Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar

Bokbloggande är fortfarande klassat som ett relativt nytt fenomen och bloggarnas roll är ännu svårplacerad.  Bokbloggare ska skriva om böcker, och därmed göra reklam för böcker, men även ge kritik (inklusive konstruktiv) till sagda böcker och beskriva åsikter kring dem. Vi är amatörkritiker som också får kritik för vad vi gör, och jag tänkte skriva lite om vad jag tycker och känner inför ämnet. (OBS! Personliga åsikter, bara mina egna tankar och erfarenheter kring frågorna. Väldigt mycket jag inblandat)

• För några månader sedan läste jag det här på Boktjuvens blogg, samt andra bloggars följdinlägg som finns länkade. Det är en intervju med Margareta Rönnberg som bl. a. skriver att bokbloggarna har en klubb för inbördesbeundran och att de är dåliga på att ge kritik. Dvs att de är för snälla när de recenserar böcker och bara väljer att skriva om böcker de gillar.

Jag tänker inte skriva alltför mycket om det här, då många andra redan bemött ämnet på ett sätt som får mig att imponerat vilja säga "det hon sa!". Kolla det här inlägget från Janina Kasteviks blogg till exempel. Själv vet jag att jag inte alltid håller med alla andra bokbloggare, att jag inte bara recenserar böcker som jag gillar, och att jag vågar ställa frågor om andra bloggares recensioner. Samtidigt håller jag helt med om att jag är en amatörkritiker. Jag läser inte böcker för att skriva om dem, utan jag skriver om böcker jag läst. För att jag tycker det är roligt. Jag tänker absolut inte påstå att jag är på nivån att analysera verk på ett professionellt sätt och sedan skriva intellektuella recensioner om det. Jag bloggar bara om mina tankar kring böcker jag läst - och sprider förhoppningsvis läsglädje.

• En stor fråga kring bokbloggande är recensionsexemplaren bokbloggare får, av både förlag och författare. Vad betyder det egentligen att tacka ja till ett recensionsexemplar? Innebär det några skyldigheter? Det här finns skrivet om på många olika ställen och är lätt att leta upp.

Ja, vad är det egentligen som händer när man får/ber om/tackar ja till ett recensionsexemplar? Betyder det att man är skyldig att läsa klart boken, eller åtminstone recensera den på bloggen? Det här är en fråga jag har lite svårt för. I dagsläget har jag två recensionsexemplar hemma som jag inte läst/recenserat, har haft relativt länge, och själv bett om. Det tror jag inte jag är ensam om. Samtidigt tycker jag att man ska recensera en bok om man bett om den, oavsett om man känner för att läsa den eller ej. Har man däremot fått boken oombett tycker jag inte man kan kräva någonting alls, då stressen när man får (oönskade) recensionsexemplar kan bli stor.

En annan fråga är vad man får skriva om boken. Vissa anser att bokbloggare skriver enbart berömmande och positiva recensioner för att fortsätta få gratis böcker. Som om man inte får skriva något negativt om boken bara för att man fått exemplaret gratis av förlaget eller författaren. Jag håller absolut inte med om det, och tvekar inte att kritisera det jag tycker är dåligt, oavsett var jag fått boken ifrån. 

• Nu återkommer vi till ämnet kritik. Det är så svårt! Margareta Rönnberg i första inlägget tyckte det bloggades för lite kritik. Simona Ahrnstedt (Sveriges romancedrottning) skriver här om den andra sidan av kritiken. När det blir för mycket och för elakt. 

Det är alltså en hårfin gräns där, som handlar om att ge bra kritik. På ett bra sätt. Det här har de flesta bloggande författarna nämnt någon gång, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo till exempel. Jag har själv svårt att veta om jag skriver elaka recensioner, men vet att det förekommit. Särskilt då Lögnen  på femte våningen (som var ett recensionsexemplar). I efterhand kände jag mig tvungen att lägga till en varningstext om att ta recensionen med en nypa salt. Som en personlig blogg finns det trots allt en del känslor inblandade i recensionerna, och den boken stod för mycket jag inte tycker om, och därmed irriterade mig både när jag läste och skrev om den. Det händer ibland.

