frustrationen när man inte bara måste tvätta tygblöjor, utan även måste tvätta dem utan diskmaskin...). En sorts bok ALLA borde läsa. 

(Finns även som dokumentär! Har inte sett den men tror säkert den är bra!)

No Impact Man

Släppa taget - Katarina von Bredow

Tydligen är jag inte hopplöst bortgjord. Tydligen gillar han mig trots sjukt skrattanfall som nästan blev ett gråtanfall. Tydligen tycker han att det är helt okej att man bär sig lika galet åt som Willy Wonka. Vill jag ens vara med en kille som kan gilla en sådan som jag?
  Ja, det vill jag. Om killen är Elliot. 

Elsa går i nian i samma klass som sin tvillingsyster Stella. De som alltid varit väldigt lika, både när det kommer till utseende, kompisar och skolval (estetiskt). Men medan Stella är en energisk, social skådespelerska är Elsa en tystare målare. Skillnaderna är ingenting de tänkt på, men bara växer när dramaläraren Vincent kommer in i bilden och utmanar dem. Och när Elsa blir kär.


Omdöme: Den här boken riktar sig (skulle jag gissa) till ungdomar mellan 12-15 år, men funkar absolut till både yngre och äldre. Att läsa om kärlek "och sånt" är ju spännande när man är sisådär tio, och jag vet att den kan gå snabbt hem hos de som är lite äldre. Jag råkade nämligen lämna en kompis ensam på rummet med Släppa taget ca tjugo minuter och när jag kom tillbaka låg hon i sängen och läste och ropade "DE ÄR SÅ GULLIGA!". Sedan lånade hon boken och läste ut den redan samma dag.

Släppa taget handlar inte bara om den första fnittriga, halvt besatta förälskelsen (även om jag uppskattade hur gulligt pinsamt men mysigt de delarna var beskrivna!) utan även om andra centrala ungdomsteman, som att hitta sig själv, att våga ta steget ifrån sin familj för att skapa egna värderingar, och förstås att göra en del misstag.

Allt är berättat på det där fina Bredow-sättet, där det inte märks så mycket att man får en historia berättad för sig, utan man snarare kliver rakt in i den. Bredow är inte en utav vår tids mesta ungdomsförfattare för intet. Men just lättheten är vad som gör att den är så lätt att bara plocka upp och sträckläsa, oavsett vilken läsvana man har. Fint!

Betyg: Letar man efter action kanske man får leta vidare, men vill man ha en gullig och varm vardagsberättelse med en hel del kärlek (både till killar, familj och konsten) så rekommenderar jag Släppa taget. En snabb och mysig läsning!

En enda hemlighet - Simona Ahrnstedt

"Pengarna du gav Medpax, de där hundratusen." Hon bet sig i läppen och såg sedan ut att ta sats. "Var kommer de ifrån? Är det vita pengar?"
  Alexander såg länge på henne. Hennes hår föll kring ansiktet, glödde i solljuset.
  "Frågar du mig om jag är kriminell?" sa han långsamt. "Om jag använt Medpax för att tvätta pengar? Bortsett från att jag är rätt säker på att det är omöjligt, hur låga tankar har du om mig egentligen?"

Isobel Sørensen är en fältläkare från ett familjeled av läkare som jobbat för utsatta världen runt. Alexander De la Grip är Sveriges meste badboy, känd för sitt skandalösa festande. När Alexanders stiftelse råkar avsluta donationerna till Isobels ideella organisation Medpax blir det början på en oväntad relation.

Omdöme: Fina, fina Simona Ahrnstedt! Hennes böcker slår aldrig fel, inte heller denna. Jag förstår verkligen inte hur hon kan vara så fantastisk. Men det är väl bara att tacka och ta emot för en läsupplevelse deluxe?

Det jag verkligen älskar med Arhnstedts böcker är nog all research hon gör. Dels har jag förstått sett lite glimtar "behind the scenes" på hennes blogg (det är MASSOR av intervjuer!) dels så framkommer det förstås genom att läsa boken. Det märks av det otvungna, lätta sättet hon bjuder in en i Isobels värld av biståndsarbete (med allt vad det innebär) precis som det märktes när man följde Natalia i finansvärlden. Det är så on point, utan att vara överdrivet informativt eller tråkigt. Man får verkligen en realistisk lucka in i en helt annan persons värld!

Isobel och Alexander var förstås ett charmigt par i sin egen rätt, men i den här boken tyckte jag nog nästan mer om bihandlingen. Vill inte spoila alltför mycket men jag är väldigt imponerad över hur dynamiska Ahrnstedts karaktärer är och hur hon verkligen vågade gå på djupet med sin extra hjältinna och hjälte, och ställa svåra frågor.

Sedan var slutet lite utav en 180 vändning där allt gasades upp till 130 km/h och det kändes väl liiiite Hollywoodfilm, men samtidigt tyckte jag att det var härligt att hon vågade. Och när man har chansen (hur ofta händer det när man skriver realistiska böcker som utspelar sig i Sverige?) ska man nog ta den! Kan ju säga att det är en nagelbitare ni har framför er, de sista kapitlen ;)

Betyg: Har man inte läst en enda Simona Ahrnstedt så är det lite skandal, tycker jag. Romance när den är som bäst! Och så välförtjänt att hon ska ges ut i både USA och Storbritannien nu.

En enda hemlighet

Whoops!

När man ska recensera en bok skriven av ens favoritbloggerska och blir lite för familjär...

Imorgon kommer en recension av Simona Ahrnstedts En enda hemlighet! Jag blev tvungen att gå tillbaka ca en triljon gånger för att ändra alla "Simona gjorde det här perfekt..." och "det jag älskar med Simonas sätt att..." till mer korrekta "Arhnstedt gjorde..."

Det slank bara dit!