Åh vilken otroligt fin bilderbok! Jag bara mös när jag läste den. Hurmes bilder har så otroligt mycket färg och liv och Murray Brodins språk är underbart enkelt poetiskt.
Boken handlar om ett litet berättarjag som känner sig bortglömd mitt i vardagshetsen. Trots att föräldrarna lovar att de skulle bli så ledsna att de dör om jaget försvann, så stressar de vidare som vanligt direkt efter: "Allt är precis som vanligt".
Då händer något fantastiskt - ett inslag av magisk realism där jaget kliver in i en dröm och inte finns längre. Jag tror att vi alla någon gång i livet har funderat över just det. Hur reagerar ens nära och kära, fortsätter livet som vanligt eller stannar det helt upp? Hur viktig är man egentligen?
När jaget tittar ner på sina föräldrar och vänner från sin dröm är det svårt att inte känna igen sig. Bilderna och texten är också briljanta tillsammans. Texten visar grubblarhjärnan och oroligheten medan bilderna verkligen får fram känslan av utanförskap blandat med längtan. Så fint!