Jag tycker kritik är något viktigt (trots att jag är amatörkritiker) och det finns nästan alltid någon negativ aspekt omnämnd i mina recensioner. Men det finns å andra sidan få heltigenom negativa recensioner på Bokpandan, precis som Rönnberg menade när hon säger att hon måste leta efter en "Böcker jag avskyr och skälen till varför"-blogg. Som bokbloggare skriver man mest om böcker man tycker om - helt enkelt för att det är de böckerna man faktiskt läser.

Att jag dessutom har som regel att aldrig recensera böcker jag inte läst ut (dvs: inte gillat och gett upp) eftersom jag tycker det är orättvist att säga en bok helt om man struntar i hälften av dem. Nästan alla hatobjekt hinner försvinna på den vägen; men är det intressant kan man väl för all del börja lista böcker man aldrig orkat läsa färdigt?

Gällande kritik har jag också tänkt på vad Simona Ahrnstedt skrev om att man kanske inte räknar med "att det [kritiken] kommer att läsas av den det handlar om". Jag tänkte mycket på det faktiskt. Dels på formuleringen, då jag aldrig försöker såga författare (har aldrig skrivit "hen kan inte skriva" eller "hen kan ge upp författarkarriären") utan bara boken i sig. Ibland händer det att jag inte tycker om böcker av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag inte tycker om dem, bara boken. Samtidigt förstår jag vad hon menar, och för ett tag sedan fick jag själv en tankeställare gällande just detta. Jag hade recenserat Från Holmes till Sherlock och fick några dagar senare veta att författaren skrivit om detta på hans författarplattform (facebook). Han skrev att han "gladdes åt de positiva orden och tog till [sig] av de negativa bitarna" och jag fick en liten chock. En författare läste vad jag skrev om hans bok!

Det där med de "negativa bitarna" blev plötsligt tydligare. Hade jag total sågat någon? Eftersom blogginlägg generellt ska vara kortare, och därmed mer läsvänliga, utgör ett stycke en väldigt stor procent av hela recensionen. Så även om helhetsomdömet var positivt kan en fjärdedel av recensionen ha blivit negativ, vilket genast ger det sämre klang. Dessutom skriver man ofta mer detaljerat om kritik eftersom man inte vill bli missförstådd, så det står ut desto mer.

I Sherlock Holmes-bokens fall var linjen mellan att kritisera boken och författaren väldigt tunn, då det jag ogillade handlade just om vad Boström skrev om sig själv. Självbiografiska böcker måste därför vara oerhört svåra att recensera! Nuförtiden försöker jag tänka mig för när jag  skriver kritiskt så att ingen råkar ta åt sig i onödan. (Inte för att Mattias Boström gjorde det, han var väldigt "cool".)

• För någon dag sedan gästbloggade Richard Beer på Debutantbloggen med det här inlägget om "hårt arbetande debutanter" och hur de ofta får förlita sig på bokbloggare när det gäller recensioner. Debutanter har ofta inte råd att ge bort flera gratis-exemplar av böckerna, utan får använda sig av e-böcker - något många bokbloggare motsätter sig till.

Det här har också en liten baksideshistoria om hur jag själv är relaterad till frågan. Jag är nämligen en av dem som Richard mejlade och erbjöd e-boks exemplar av Niemeyerfaktorn. Jag är också en av dem som mejlade tillbaka och undrade om det var möjligt att få den som fysisk bok istället.

Däremot är jag inte en person som automatiskt motsätter mig e-böcker "bara för att". För mig handlar det om en personlig avvägning mellan huruvida jag har tålamodet att läsa boken som e-bok eller inte. Är så fallet skriver jag i regel till förlaget att formatet inte spelar någon roll. I just det här fallet råkar Niemeyerfaktorn inte tillhöra de genrer jag vanligtvis läser. (Det är också något jag tänkt på: när folk ber mig att läsa böcker bara för att jag har en bokblogg, utan att bry sig om att kolla vad för sorts böcker jag skriver om.) Jag brukar inte ta emot sådana böcker eftersom jag oftast inte ens tror jag skulle orka läsa dem.

