Operation Mimer - Fredrik Brounéus

Kocken stack ner handen i fickan, tog upp en liten glasflaska och ställde den på bänken. Burken var smal som ett lillfinger och till hälften fylld med vitt pulver.
  "Vad är det där?" sa Timo.
  "Du känner mig. Jag vill inte veta", sa kocken och stirrade bedrövad på burken. "Men jag har fått order om att hälla den i doktorns portvin." 

Ett undervattensäventyr i en framtida värld på brinken till världskrig över kolonierna på havsbotten. Skeppspojken Timo tvingas fly från piraterna han jobbar för och hittar en oväntad bundsförvant i tångflickan Ira. Men intrigerna från skeppet tätnar under vattenytan och allting verkar leda till kolonin Nya Stockholm och Operation Mimer...

Omdöme: Här får man verkligen det som utlovas i form av ett fartfyllt och roligt äventyr, intressant världsbygge och fina karaktärer. Brounéus undervattensvärld är fascinerande och genomtänkt, med tångfolk, gruvkolonier och nomadiska kelpfarmare, samtidigt som den har en väldigt fantasifull känsla som passar mellanåldern. Jag gillar att äventyr och allvar blandas, ena sekunden pratar man om hur skepp dras av valar och nästa om fördrivningen av tångfolk. Boken innehåller en hel del samhällskritik och även om allt kanske inte fångas upp av yngre läsare tror jag det kan ge tillfälle för fina diskussioner, särskilt om man läser den tillsammans med en vuxen.

Timo och Ira är motvilliga protagonister som till en början helst av allt vill hitta sina syskon snarare än att ta reda på vad Operation Mimer egentligen handlar om. Båda får möta egna utmaningar, frestelser om besvikelser under resans gång. Jag gillar Iras vilja att bevisa sig själv inför sin bror och sin pappa, samt hennes förmåga att på något sätt reda ut allting efter att ha tagit sig vatten över huvudet. Timos resa är mer ensam och stundtals sorglig, vilket skapar en fin balans till kraftfullheten hos Ira och hennes haj.

Jag läser Operation Mimer som kritik mot exploatering av utvecklingsländer och jordens resurser, parallelliserat i kolonier i en undervattensvärld. Det finns säkert många andra sätt att läsa den på, men ett stort fokus ligger på orättvisor, människosyn och vad resursbrist betyder för olika människor. En nio till tolvårig läsare lär kanske inte tänka lika mycket på teman (varför analysera om man istället kan dras med i äventyret?) men det viktiga är ju inte frågorna boken tar upp, utan hur man knyter an till dem. Poängen är att man som läsare ska kunna känna identifiera sig med och känna empati för karaktärerna och deras situation. Där tycker jag att Brounéus har lyckats bra.

Betyg: Spännande underhavsäventyr med piratkänsla, inflätad samhällskritik och en helt ny värld att upptäcka. Viker inte från de mindre fina delarna av den fiktiva verkligheten men lämnar en med en tro på goda människor i massan. Passar för barn från cirka nio och upp!

Länk till: Bokus & Adlibris

De förlorade - Henrik Fexeus

Synen av hålet i marken hade fått Ky att helt glömma bort honom. 
  "Du har ingen aning om vad jag tänker", väste hon tillbaka. "Det där hålet..."
  "Jag vet. Det är väldigt trångt. Du gillar inte det. Men vill du verkligen vara kvar här uppe? Det finns ingenstans att ta vägen utan att bli upptäckt. Och jag tror att de som står borta vid bilen är betydligt obehagligare än ett trångt hål. Gå nu. Snälla." 

Allt börjar med ett hål i väggen och konstiga syner. Sedan är varken Stockholm eller vardagen densamma för Adam eller Ky längre, som tvingas fly ner i stadens tunnelsystem för att undgå de mystiska grå.

Omdöme: Klaustrofobisk och gåtfull fantasy som utspelar sig i ett Stockholm som är främmande för de allra flesta. Det är lite utav ett genidrag att använda sig av tunnelsystem under Stockholm tycker jag, för det leker med ens förutfattade bild av staden och vänder upp och ner på allt som annars känns alldagligt. Det är både en spännande och lite obehaglig påminnelse om att mysterium faktiskt skulle kunna gömma sig mitt framför ögonen på en även i verkligheten.

Fexeus avslöjar inte mycket av sin värld, varken hotet eller premisserna, under bokens gång. Det är inte en sådan bok där huvudpersonerna snabbt träffar en mentor som kan förklara vad som pågår och vad de behöver lära sig. Istället är både karaktärerna och läsaren ute på djupt vatten och försöker pussla ihop spridda ledtrådar till någon sorts helhet.

Det är en hårfin gräns mellan att bli så främmande att läsaren ger upp och så intressant att man bara måste bläddra vidare. I det här fallet GILLAR jag verkligen att inte fatta någonting och hela tiden behöva komma på teorier med alldeles för lite underlag för att egentligen komma någonvart. Liksom: vem kan man lita på? Ingen aning! Vad är det egentligen som pågår? Ingen aning! Men vill jag veta mer? Absolut!

Jag älskar att den här första delen i serien egentligen bara väckt mer frågor än den svarat på och att Fexeus vågar behålla känslan av mysterium. Jag har absolut ingen aning om vart han tänker ta sin värld härnäst men ser fram emot att få ta reda på det!

Betyg: Snudd på outgrundlig, spännande och psykologisk fantasy i ett Stockholm som vi aldrig sett Stockholm förut. Ky och Adam blir knuffade in i en skrämmande intrig som förändrar reglerna för deras verklighet. Passar extra bra för de som gillar att tänka några varv extra medan de läser!

Länk till: Bokus & Adlibris

Tillbaka från ett uppehåll?

Det har gått flera månader sedan jag sist publicerade något här (i vanlig ordning) och helt ärligt har jag ett tag tänkt att det kanske började närma sig ett sorts naturligt avslut snarare än ett uppehåll. Men jag har funderat på det, funderat på recensionsexemplaren jag har orecenserade hemma och funderat på alla bra (och mindre bra) böcker jag läst på sistone... och det kändes lite tråkigt.

Så jag kommer nog försöka återuppta bloggningen igen och förhoppningsvis kanske det för en gångs skull håller i sig? Man kan ju alltid önska i alla fall!

Liggande ofärdiga på hög i utkastlistan för inlägg har jag recensioner på:

De förlorade av Henrik Fexeus
Operation Mimer av Fredrik Bronéus
These Dividing Walls av Fran Cooper

och ja... en hel del annat smått och gott. Bland annat läste jag Caraval av Stephanie Garber och Edenbrooke av Julianne Donaldson tätt inpå varandra och började fundera kring ett rätt skadligt sätt att lyfta upp sin kvinnliga huvudperson på bekostnad av en annan viktig kvinnlig karaktär som båda böckerna använder sig av.

Någon som läst den ena eller andra och kan gissa vad jag tänker på?

I alla fall! Det kommer (förhoppningsvis) bli mer liv här på bloggen inom kort framtid. Jag har gått ur ide, kan man säga ;)