Fripassageraren - Christina Wahldén

Tre tropikhjälmar senare, en till oss var, var det så dags för fars begravning.

Omdöme: Den första svenska steampunkboken jag läst! Visserligen utspelar den sig inte i Sverige, utan tar avstamp i det mer klassiska England, men ändå härligt att subgenren kommit hit. Visst kan vi väl ta några sekunder till att dregla över den mekaniska hästen på omslaget också? Och klänningen... Tillbaka till ämnet: Jag har både positiva och negativa känslor för den här boken. Den var verkligen både lätt och rolig att läsa, huvudkaraktären Nell hade en underhållande röst, och jag uppskattade verkligen äventyrs- och steampunkelementen.


Men jag vet inte vad jag tycker om uppdelningen som duologi rent handlingsmässigt. Å ena sidan hände det saker hela tiden och alla enskilda spänningskurvor (i England, på skeppet, etc.) fungerade riktigt bra, men å andra sidan höll inte dramaturgin för hela boken i slutändan. Den känns mest som en tv-serie säsong som ges ut i två halvor - man kom aldrig till "säsongsfinalen", utan snuvades på ett ordentligt klimax i slutet.

Fripassagerarens slut består (istället för upptrappad spänning)  av att dubbla antalet obesvarade frågor till nästa bok, trots att inte en enda utav dem som presenterades i början avslutades. Det var knappt man fick någon ledtråd. För vad håll trädgårdsmästaren på med och varför är alla ute efter dem egentligen? Jag kan fortfarande knappt gissa. Och alla nya frågor hjälpte inte direkt.

Men för att saxa tillbaka till det positiva så tycker jag om hur Wahldén utnyttjar det spekulativa i steampunk. Under bokens gång leker hon t.ex. med det som spåddes omöjligt på den tiden (kvinnors rösträtt och människans förmåga att flyga) och även med sådant som Nell var övertygad om skulle försvinna "inom hundra år" (tvångsgifte av unga flickor). Hon lyckades dessutom (lite makabert) få in Sweeney Todd!

På sådant sätt togs många dagsaktuella frågor upp i romanen, men Wahldén öppnade även upp för reflektion om historiska sammahang, så som slavkultur och kolonisering. Mitt enda problem där var att det togs upp alltför många saker alldeles för spretigt så att ingen riktigt fördjupades. Det ledde i sin tur till att Nell blev en lite orealistisk karaktär som helt på egen hand lade märke till det märkliga eller inhumana i saker som andra i hennes samtid såg helt naturligt. Vissa saker, ja visst, men allt?

Sist men inte minst är jag lite tveksam till att placera en mörkhyad kvinna som Joy i rollen som antagonist där hon porträtteras som grym mot sina "vita slavar" och rent brutal i allmänhet, till skillnad från (t.ex.) Nell och Nicks vita mor.

Betyg: Trots de blandade omdömena ovan är jag helt klart positivt inställd till boken och serien överlag! Vill verkligen (äntligen!) få svar på alla frågor. Vem är Nells och Nick bror? Kan det (SNÄLLA) få bli en romans mellan Nell och Noggs? Osv. Osv.

Fripassageraren

Medea på Uppsala Stadsteater

Okej, hur lång blev inte den här pausen nu då?! Ibland känns det som om jag börjar varje månad med ett "NU KÖR VI!" och sen glömmer bort det helt. Men varför bryta en vana? Här kommer aprils första inlägg, ett litet annorlunda sådant: en "teaterrecension". 

Jag läser ju ämnet "Swedish A Literature" på IB-programmet (jag vet, det är lite fånigt att det heter något engelskt, moving on) och vi läser i princip bara klassiker av olika slag. En av dem var Euripides antika drama Medea. (Som var ungefär 100x "bättre" än Kung Oidipus som vi läste förra året, mycket tack vare att Euripides karaktärer är mer komplexa - Medea brukar faktiskt kallas världens första psykologiska drama!)

För dem som inte vet vad dramat handlar om så kan jag kort säga att det innehåller A) två "flyktingar" i den grekiska stadsstaten Korint (Jason är dock grek, Medea "barbar"), B) en man, Jason, som lämnar sin fru och sina barn för kungadottern i Korint, C) en stundande landsförvisning av Medea och barnen då Medea nästan drivs till vansinne i sin sorg och kräver hämnd, och slutligen D) fyra mord.

I sin samtid tog dramat upp många samhällsproblem, så som en kvinnas sårbarhet i ett äktenskap, utanförskap och flyktingskap, för att inte tala om vikten av att inte ta med sig kvinnor från Korint hem till Aten i det stundande kriget dem emellan.
Men det som gör dramat aktuellt idag (förutom chockfaktorn med att Medea SPOILER ALERT! dödar sina barn, vilket för övrigt är en ganska svårrelaterad hämndlösning på Jasons svek) är förstås utanförskapet och flyktingskapet.

Vi har vänt och vridit, diskuterat och analyserat, skrivit uppsatser och tolkat dramat många vändor tillsammans i klassrummet. Så där så att vi började känna oss väldigt nära bekanta med det. Sedan hade vi också turen att få se den på Uppsala Stadsteater (<-- den fantastiska och fenomenala, rekommenderas alla dagar i veckan!).

Jag var lite (läs: VÄLDIGT) orolig över hur Stadsteatern skulle välja att sätta upp pjäsen. I ungefär't originalskick med grekiska konventioner skulle antagligen bli ganska tråkigt, och för nytolkat och för långt ifrån originalet skulle kännas meningslöst. Men de gjorde det så otroligt, otroligt bra.

Dels var det otroligt snyggt och smart utfört, med allt från scenografi och kostym till ljud och ljus. Dels lyckades de lyfta fram flyktingfrågan (och körens passivitet!) utan att för den delens skull ta fokuset ifrån själva Medeas historia. De lyckades också med konststycket att blanda humor med Medeas inre kaos och sorg, på bästa möjliga sätt!

Det finns väldigt mycket jag älskar med den här uppsättningen; från skådespelarinsatserna till omtolkningen av kören (#detärsyndomMedea kan ju vara det bästa någonsin!), från hur körens drycker och podiehöjd lyckas spegla tid på dagen och "avstånd" till Medea till användandet av varmt och kallt ljus/slocknande neonskylt, osv. osv. Det var så smart alltihop! Och så många detaljer!

Sättet de löste antalet skådespelare/roll var också otroligt elegant. Enkelt, men elegant. Det summerar nog hela pjäsen? Och jag måste säga att jag älskar hur de lyckades knyta ihop allt med en cirkelkomposition.

Avslutningsvis tror jag att pjäsen är som allra bäst om man läst dramat nyligen. Då får man verkligen fram det roliga i olika lösningar och omtolkningar, och jag tror det är lättare att fundera kring de olika elementen i den. (Vad var kuddarna till exempel? Vad betydde det när Medea pratade i micken? Varför lade sig "kropparna" i mitten? Vi hade superkul när vi diskuterade det!)

Men som sagt: aktuellt, roligt, intelligent och ganska mindblowing. Tummen upp, från hela klassen!

(Bilderna är tagna från Stadsteaterns hemsida här.)