Ifall att boken inte passar mig perfekt skulle jag vilja ha den som fysisk bok, då är det lättare att ströläsa och sega sig igenom den, jämfört med en e-bok. För mig  kräver e-böcker väldigt stort intresse för att bli utlästa och jag var inte 100% säker på om det gällde Niemeyerfaktorn. Jag tror att det där med e-böcker kontra fysiska böcker är väldigt individuellt. En del förlag skickar nuförtiden endast ut e-böcker som rec-ex till bloggar. Något många är helt emot och nästan förtvivlade över. För mig beror det mer på boken än formatet.

• Jag tänkte avsluta med det jag stör mig mest på när det kommer till vad bokbloggare ska och inte ska göra. Saker som det här: "Det vore därför en naturlig uppgift för bokbloggare att lyfta fram eller anmäla nya författare, vilket inte verkar vara faller för alla idag." Exemplet kommer från ett mejl jag fick av Richard Beer i samband med inlägget på Debutantbloggen.

Jag fullkomligt avskyr den här bilden av att bokbloggare ska ha massor av skyldigheter bara för att vi skriver om böcker, och författare och förlag tjänar på det som reklam, som en sorts "second best"-till kritikerna i tidningarnas kultursidor. Nu har jag mejlväxlat med Richard och vet att han inte menade något illa med meningen ovan, men det påminde mig starkt om andra mindre trevligare uppmaningar till bokbloggare.

Som bokbloggare har jag faktiskt ingen skyldighet alls att göra si eller så. Det kommer inga krav, skyldigheter eller naturliga uppgifter i och med att blogga om böcker. Jag förstår om man kan bli besviken på vad som skrivs eller inte skrivs, görs eller inte görs, men det gör det inte rätt att bossa runt med andra människor. Bokbloggande är en fritidsaktivitet till för att roa; det ska inte finnas några krav. 

Böcker jag ser framemot

Jag har kikat lite på några av förlagens Sommar och Höst-kataloger (tänkte vara ute i god tid den här säsongen, missade alla vår-böcker för att jag var för lat för att kolla katalogerna) och har hittat ett par böcker jag är sugen på.

Från Rabén och Sjögren:

 

Inte vem som helst av Nina Lacour (juni) och Lite mer än en kram av Mårten Melin (augusti) samt förstås Allt och lite till av Sarah Dessen (juni).

Från Bonnier Carlsen:

Författar bild då omslag saknas

Född fenomenal av Josephine Bornebusch (augusti). Mest känd som Mickan i Solsidan. Ska bli jättespännande att se hur hon är som författare!

Från Semic:

 

Trolldomsakademien - Eldhäxan av Peter Bergting och Maze Runner: I dödens labyrint av James Dashner (augusti). Boken är ju väldigt hypad, och jag vill gärna läsa den innan filmen kommer ut i höst! 

Vampire Kisses 1 & 2 - Ellen Schreiber

"I want a relationship I can finally sink my teeth into." - Alexander Sterling

Raven är en vampyrälskande goth-tjej som tyvärr råkar leva i en stad med smeknamnet "Dullsville". Det händer absolut ingenting roligt där, och det finns ingen som är som hon. Tills någon flyttar in i den gamla herrgården, vill säga. När Raven träffar Alexander Sterling är det kärlek vid första ögonkastet. Han är precis som hon, goth, och vampyrisk. Dessutom kommer han från Transylvanien, är hemskolad, och bara vaken på natten. Kan det bli bättre?

Omdöme: Den här serien finns också som en manga/grafisk serie, som jag läste för ett par år sedan. Med ett vagt minne av serien plockade jag upp själva boken och läste. Jag kan nu konstatera att handlingen i de respektive versionerna skiljer sig åt rejält, men karaktärerna var desamma så det blev samma känsla.

Min överhängande åsikt om den här boken är att den passat bättre som en TV-serie. En B TV-serie, åt såp-opera hållet, som rullar korta avsnitt dagen lång. Faktiskt är den skriven väldigt mycket som en sådan, och inte en roman. Varje kapitel påminner om avsnitt, och avslutas alltid med en knorr eller dramatiskt uppbyggnad. Väldigt stor TV-känsla. Det blir lite hackigt som bok, tyvärr. Dessutom fick jag lite problem med de övertydliga skämten i boken, som ofta inte var roliga, fastän det uppenbarligen var meningen att de skulle vara det.

