Handling: "De första, gripbara minnena jag har av mitt liv är bland de allra blodigaste." En dag kommer ett söderländskt krigarfölje till Eriks by i Nordland. Han togs till fånga tillsammans med en del andra bybor, medan de svaga och gamla mördades. Krigarföljet för med sig fångarna till Söderland, där Erik blir slav på ett stenbrott.
Under årens gång bara växer och växer Erik och snart börjar folk misstänka att han inte bara är en vanlig bondpojke från Nordland. Men vem är han då?
Omdöme: Henrik Larsson är hittills den bästa svenska fantasy-författaren jag stött på. By far. Jag har trots allt redan läst Krigarhjärta två gånger nu och är redan sugen på att göra det igen (fast jag lär nog vänta ett år eller så för full effekt).
Krigarhjärta är en sådan där underbart trolsk fantasy-roman. Den spinner över flera år, med flertalet platser och boningar med viktiga personer, förhatliga och galna fiender, episka krigsscener och en väldigt stor personlig-utveckling. Det finns visserligen inga drakar eller troll, utan bara en stor mängd krigare, slavar, herrefolk, kungar och en del shamaner.
Boken är skriven i förstapersonsperspektiv, vilket jag tror är ganska ovanligt för fantasy-berättelser. Erik återberättar i alla fall sitt liv från och med de där blodiga minnena han har från nioårsåldern. Ibland har boken en del sega, långa beskrivningar, men det hör nästan till tjocka fantasyböcker av det här slaget. Språket är dessutom ganska bekvämt och inte lika gammalt och uttröttande som t. ex Tolkiens lätt kan bli.
Karaktärerna i stort är bra uppbyggda med särpräglade personligheter och drag och de flesta är lätta att hålla isär. Det största problemet med dem är väl att ens favoriter har tenderat att bli lite skrämmande med tiden.
Betyg: Den bästa svenska klassiska fantasyboken jag har läst. Att följa Eriks väg från Lilla Varg till den stora Krigarhjärta är både spännande och roligt och Henrik Larsson har gjort ett bra jobb med världen Livgård. Fyra av fem.
Ett roligt citat: Jag brukar vanligtvis inte skriva ner citat, eller ens tänka: det här borde jag anteckna! men den här meningen dök väldigt överraskande upp precis i slutdelen av en strid och den skar sig lite mot den sedvanliga berättarstilen på ett ganska komiskt sätt. Tyckte jag i alla fall. Så här gick det: "Att klyva bålar kan vara egendomligt beroendeframkallande om man har fallenhet för det."
Krigarhjärta av Henrik Larsson
No comments:
Post a Comment