Boken med omslaget ovan innehåller de första två böckerna i serien, Vampire Kisses och Vampire Coffins och medan de var väldigt lättsmälta, så höll inte storyn för mig hela vägen in i säsong bok tre. Den första var, inte särskilt förvånande, bäst av alla. Men idén är söt, det är lätt att tycka om både Raven och Alexander trots de kassa skämten, och precis som man kan fastna slötittande framför TV:n hela dagen kan man lätt spendera någon timme eller två till Vampire Kisses. Jag gillar att Raven skiljer sig helt och hållet från Bella-stereotypen.

En sak jag tyckte var inkonsekvent däremot, var att Raven, trots att hon älskat vampyrer hela sitt liv och drömmer om att bli en... vill avslöja Sterlings och sälja storyn till tidningar och TV när hon misstänker att de är vampyrer precis i början.

Vad tänkte de på när de på baksidan hade ett citat om att "Raven is the kind of Goth you can look up to". Tjejen bröt sig in i andras hus vid tre tillfällen och gjorde en massa andra halvkriminella och farliga saker, hur är det en förebild?

Betyg: En härligt dramafylld skildring av en väldigt annorlunda hjältinna. Eftersom jag inte är särskilt mycket för TV-tittande har jag ingen aning, men om man är van vid det formatet och inte gillar "vanliga" böcker, skulle jag nog rekommendera den här.

Vampire Kisses 

Ett askunge-komplex (när rik möter fattig)

Det här är ett sådant där inlägg där jag jämför två böcker med snarlika handlingar. De tidigare har handlat om att dumpa en musiker, och den typiska good girl-bad boy vinkeln. För några veckor sen snubblade jag på en annan klassisk handling: en kärlekshistoria över klasskillnader, eller som det är i nutida ungdomsromaner: när rik faller för fattig (och tvärtom).

Böckerna jag tänkte jämföra är Racing Savannah av Miranda Keneally och The Distance Between Us av Kasie West. Racing Savannah handlar om en tjej som heter just Savannah, och som älskar galopphästar. Hennes pappa är nämligen en känd tränare. Tyvärr är det ingen pengabringande karriär, och med en ny, gravid fru att försörja tvingas familjen att flytta. Det första Savannah får lära sig på den nya gården är att familjen som äger den (de rika Goodwins) och de anställda inte ska beblanda sig. Trots detta verkar hon och Jack Goodwin ohjälpligt attraheras till varandra...

The Distance Between Us handlar om Caymen vars mamma driver en dockbutik på randen till konkurs. Caymen har alltid lärt sig att hålla sig borta från de rika i staden, eftersom mamman misstror dem och är rädd för att en ung rik pojke ska se en fattig tjej som Caymen som ett tidsfördriv, en leksak man kan slänga bort. När Caymen träffar Xander Spence utmanas allt hon fått lära sig om de rika, men kan någon som han verkligen gilla någon som hon?

Är handlingarna lika varandra? 

Till skillnad från mina tidigare tema-inlägg skulle jag säga att de här böckerna inte är alltför lika varandra, eller att de åtminstone inte följer varandras handling till punkt och pricka på samma sätt. Förutsättningarna är ju desamma, rik möter fattig, men därifrån rör de sig i olika riktningar. Jag tror att det beror lite på att stereotyperna om rikedom och miljonärer inte är lika tydliga som "the bad boy"s eller kändisskap. Det är mycket mer bundet till hur författaren personligen föreställer sig någon stenrik och dess sociala kretsar. Keneally (Racing Savannah) valde att gå på den arroganta och smått ignoranta versionen, en kille som växt upp och in i ett överklassliv, och blint accepterar normerna. West å andra sidan porträtterar en mer jordnära kille, som försöker göra det rätta och lyssna på sitt hjärta, men inte alltid lyckats. Det här är alltså grundförutsättningarna.

Hur bemöts det klassiska temat?

Jag skulle säga att det är svårare att skriva något i stil med The Prince and the Pauper idag, vilket t. ex. April Lindner diskuterade gällande sin moderna version av Jane Eyre. Hon valde att göra sin huvudkaraktär till rockstjärna (d.v.s. kändis) istället, men det är ju en helt annan historia. Varken Jack Goodwin eller Xander Spence är kändisar, utan bara väldigt rika. Det tar förstås udden av en hel del tabun, och därmed spänning och drama. För att öka klyftan har författarna istället valt att illustrera gapet genom att låta tjejerna arbeta i ett sammanhang där de tjänar killen. Detta används minimalt i Caymens historia, där hon säljer ett par dockor till Xanders faster som han hämtar upp, men desto mer i Savannahs. Eftersom hennes pappa är anställd, och bor på, Jacks pappas gård, är det lite farligt att umgås med Jack - det kan leda till att pappan får sparken. Savannah passar även på att vikariera för sin gravida styvmamma... som hembiträde hos familjen Goodwin. En scen när hon tvingas servera frukost åt Jack och hans föräldrar är speciellt stark.

Fanns det några stora skillnader?

De här två böckerna utforskar på sätt och vis varsin sida av de två världarna, samtidigt som de beskriver samma sak. I The Distance Between blir det mycket mer om fördomarna mot rika människor än tvärtom. Xander är den som tvingas kliva in i Caymens värld, för hon vill till en början inte ha mycket med hans att göra. Det är hon som bestämmer villkoren i deras relation, till och med när hon tror motsatsen, för hon tänker inte kompromissa med den hon är. I Racing Savannah utforskas den mer typiska versionen, där tjejen trånar efter killen hon inte kan få. Men är hon inte på något sätt nedvärderande gentemot sig själv, tycker aldrig att hon är värd mindre, och tar ingen skit (tack och lov). Tyvärr är det i hennes fall Jack som leder valsen, och hon följer efter honom, förblindad av sina egna känslor. Han är inte lika tillfreds med att låta världen (hans pappa) veta vem han dejtar, som Savannah, och ger henne en riktig tankeställare. Den ena historien får fokus på att våga visa tillit, medan den andra visar vad som kan hända om man litar för mycket på någon.

Charmen med den här sortens bok?

Tja, alla drömmer väl om att bli tillsammans en snygg, rik, rolig drömkille? Att läsa om hur någon annan får den drömmen uppfylld är nog bland det närmaste man kan komma. Sedan är det ett intressant sätt att i ungdomslitteraturen kunna undersöka klasskillnader som de ser ut idag (även om det då kunnat vara mer intressant med t. ex. "interracial" interaktioner - som de säger i USA, själv tycker jag ordet "ras" i människosammanhang är urdumt - än just pengar). Huvudkaraktärerna är också starka, självständiga och förnuftiga, samtidigt som de är helt vanliga tonåringar, vilket är uppfriskande. Det finns så många olika varianter av handlingen med olika vinklar att jag tror det bli svårt att helt kunna tröttna på den.

Andra versioner?

Det finns massvis! Som tidigare nämnt har t. ex. Jane Eyre det här temat, men även många romaner av Jane Austen. Nutida versioner som de här finns även dem i stora kvantiteter, så det är bara att välja och vraka. Något min kompis kommenterade när jag valde tema och böcker var att jag inte valde någon historia med utbytta könsroller, där tjejen kommer från de "finare" klasserna och faller för en fattigare kille. Även de historierna har trots allt blivit vanliga (vet inte om de fanns på samma sätt förr i tiden? känner till en del som snubblat på temat, men ingen som främst handlat om det) t. ex. My Life Next Door, men även en del av Sarah Dessens böcker. Nu är jag inte helt säker, men jag tror att hennes Mitt Perfekta Liv har en vinkling åt det hållet. Av någon anledning brukar en rik tjej dock få en helt annan personlighet och beskrivning än en kille... 

Three Hype Disappointments

Vi har nog alla stött på dem. De otroligt, underbart, fenomenalt, otroligt, fantastiska böckerna som du bara måste läsa (!!!!) Majoriteten av de här böckerna lever faktiskt upp till förväntningarna, överlever hypen och blir nya favoriter. Tyvärr finns det också böcker som inte gör det.

Jag tänkte dela med mig av tre sådana besvikelser.

1. Shatter Me av Tahereh Maffi

Jag vet inte riktigt om den här räknas, för jag läste den innan hajpen kom till Sverige, d.v.s. när knappt någon pratade om den. Vad jag tyckte kan man läsa här, men det faktum att jag aldrig ens skrev någon recension säger väl allt. Att den blev så populär kom lite som en överraskning för mig, och jag kanske ger den ännu ett försök för att se om jag bara råkade missa förtrollningen. 

2. Cirkeln (Engelfors-trilogin) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Låt mig förklara: jag tycker verkligen inte att det här var en dålig bok. Tvärtom tyckte jag väldigt mycket om den. Den var ju jättebra! Och jättesvensk! Ändå har jag inte haft någon vidare lust att läsa varken Eld eller Nyckeln hittills, och det har gått mer än två år. Så den hypen har jag tyvärr inte kunnat haka på, men hoppas kunna göra det innan filmen kommer.

Recension finns tyvärr inte, eftersom jag läste den innan bloggen startades.

3. Hemligheternas  rike av Kristin Cashore

Den här svider fortfarande lite. Jag älskade ju nästan de två första böckerna i serien, de var så himla bra. När jag såg omslaget för första gången var jag hur taggad som helst, ville verkligen läsa den, på en gång helst! Men av någon anledning har jag inte lyckats ta mig igenom den efter ett par tappra försök. Vi klickar inte, helt enkelt. Eftersom jag dessutom spenderat tvåhundra spänn på boken är det en rejäl besvikelse. Värst är väl att många andra kallar den bäst i serien. Jag vill också känna så! 

Låten jag skriver till

Talk av Kodaline. Så fin. Så mycket känslor. Den är helt perfekt att skriva till, inspirationen bara flödar. När jag skriver eller tänker har jag den på konstant repeat, och bara myser.

Paper Towns - John Green

Margo always loved mysteries. And in everything that came afterward, I could never stop thinking that maybe she loved mysteries so much that she became one.

Quentin Jacobsen har varit kär i Margo Roth Spiegelman sedan han var liten. Vem har inte varit kär i Margo Roth Spiegelman trots allt? Hon är mer än en tjej, snarare en legend, hon är någon som kräver tre namn för att kunna beskrivas. Quentin har alltid varit säker på det.

En kväll knackar Margo på Quentins fönster och drar med honom på en natt av pranks. Det är startskottet för hur hans värld förändras, han kan inte längre titta på den på samma sätt. Vem är egentligen Margo Roth Spiegelman?
(Ledsen för en lång och kompakt recension!)


Omdöme: Nu tänker jag komma med ett litet erkännande: jag är inte ett die hard-fan av John Green. Jag är den sortens person som (Gud förbjude!) inte ens tog mig igenom hela Var är Alaska? men som på ett väldigt mainstream sätt älskade The Fault in Our Stars. Jag tror det beror på att när Green använder sig av en manlig huvudperson blir hela miljön och människorna omkring honom mycket krassare. Som om han placerat ett lite smutsigt filter över hela boken nästan. Precis i början upplevde jag lite samma sak när jag läste den här boken, Quentin blev till en början lite svår att ta till sig. Sedan bara klickade det. Plötsligt fick jag grepp om alla karaktärerna, kände mig hemma i Quentins värld, och kunde koncentrera mig på storyn.

Det jag egentligen skulle vilja kalla den här boken är väldigt smart. Faktiskt så smart att jag hela tiden medan jag läste hade en "shit vad mycket han måste planerat!"-tanke i bakhuvudet. För det känns så genomtänkt, man kan nästan känna hur varje ord har en mening, utan att det känns styltigt. Allting sitter på precis rätt plats, Margos ledtrådar klaffar, Quentins karaktärsutveckling klaffar... det är det faktum att det känns naturligt som avslöjar planeringen bakom. Green har helt klart lagt ner en hel del jobb. Hans enorma allmänkunskap är dessutom alltid tydlig i hans böcker, vare sig det gäller psykologi eller poesi. Sådana saker gör berättelsen mer trovärdig och får det att kännas verkligare.

Karaktärerna är alla väldigt verklighetstrogna, och till skillnad från i många andra böcker, sammanvävda med sina brister. Ben hade inte varit Ben om han inte varit lite egoistisk. Lacey må vara en rätt stereotypisk bild av den populära cliquens sidekick, men hon har andra sidor också, och är inte rädd för att förstöra sitt rykte genom att umgås med "Bloody Ben." Radars föräldrar har en galen samling av svarthyade tomtar. Quentins föräldrar är psykologer, både hemma och på jobbet. Det är svårt att inte tycka om dem. Quentin är förstås favoriten. Han bär på många filosofiska tankar som växer fram under bokens gång, och hans personliga resa från första till sista kapitlet var nästan mer intressant än jakten på Margo.

Det särklass coolaste med den här boken: diskussionsfrågorna längst bak. Författare planerar ju som sagt väldigt mycket när de skriver en bok, men man får oftast bara se slutprodukten. Boken. I och med frågorna får man se ännu tydligare hur mycket jobb som ligger bakom boken. Varför han valt saker och ting, vad han vill säga med det. Jag har tagit det lite lugnt och läst ett par i taget så att jag verkligen hinner tänka igenom det. Rekommenderas!

Betyg: En smart bok, som (förhoppningsvis) får en att tänka väldigt mycket. Det här ska inte vara en lättsam läsning där man bara glider med utan för att uppnå full potential måste man koncentrera sig på den också. Det tycker jag helt klart att den är värd! Väldigt fin och tankvärd bok.

Paper Towns

The Distance Between Us - Kasie West

I turn my head so he doesn't see my smile and secretly curse him for making me feel special.

Caymen och hennes mamma bor i en liten lägenhet ovanför en affär full med porslinsdockor. Trots att stan de bor i är full av rika människor med stora plånböcker och stora hus för prydnadssaker, så går det inte så jättebra med ekonomin. De är inte fattiga, inte än åtminstone, men Caymen är rädd att det kommer hända.

Hon har uppfostrats hela sitt liv till att misstro de rika sedan hennes rikemansson till pappa övergav mamman när hon blev gravid. Men de illasinnade skämten om allehanda krösusar tycks försvinna ur bilden när Caymen träffar Xander. Det hjälper inte hur mycket hon intalar sig att han knappast ser henne som mer än en leksak... han smyger sig in i hennes liv, och kanske till och med hennes hjärta.

Han öppnar också dörren för hemligheter, och får Caymen att inse att människorna i hennes närhet inte alltid varit ärliga mot henne.

Omdöme: Himla himla mysig bok. Tror faktiskt inte att det fanns någonting jag inte tyckte om med den, allt var så charmigt. Dialogerna var klockrena, Caymen briljant, och man bara mös av alla detaljer. Den lyckades också med bedriften att kännas kort och snabbläst trots att den är 300 sidor lång. Jag läste den som e-bok och hade gissat på hälften!

Jag tycker West har gjort ett bra jobb med karaktärerna, de är detaljerade och mångsidiga. Det är trots allt ofta de små sakerna som gör en person, och alla deras quirks som får det att kännas som om karaktärerna är ens vänner. Nu var det mer än en månad sedan jag läste boken, och i vanliga fall minns jag knappt karaktärernas namn efter så lång tid, men det finns många detaljer från The Distance Between Us som gjorde intryck på mig. Caymens sarkasm är förstås rätt given, men också hur Xander alltid smakade på Caymens drinkar innan hon drack (som ett internt skämt), Henrys förkärlek till hemska smeknamn, hur det kom sig att Tic fick sitt namn... de blev liksom tredimensionella. Speciellt drink-grejen gillade jag.

Tack vare Caymens förträffliga sarkasm blev ingen dialog tråkig. När Xander var inkluderad berodde det nog lika mycket på honom själv, han var rolig på ett gulligt sätt. Rätt clueless, men alltid redo att visa sig från sin bästa sida. Jag gillade att Caymen stod upp för sig (även om hon ofta var rätt förvirrad) och att det här inte var typen av bok där tjejen bara smälter för den snygga rika killen.

Betyg: En lättsam bok som man läser ut på ett nafs - den har ett högt tempo, älskvärda karaktärer och högklassig sarkasm. Nästintill fullpott?

The Distance Between Us